Fylld helg

Är det uppenbart att jag har börjat jobba? Förhoppningsvis kommer jag att bli mindre trött på kvällarna om några dagar, då jag har vant mig. Jag ska dock ta mig samman och skriva några rader om en annorlunda helg.

Lördag morgon packade vi in oss alla sex i bilen för att bege oss till Enköping. Någon som är observant men oinformerad kanske undrar vem den sjätte är. Den informerade förstår att det naturligtvis rör sig om sonens flickvän. Bilen rymmer egentligen bara fem personer, men eftersom min man kom hem klockan halvtre natten innan tyckte vi att det var säkrare att trycka in alla in en bil än att utmana ödet med två.

Till Enköping begav vi oss för att besöka barnens kusin på regementets besöksdag. Hon ligger nämligen i lumpen. Det var stor uppslutning från kusinens släkt så det hela blev inte bara ett besök på regementet utan även en släkttillställning. Det var roligare än man kan tro att ta del av soldaternas vardag. De visade oss hur de bäddar sina sängar, borstar sina skor och laddar sina vapen. Sonen blev lite sugen medan jag var mest glad för att jag har sluppit.

Lördag kväll var vi på 40-årsfest med mycket mingel och dans. Söndagen inleddes diskussionerna kring mammas bouppteckning. Nästa helg tror jag att jag ska tillbringa i soffan.

Skoldag

I alldeles för många månader har jag varit hemma och haft tid att tänka, stryka lakan, promenera och skvallra med grannar. I morgon börjar jag jobba och även om detta uppdrag troligtvis bara pågår i några månader, vet man aldrig när det blir tid över för ovan nämnda sysslor nästa gång.

En sak jag inte har gjort under min tid hemma är att tillbringa en dag i skolan. Eftersom detta sent omsider visades stå högt på sjuåringens lista klämde jag idag, i sista stund, in en heldag i klassrummet.

Dagen började med matte och jag bestämde mig för att låta min närvaro bli en tillgång. Min egen sjuåring kanske inte är ett matematiskt geni, men hon har heller inte några problem att hänga med. Hon låg precis så långt fram i boken att hon inte behövde känna sig stressad, men heller inte uttråkad.

Däremot finns det alltid andra, oftast ofokuserade pojkar. De som hellre pratar med bänkkompisen än räknar i boken. Som sedan får dåligt självförtroende för att de ligger långt efter alla andra och kompenserar genom att prata ännu mer. Precis den gruppen blev min måltavla. Jag har varit där förut, på klassresor och skolbesök. Dessa ofokuserade pojkar har en speciell dragningskraft på mig. Kanske för att de är så tacksamma att hjälpa.

Resten av dagen ägnade vi åt lek på raster, lunch i skolmatsalen, svenska, slöjd och bild. Rasten blev roligare än jag hade trott, även om jag blev yr i huvudet av att bli gungad till trädtopparna i stora gungan.

Kulturhelg

Vissa har sagt att det är en av deras bästa, andra att det inte är en typisk Coen-film. Jag nöjer mig med att säga att True Grit var en riktigt bra film.

Även resten av vår helg gick i kulturens tecken, i ordets vidare bemärkelse. För visst kan man kalla yoga för kultur? Sjuåringen och jag besökte i alla fall för andra gången SATS Familjeyoga på lördagen. Efter all min träning är jag en förhållandevis smidig person, men i jämförelse med min lilla dotter är jag mer som ett kylskåp. Vi skrattade gott åt mina fåfänga försök att liksom hon nudda bakhuvudet med mina egna tår, liggandes på magen.

Om Melodifestivalen kan benämnas kultur är kanske mer tveksamt, men vill man så går det. Kultur behöver inte vara svårt och otillgängligt, det kan också vara folkligt och lite halvdåligt. Lördagens omröstning gick lite bättre än den helgen innan. Erik Saade är ohotad kung bland sjuåringar.

Söndagens kulturevenemang var roligast av alla. Då besökte Eva Funck Bonniers Konsthall och berättade för barn och föräldrar om hennes syn på samtidskonst i allmänhet och Gardar Eide Einarsson i synnerhet. Utställningen fick ett helt annat innehåll med den fantastiska guiden.

BF

Sjuåringen ska sova över hos en kompis ikväll och är exalterad upp över öronen. Visst har hon varit på sleep over förut, men det händer tillräckligt sällan för att vara ett spännande inslag. Eftersom även tonåringarna har egna planer för fredagkvällen, vilket är mer vanligt, befinner sig mannen och jag helt plötsligt med en barnledig kväll.

Att inte utnyttja tillfället vore som att inte hämta ut vinsten på en Trisslott. Ikväll blir det därför True Grit på bio. I stan, på en riktig biograf. Inte vår tråkiga förortsbiograf med fula små biobås, utan stora fina Skandia. Vi hinner nog med en drink innan bion också. Och något lätt att äta efteråt.

Jag kan inte annat än erkänna att jag älskar bröderna Coens filmer, trots att det är så lättköpta prettopoäng. De är precis lagom pretantiösa. Inte för svåra och tråkiga, utan roliga, snygga och olika. Ingen film är den andra lik, bortsett från att alla är bra. Hittills i alla fall. Återkommer om detsamma gäller True Grit.

Stiltips

I fem veckor har jag trott att jag har haft ett uppdrag på gång. Så mycket väntan, besvikelse och hopp. Nu börjar jag tröttna på det här med att vara egen och istället på allvar se mig om efter ett "riktigt" jobb.

Det tråkiga med att inte jobba är att jag inte unnar mig fina saker. Det enda jag behöver här hemma är bra träningskläder och respektabla jeans. Nu har jag påbörjat en lista över fina saker jag ska unna mig när jag återigen blir en välavlönad löntagare.

Det första jag behöver är en snygg och praktisk väska. Till exempel den här från Castelijn & Beerens.

By Malene Birger har årets snyggast trench coat och jag har alltid velat ha en trench, men aldrig slagit till. Nu kanske det är dags.

Någon modebloggare är jag inte och det här är nog första och sista gången stiltips läggs ut på den här sidan. Men det här är en del av min målbild.

Julblommor

Att julen är slut sedan länge är inget att orda om. Julbelysningen i fönstren är nedmonterade och till och med utebelysningen har förpassats till förrådet. Men vad gör man med blommorna? Våra julstjärnor frodas i godan ro och tycks inte alls ha insett att deras tid är ute.

Troligen är jag en extremt känslig person, men jag kan inte för mitt liv slänga något som lever. Bortsett från myggor och blomflugor, de kan jag skicka till andra sidan utan att blinka. Sedan är det stopp. Myror, spindlar och till och med de avskyvärda crickets vi hade i vår källare i USA fångar jag och släpper ut.

Nu har jag placerat julblommorna i fönstret mot trädgården, bakom gardinen, för att de åtminstone ska synas så lite som möjligt. Är det verkligen meningen att de brutalt ska förpassas till soporna? Trots deras livsglädje? Är det så alla andra gör?

Mello

Lördag kväll bänkar vi oss framför TV:n tillsammans med hälften av Sveriges befolkning. Själv är jag ganska ointresserad av Melodifestivalen och skulle gärna göra något helt annat, men med en sjuåring i huset vore det en social katastrof.

Självklart får sjuåringen rösta och i första omgången är det enkelt. Låten Elektrisk fastnar och får familjens röst. Tyvärr elektrifieras inte tillräckligt många av Sveriges befolkning och låten kommer inte med i andra omröstningen.

Reglerna i Melodifestivalen är inte helt solklara för någon av oss och för sjuåringen i synnerhet. När vi står i färd med att rösta i andra omgången frågar jag henne vem hon vill rösta på nu. "Elektrisk" svarar sjuåringen med självklarhet i rösten. "Men det går ju inte, hon gick inte vidare" svarar jag.

Det skrik som kommer hur sjuåringens kropp är hämtat från människans urkraft. Hon skriker med våldsam kraft rakt uti luften som taget ur en tecknad serie och rusar därefter från TV-rummet och stänger in sig på sitt rum. Vi andra blir helt tagna på sängen av kraften i hennes förtvivlan och vet inte om vi ska skratta heller gråta.

Efter lite pockande och lockande får vi ut henne i TV-soffan igen och hinner slänga i väg en röst på något av de andra bidragen, vilket kommer jag faktiskt inte ihåg.

Ny look

Solen skiner och snön gnistrar. Hög tid för ny layout. Den här får det bli på prov ett tag, får se om jag tröttnar.

Time Machine

Först skrev jag ett långt inlägg om snökaos, sen försvann allting genom en liten felaktig knapptryckning. Eftersom jag inte hittade någon undo-knapp i Explorer gav jag upp och började istället återinstallera min nyservade Mac.

Vår router här hemma är en Time Machine. Den fungerar inte bara som router utan också som backup-station. När jag väl kom på hur jag skulle göra, var det bara att fylla min helt sprillans, men tomma, hårddisk med information från denna Time Machine. Vips så såg min dator ut som den alltid har gjort. Alla mina tusentals mail var tillbaka, program, dokument, inställningar - allt.

Istället för massa meningslösa ord om morgonens snösituation får det räcka med en bild.

Plocka undan

Häromdagen när jag tog hjälp av barnen för att plocka undan i huset, säger min sextonåriga son - "Om du plockade undan efter dig direkt skulle det inte behövas städas". För de som känner min son framstår detta naturligtvis som en näst intill ironisk kommentar. Han som ser ordning och reda som ett straff från överheten och något som bör undvikas till varje pris. Inte desto mindre har han helt rätt.

Hela veckan har jag haft detta i bakhuvudet. Varför vänta med något som kan göras på en gång? Varför tenderar jag att tro att det ska bli enklare att plocka undan tvätten om ett par timmar eller i morgon? Visst har jag alltid vetat att man aldrig behöver städa om man plockar undan efter sig på en gång, men jag har alltför sällan lyckats leva efter den insikten.

När till och med min slarver till son har genomskådat mig är det kanske dags för bättring? Det kanske ska bli mitt bevis för att jag minsann inte är någon gammal hund som inte kan lära sig sitta.

Parkering

Häromdagen fick jag låna en bok av en väninna. Boken heter The Secret och handlar om hur man får ett bättre liv genom Lagen om attraktion. Mycket förenklat innebär den att ditt liv kommer att fyllas av det du tänker på.

För att testa Lagen om attraktion kan man börja i liten skala. Som exempel nämner boken parkeringsplats. När du ska någonstans, tänk dig då att du självklart kommer att få en parkeringsplats utanför dörren. Det räcker inte att du tänker tanken, du måste känna trovärdigheten av tanken.

I morse bestämde jag mig för att testa detta när jag skulle till min hårfrisör på Skeppargatan. På vägen dit visualiserade jag hur det fanns en ledig plats precis utanför hans salong. Jag försökte vara så trovärdig som möjligt i tanken och verkligen känna detta faktum som en självklarhet.

När jag anländer till Skeppargatan är halva gatan tom. Det finns inte bara en ledig parkeringsplats utan säkert tio. Gatan visade sig ha städnatt på onsdagar och vid min ankomst kl 8 hade gatan ännu inte hunnit fyllas av nya bilar.

Första testet avklarat till fullaste belåtenhet.

Håkan

Tidigare har jag skrivit om Percys Kött där man kan förse sig med bra råvaror till helgens middagar. Sedan en tid tillbaka har jag insett att jag under mer än ett år har gått över ån efter vatten.

I vårt allra närmaste centrum ligger nämligen Håkans Kött. Håkan är inte lika känd som Percy, men hans kött är minst lika bra, om inte bättre. Att komma in till Håkan är som att besöka en hederlig köttaffär från förr, då råvarorna stod i fokus, inte det färdiglagade.

Häromdagen frågade jag efter kalvlägg. Det hade han inga för tillfället men rekommenderade oxlägg istället, vilket han hade. "Koka det bara 20 minuter längre, så blir det lika bra". Jag nappade och Håkan försvinner in i sina gömmer, kommer tillbaka minuten senare släpandes på ett halvt ben. "Det är en kviga" säger han medan han skär upp rätt antal lägg. Den som vet något om kött, vet att kvigkött generellt är bättre än tjurkött, men också mer ovanligt.

Behöver jag säga att fredagens Osso Bucco blev sagolikt god?

Datorhaveri

Nu är jag utan Mac igen. Det där med att rensa mailen var kanske en bra idé, men inte bidrog det till att min dator blev snabbare. När jag beklagade mig för min man om min dators tröghet tipsade han om att köra en Disk utility.

"This drive has reported a fatal hardware error to Disk Utility. If the drive has not failed completely, back up as much data as you can and then replace it with a working drive."

Detta är inte vad man vill se på sin datorskärm.

Nu har jag lämnat in min kära vän till Lan Master för reparation. För 3080 kronor kommer den inte att bli som ny, men i alla fall ha en sprillans hårddisk.

När jag frågade reparatören om det var vanligt att hårddisken kapsejsade efter 2,5 år, svarade han att det hände ibland. Särskilt om man bar omkring på datorn med öppet lock eller satt mycket med den i knät. "Guilty as charged" sa jag inte men tänkte med skammens rosor på kinderna.

Skyddsänglar

I mitt liv finns inte bara många underbara vänner, där finns också skyddsänglar. Oftast har jag inte identifierat dem som just skyddsänglar förrän efteråt, men inte desto mindre är det precis vad de är. Ibland är de gamla vänner som visar sig i ny skepnad, ibland är det helt nya bekantskaper.

Som till exempel min vän K. i vår New York-förort. Jag hade anslutit mig till skolans Foundation. Jag befinner mig på möte, omringad av chica, målmedvetna och vassa new york-mammor och har aldrig känt mig mer ochic, bortkommen och lam då K. dyker upp. Co-president i skolans Foundation visar sig ha bott i Malmö i åtta år och pratar flytande svenska. Utan henne hade jag antagligen ångat bort som en våt fläck i Foundationarbetet.

Det finns så många andra exempel - kollegor från förr som helt plötsligt dyker upp och förmedlar kärlek och värme, vänner som ringer precis när man behöver dem och grannar som finns där med råd och tröst. När det händer tror vi att det är tillfälligheter, men det är det inte.

Handfallen

Min man har idag lånat min dator till jobbet och jag är handfallen. Vi har förvisso tre andra datorer, varav en bärbar PC som jag just nu skriver på (därav annat typsnitt), men de kan på intet sätt ersätta min älskade MacBookAir. Inte bara för att den innehåller eventuella dokument och bilder jag skulle vilja använda, utan för att det är just den datorn som ligger bäst i mina händer.

Eftersom jag utan tvång har gått med på att låna ut datorn kan jag egentligen inte beklaga mig, utan bara bita ihop. I dag får bli en dag utan någon större datoranvänding helt enkelt. Det mesta går dessutom att lösa med den andra totalt oumbärliga Appleprylen, min telefon.

På stan

De senaste månaderna har varit starkt fokuserade kring Sjukhuset, Gymmet och Hemmet. På sistone har ett fokusområde försvunnit och kvar har funnits Gymmet och Hemmet. De harmoniserar bra med varandra, men livet blir till slut ganska enahanda.

För att råda bot på tristessen begav jag mig i morse av till stan. Dels skulle jag diskutera sommarens resa med resebyrån och dels skulle jag till Gymmet. Däremellan blev det utrymme till Nya intryck.

Har någon till exempel märkt hur Skandias gamla anrika byggnad har förvandlats till ett ruckel? Byggnaden är inte bara tom och skyltarna bortmonterade, den har dessutom i ett nafs blivit helt förfallen. Heller har den varit det länge och jag har missat det?

Dessutom noterade jag en ny smart skylt i korsningen Kungsgatan/Sveavägen. Stort och tydligt annonseras när nästa tunnelbana avgår. Fast å andra sidan kanske inte så smart ändå. Alla kommer att bli jättestressade när de ser att deras tåg avgår snart och totalt glömma bort att det kommer ett nytt tåg om tre minuter.

Minnesstund

Precis innan jag ska somna säger jag till min man: "Just nu for tanken förbi i mitt huvud att jag måste ringa mamma och berätta att vi klarade av att sjunga hennes sång, att det gick riktigt bra."

"Skriv det på din blogg istället" svarar han då. "Hon kanske fortfarande läser den"

Den här inspelningen är inte från gårdagen, utan från vår repetition, men jag tror att det lät ungefär så här igår också.

Dessutom vill jag dela med mig av min stora dotters tankar om gårdagen eftersom de räcker till för oss båda.

Lekar

Tillsammans har mina systrar och jag nio barn. Två av barnen har dessutom flick- respektive pojkvän vilket gör att det egentligen rör sig om elva barn. Elva barn och sex vuxna blir en näst intill ohanterlig skara om 17 personer. Därför kändes det bra att dela upp umgänget på två dagar i helgen - lunch med min lillasysters familj på lördagen och middag med min storasysters familj på söndagen.

Efter middagen, som gick utmärkt trots att vi var 13 vid bordet, initierade en av kusinerna lek för samtliga. Vi delades in i fyra lag med tre i varje och tävlade i fyra olika grenar. Utmaningen låg främst i att få två helt olika familjekulturer att mötas. I min familj är det att vinna som räknas. I min systers familj räknar man inte ens poäng när man spelar Ticket to ride.

Det visade sig att vi hade god balans mellan våra familjer och de två kulturerna smälte in i varandra istället för krockade. Vi uppskattade alla leken utan alltför mycket konflikter på vägen men självklart vann min mans lag. Som Vince Lombardi en gång sa "Show me a good loser, and I'll show you a loser".