Oväntat möte

För drygt 25 år sedan tog jag tåget från Stockholm till Ockelbo för att hälsa på min pappa och syster. När jag på kvällen kommer in i vardagsrummet hos en kamrat till min syster, flyger en för mig okänd tjej upp från soffan och utbrister "Men det är ju du!"

Det visar sig att vi tidigare samma dag sprungit på varandra först på Alviks tunnelbaneperrong och sedan på Stockholms Central. När jag nu kliver in i en lägenhet drygt 20 mil från Stockholm tror hon att hon ser i syne. Själv har jag levt i min egen värld och inte noterat våra kollisioner, varken i Alvik eller på Centralen.

Senare kommer det fram att vi båda jobbar i Alvik, bor på Södermalm och har släkt i Ockelbo. Från den dagen börjar vi umgås och under många år är hon en av mina närmaste vänner. Så som livet är ses vi efter några år alltmer sällan och våra liv utvecklas i olika riktningar. Det går längre och längre mellan våra träffar och till slut ses vi inte alls.

I morse när jag kliver på bussen sitter hon där. Som om inget har hänt och som om tiden har stått still. Vi drabbas båda av så mycket värme och kärlek att tårarna bränner under ögonlocken. Mycket hinner vi säga på vår 20 minuter långa bussfärd, men än mer hinns inte med. Nu har vi varandras mobilnummer och jag hoppas att vi ses snart igen.