Ticket to ride

När man har barn som sträcker sig från sju till arton år och dessutom inte har alla hos sig hela tiden, är det inte lätt att få till en familjekväll. I fredags lyckades vi inte bara få alla, inklusive flickvän, att äta middag, utan även att spela spel tillsammans.

Vårt favoritspel heter Ticket to Ride, ett brädspel som påminner lite om Risk, men ändå inte. Det är lite för komplicerat för sjuåringen, men det är bara en tidsfråga. För övrigt är det ett spel som både tonåringar och vuxna kan spela med stor behållning.

Spel kan lätt mana fram våra sämsta sidor, men i det här spelet är alla så fokuserade på sina egna åtaganden att man inte hinner provocera varandra. Förrän det närmar sig slutet.

Pappan i familjen har inga begränsningar när det gäller att ta ut segern i förskott och låta alla andra veta att de är chanslösa. Familjens sämsta förlorare, artonåringen, kunde denna gång sitta lugnt i båten och trött betrakta familjefaderns för tidigt utförda segerdans. Hon visste bättre.

Sextonåringen som vanligtvis är en god förlorare, blev denna gång riktigt putt över att komma sist. Även en god förlorare har sina svaga sidor. Att förlora är en sak, att misslyckas inför flickvännen en annan.

Inte ens jag kan säga att det inte spelar någon roll vem som vinner, huvudsaken är att kämpa väl. Att vilja vinna är en mänsklig drift. Men själva kampen är inte så dum den heller och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får revansch.