Tjejsnack

Två gånger den här veckan har jag varit på tjejmiddag. Det är upplyftande även om det blir sent och lite för mycket vin ibland. Vi hörs inte mycket mellan träffarna och därför är det desto roligare när vi väl träffas.

När slutar tjejer prata i telefon? När jag var yngre kunde jag sitta i timmar i telefon på kvällarna med mina vänner. I dag har jag näst intill telefonskräck. Är det barnen som kommer emellan? Jag tror inte det. Det skulle innebära att kvinnor i min ålder som inte har barn fortfarande skulle ha en drift att tillbringa hela kvällarna i telefon och det har jag svårt att tro.

Det här kanske inte ens är ett fenomen, det kanske bara är jag? Alla andra kvinnor kanske fortfarande fördjupar sig i relationsproblem och matvanor över telefonen.

Nåväl, över till något helt annat. Morgonens promenad var sagolik vacker. För alla som inte vandrade utefter vattnet i morse, kan jag berätta att solen glittrade i de guldfärgade bladen och den lätt krusade vattenytan.

Talböcker

På två veckor har jag avverkat 2,5 talböcker. Efter talbok nummer två bestämde jag mig för att, nu får det vara nog. Inga fler talböcker. Även om det går att göra mycket samtidigt som man lyssnar på boken - köra bil, åka buss, sätta lökar, äta lunch, sticka mm, tenderar valen av aktivitet för dagen styras mot det som är lämpligt att kombinera med lyssnande.

När det var dags för morgonens promenad och jag insåg att jag inte hade något att lyssna på under rundan var det kört. Som en alkoholist utanför Systembolaget en måndagsmorgon närmade jag mig datorn. Jag hade ju lovat mig själv att dra ner, men bara en till, tänkte jag desperat. Promenaden blir så mycket roligare.

Ett par minuter senare var nedladdningen ett faktum. Ytterligare en bok att förgylla mina dagar med. Ofta är böckerna jag lyssnar på inte ens speciellt bra. De får inte vara för litterära för att fungera i talboksform. Men ändå blir de som ett gift.

Nu funderar jag på om jag ska börja lyssna på andra språk istället. Engelska skulle vara ett självklart alternativ, men varför inte danska? 17 CD-skivor med Peter Høeg på originalspråk skulle kanske göra under med min usla danska.

Fotografi

För ett par år sedan hittade jag ett foto hemma hos min syster. Fotot föreställde en samling unga människor på maskerad. Energin och glädjen på kortet var så påtaglig att jag sögs in i bilden och jag kunde inte släppa tanken på den.

I samband med min systers flytt ville jag befria henne från gamla ting och erbjöd mig att ta hand om fotografiet. Nu har jag scannat in bilden för att digitalt bevara det som med tiden har bleknat och kommer att blekna alltmer.

De flesta fotografier från den här tiden (jag tror att det är sent 20-tal eller tidigt 30-tal) illustrerar stelt uppställda människor i sina bästa kläder. Bilderna från förr har fått åtminstone mig att glömma bort att ungdomar förr var som ungdomar är idag. Glada, lekfulla och sorglösa. Kanske i vissa fall mera då än nu.

Min Farmor sitter längst ner i högra hörnet med någon sorts krona på huvudet och min Farfar står upp längst till höger.

Omysigt

Bara för att ett ord fungerar i dagligt tal är det inte säkert att det gör sig i skrift. Svärord är självklart bannlysta i en text om de inte är absolut nödvändiga av någon anledning. Därtill finns flera adjektiv av positiv karaktär som inte riktigt kommer till sin rätt när man sätter dem på pränt.

Bostadsannonser och kvällstidningarnas bilagor är fulla av dem och de ord som sticker ut mer än andra är "mys" och "mysigt". Är de ens ord eller bara någon form av onomatopoetiska läten?

Det skulle inte förvåna mig om jag själv har trillat dit någon gång och använt mig av dessa oskrivbara ord i någon text, men jag lovar att det aldrig ska hända igen. Jag tror till och med att jag ska försöka lägga in en spärr i min dator som förhindrar nyttjandet.

Ett annat ord som inte riktigt kommer till sin rätt i skrift är "härlig". Inte ett ord i samma liga som "mysig", men heller inte lika överutnyttjat.

Troligtvis lär man sig på journalisthögskolan att inte använda adjektiv över huvudtaget i texter, eller åtminstone mycket sparsamt. Det vet inte jag eftersom jag inte har någon högre utbildning inom det skrivna språket. Jag vet bara att vissa ord skapar retningar under skinnet när man läser dem.

Nödvändiga ting

Efter att ha varit tillbaka i Sverige i över ett år, finns det fortfarande två saker från USA som jag inte klarar mig utan. Varje gång min man åker på business trip till New York har han samma saker på sin inköpslista - Diane Higgins och sandwich bags.

Diane Higgins är min amerikanska hudterapeut med egen hudvårdsserie, som jag fortfarande är trogen. När det kniper kan jag vänsterprassla med andra produkter, men så länge det går håller jag fast vid Dianes.

Sandwich bags har jag däremot inte den minsta lust att vara otrogen mot. Inte en dag i mitt liv passerar utan att jag någon gång under dagen behöver en. Om någon känner till en svensk affär som har dessa oumbärliga påsar i sitt sortiment, vill jag hemskt gärna veta det. Lite fånigt känns det att släpa en så trivial produkt över Atlanten, men nöden har ingen lag.

Träningsvärk

Som ett barn skröt jag inför familjen i fredags. Jag hade fått beröm av pilatesinstruktören för min starka rygg, vilket jag berättade för alla vare sig de var intresserade eller inte. Ingen kan nog ärligt säga att de är oberörda av positiv feed back, själv suger jag åt mig som en svamp. Varför ifrågasätta om berömmet verkligen är äkta eller inte? Huvudsaken är att det får mig att må bra.

Igår fick jag mitt nemesis. Det var en helt annan typ av träningspass, med andra muskler i fokus. Om min rygg är stark, kan jag numera konstatera att mina ben är desto svagare. Jag kunde knappt gå i trapporna från gymet. Mina steg var lika stolpiga som efter den gången i Montana då vi satt på hästryggen sex timmar i sträck.

Som tur var mildrades smärtan något efter massagen som sedan följde, men jag stolpar fram rätt bra i dag också. Nu finns bara två vägar att gå. Antingen tar jag tag i mina dåliga benmuskler och tränar även dem i framtiden eller stoppar jag huvudet i sanden och fortsätter träna det som redan är starkt. Förnuft eller känsla, återstår att se.

Avrapporterat

Nu är det avslutat. Det som började som ett trevande möte med verkställande direktören i bolaget avrapporterades igår inför hela styrelsen.

När jag för en månad sedan klev in i projektet kändes det som om jag simmade på djupt vatten. Visst kan jag simma, men jag har alltid känt ett obehag av att inte nå botten. På gårdagens styrelsemöte nådde vi inte bara botten, vi promenerade helt torrskodda. Visst har jag mycket min tillfälliga kollega att tacka för detta, men jag tänker vara självgod nog att ta åt mig en del av äran.

I dag väntar ett träningspass och massage som belöning. Sedan är det dags att hitta nya utmaningar igen.

Ticket to ride

När man har barn som sträcker sig från sju till arton år och dessutom inte har alla hos sig hela tiden, är det inte lätt att få till en familjekväll. I fredags lyckades vi inte bara få alla, inklusive flickvän, att äta middag, utan även att spela spel tillsammans.

Vårt favoritspel heter Ticket to Ride, ett brädspel som påminner lite om Risk, men ändå inte. Det är lite för komplicerat för sjuåringen, men det är bara en tidsfråga. För övrigt är det ett spel som både tonåringar och vuxna kan spela med stor behållning.

Spel kan lätt mana fram våra sämsta sidor, men i det här spelet är alla så fokuserade på sina egna åtaganden att man inte hinner provocera varandra. Förrän det närmar sig slutet.

Pappan i familjen har inga begränsningar när det gäller att ta ut segern i förskott och låta alla andra veta att de är chanslösa. Familjens sämsta förlorare, artonåringen, kunde denna gång sitta lugnt i båten och trött betrakta familjefaderns för tidigt utförda segerdans. Hon visste bättre.

Sextonåringen som vanligtvis är en god förlorare, blev denna gång riktigt putt över att komma sist. Även en god förlorare har sina svaga sidor. Att förlora är en sak, att misslyckas inför flickvännen en annan.

Inte ens jag kan säga att det inte spelar någon roll vem som vinner, huvudsaken är att kämpa väl. Att vilja vinna är en mänsklig drift. Men själva kampen är inte så dum den heller och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får revansch.

Nya gardiner

Vårt hem har begåvats med gardiner. Vi har tidigare levt i tron att ett modernt hem inte behöver gardiner. Fönster utan gardiner släpper in mycket ljus och förstärker den moderna minimalistiska stilen som är så inne där vi bor. Nu har vi tänkt om och införskaffat tyg i stora lass.

Än så länge har vi bara fått upp gardinerna i vårt sovrum och i köket. Skillnaden är remarkabel. Den tunna, lätt glittrande gardinen i sovrummet skapar lugn och trivsel. Gardinerna i köket har medfört att vår matplats har blivit ett eget rum.

Nu återstår bara att få upp det stora projektet. De dubbla gardinlängderna som ska gå utefter husets kortsida. Vi ska dölja det stora svarta hål som har uppstått där sommaren bjuder på grönska och ljus.

Att sätta upp en extra gardinskena och hänga upp gardiner kan låta som en enkel match, men i vår familj är det en utmaning. Inte för att inte kompetensen finns, utan för att sådana saker tenderar att ständigt skjutas på framtiden. Därför lovar jag här och nu att innan helgen är över ska våra nya vardagsrumsgardiner vara på plats.

Korthårig

Mitt hår har blivit kort. I alla fall kortare än det har varit på cirka 30 år. Sug på det - 30 år. Jag kan i alla fall inte minnas att jag har klippt håret kortare än axlarna efter 14 års ålder. Den gången gick jag med på att klippa upp håret och lärde mig därmed en läxa: klipp inte upp ett hår som lever sitt eget liv, du har inte en aning om konsekvenserna.

Klippningen den här gången var nödvändig. Mitt hår genomgår någon form av sen 40-årskris med slitet rufs som följd. Nu är det samlat, snyggt och i en frisyr. Men kort. Min stora oro är om det får mig att se äldre ut. Det är faktiskt det enda jag bryr mig om. Än så länge har jag bara vågat fråga de som jag hoppas kommer att ge ett nekande svar, oavsett sanningen. Sjuåringen var ärlig nog att säga att det var finare innan.

Tänk om jag som 14-åring hade vetat att jag som 44-åring fortfarande skulle oroa mig för mitt utseende? Patetiskt hade jag antagligen tänkt.

Utflykt

Innan vi flyttade till USA funderade vi på att köpa sommarhus på en ö i skärgården. Vi visste precis vilken ö vi ville att sommarhuset skulle ligga på. En ö i mellanskärgården, med lanthandel, waxholmsbåt men utan bilar.

Nu när vi har flyttat till förorten känns det inte lika lockande med ett hus på en ö utan bil. Den där sköna bilfria resan till landet kommer ändå aldrig att infinna sig. Förort och bil är en lika självklar kombination som Billy Ray Cyrus och hockeyfrilla.

Därför har vi nu utökat vårt område och tittar alltmer intresserat på platser med biltrafik. I dag begav vi oss till och med inåt landet, mot Mariefred. Att vara sommarhusspekulant på hösten ger en fantastisk möjlighet att komma ut i naturen. Vägen till Mariefred var kantad av färggranna löv och Mälaren krusade sig vackert av de kyliga vindarna.

Dessvärre kommer vi nog aldrig att komma till skott med någon sommarstuga. Hittills har vi inte hittat något som har varit prisvärt. Troligen ett tecken på att vi har en felaktig uppfattning om vad saker och ting kostar. Men vi får i alla fall några trevliga utflykter i vardagen.

Omröstning

Just nu finns inte mycket att skriva om men jag tar det lilla jag har. Om lördagskvällen kan jag berätta att vi har röstat fram nästa års resmål. Vi som hyrde hus Danmark i somras ska nästa sommar åka på all-inclusivesemester på Mallorca. Det blir något nytt för min del. Mitt förslag, Toscana, kom tvåa och därmed på reservplats.

Resten av kvällen blev rena bacchanalen och lämpar sig inte för att återges på offentlig plats. Detta medförde också att min söndag blev den vilodag den är avsedd att vara.

I dag har jag haft botgöring genom ett hälsosamt men slitsamt yogapass. Mitt uppdrag är så gott som slut och jag kan återigen hänge mig åt träning. Behövs nog mer än ett yogapass för att anses vara botad efter lördagens utsvävningar.

Oväntat möte

För drygt 25 år sedan tog jag tåget från Stockholm till Ockelbo för att hälsa på min pappa och syster. När jag på kvällen kommer in i vardagsrummet hos en kamrat till min syster, flyger en för mig okänd tjej upp från soffan och utbrister "Men det är ju du!"

Det visar sig att vi tidigare samma dag sprungit på varandra först på Alviks tunnelbaneperrong och sedan på Stockholms Central. När jag nu kliver in i en lägenhet drygt 20 mil från Stockholm tror hon att hon ser i syne. Själv har jag levt i min egen värld och inte noterat våra kollisioner, varken i Alvik eller på Centralen.

Senare kommer det fram att vi båda jobbar i Alvik, bor på Södermalm och har släkt i Ockelbo. Från den dagen börjar vi umgås och under många år är hon en av mina närmaste vänner. Så som livet är ses vi efter några år alltmer sällan och våra liv utvecklas i olika riktningar. Det går längre och längre mellan våra träffar och till slut ses vi inte alls.

I morse när jag kliver på bussen sitter hon där. Som om inget har hänt och som om tiden har stått still. Vi drabbas båda av så mycket värme och kärlek att tårarna bränner under ögonlocken. Mycket hinner vi säga på vår 20 minuter långa bussfärd, men än mer hinns inte med. Nu har vi varandras mobilnummer och jag hoppas att vi ses snart igen.

Illum Bolighus

Om det beror på att jag har varit fullt fokuserad på jobb de senaste veckorna eller om marknadsföringen har varit dålig vet jag inte. Jag har i alla fall lyckats missa höstens stora Stockholmsnyhet.

I morse när jag slog upp tidningen fanns där en stor annons: Illum Bolighus öppnar i morgon på Hamngatan 27 i Stockholm. I morgon! Ingår jag inte längre i någon ryktessfär där en sådan nyhet anses vara viktig?

Om standarden på det svenska Illum Bolighus-varuhuset blir ens i närheten lika hög som det danska, får NK äntligen en konkurrent värdig namnet.

Apropå något helt annat hör jag just nu på radion att brittiska forskare rekommenderar gravida kvinnor att dricka två glas vin i veckan. Det svänger snabbt i hockey och graviditetsforskning.

Rökruta

Det börjar med Lasse som vägrar gå in i samma rum som Jimmie. Därefter börjar ordkriget mellan Mona och Fredrik om vem som är bäst på att frysa ut Jimmie. Mona står med sitt gäng i ena hörnet och Fredrik med sitt i andra. De blänger på varandra och slänger uppkäftigt iväg några ord då och då.

"Vi vill inte ha honom, du kan gott ha honom. Rätt åt dig" säger Mona medan hennes bundsförvanter puttar bekräftande på varandra och flinar.

"Dra inte in mig i det här, det är ditt fel att han är här" svarar Fredrik syrligt.

"Ha, ni klarar er inte utan honom. Vi ska minsann visa er" replikerar kaxiga Mona.

"Det gör vi visst det. Vi vann faktiskt med 174 mot 173, utan hans hjälp. Så det så!" nu är det Maud som svarar ettrigt.

Några dagar senare, på morgonsamlingen, blir Jimmie och några av hans kompisar så arga över vad som sägs att de reser sig och lämnar rummet i protest. Fredrik, Mona och deras kompisar har nu fått sina fördomar bekräftade. Den där Jimmie är precis den ulv som de trodde.

Om vi inte visste bättre, skulle vi kunna tro att det är ett utdrag ur en dålig ungdomsroman. Svensk politik har förvandlats till en rökruta, något jag trodde försvann för många år sedan.

Kom igen nu, kära politiker. Visa att ni är vuxna. Vi kan inte sätta demokrati, vett och sans ur spel bara för att vi har fått in ett parti i riksdagen med kontroversiella åsikter.

Är det så illa, att vi svenskar bara värnar om demokratin så länge alla tycker "rätt"?

Baklänges

Häromdagen åkte jag baklänges på bussen. Helt plötsligt såg världen lite annorlunda ut. Istället för att varje meter ha exakt koll på var jag befann mig, måste jag tänka till lite innan jag kunde orientera mig.

Dessutom fick jag god inblick i alla bilar som vi passerade (bussfilen går snabbare). I nästan varannan bil pratades i mobiltelefon. Headset tycks numera vara helt omodernt då de flesta pratade med telefonen mot örat.

I Sverige har vi nolltolerans mot att köra bil med alkohol i kroppen, men i motsats till resten av västvärlden tycker vi att det är helt OK att göra en hand obrukbar genom att hålla den mot örat medan vi kör.

Eftersom jag har manuell växellåda, kan jag ärligt erkänna att jag kör sämre bil när jag pratar i telefon. Även om jag kör automat har jag nog lite sämre koll när jag pratar i mobilen än när jag inte gör det.

Lite mer sunt förnuft i bilkörningen vore kanske på sin plats. Om Landsbygds-Solveig dricker två starköl i bastun och sedan tar bilen hem på en öde landsväg är det troligtvis inte hälften så farligt som när Storstads-Sofie skvallrar i sin nya iphone på Birger Jarlsgatan.

Ordets makt

I boken Igelkottens Elegans av Muriel Barbery berättar en av karaktärerna hur hon fick liv och identitet vid sex års ålder, då någon för första gången sa hennes namn. Hon kom från en familj som var alldeles för stor och kaotisk för att någon vuxen skulle göra sig besväret att betrakta barnen som individer. En lärare förändrade hela hennes liv bara genom att se henne och kalla henne vid namn.

I Nicklas Lundblads sommarprogram berättar han om hur hans liv påverkades av att en lärare tog sig tid att omsorgsfullt besvara en mycket personlig uppsats på högstadiet. Läraren rättade inte grammatiska fel med en rödpenna, utan skrev ett långt svar där han även uppmuntrade sin elev till att fortsätta skriva.

Varje dag kommunicerar vi med vuxna och barn utan att tänka på hur våra ord emottas av lyssnaren. Vi vuxna filtrerar och är inte lika emotionellt utsatta som barn, men även vi befinner oss ibland i känsligare situationer än annars. Vi kanske borde tänka lite oftare på vad vi säger och vad vi inte säger.

Särskilt har vi ett ansvar för de barn vi har omkring oss. Även i vår ordnade värld kan det finnas barn som inte får uppmärksamhet hemma. De kanske upptäcker sig själva bara genom att någon hälsar på dem med namn och ser dem i ögonen samtidigt.

I sammanhanget måste jag också passa på att tacka mina forna, temporära, bokslukande kollegor som tipsade mig om Igelkottens Elegans och många andra läsvärda böcker.