Socialrealism

Mitt hemmafruliv är en förutsättning för den här bloggen. Avsaknad av rutiner och fasta tider ger möjlighet till reflektioner som inte finns plats i ett inrutat nio-till-fem-liv. Nu uttalar jag endast om mig själv. Många andra, mycket beundrandsvärda människor, har tid med såväl heltidsarbete, familj och blogg.

Baksidan på hemmafrutillvaron är att livet ibland kan te sig ganska enahanda. Lever man i en förort till New York City är vardagen inte lika variationslös, i alla fall inte för en svensk läsare. Här i min nya förort framstår vardagen precis så grå som den ibland är.

Detta som bakgrund till dagens inlägg.

Vår närmaste livsmedelsaffär är naturligtvis en ICA. Fördelen med just denna ICA är att den är närmast och att den är förhållandevis liten. Man behöver inte avverka 10 000 steg bara för att handla mjölk. Nackdelen är att den säger så mycket om mig, som jag kanske egentligen inte vill veta.

Butiken ligger nära en pendeltågsstation och kantas av flerfamiljshus med loftgångar. Att närma sig denna ICA-butik är som att kliva in i en svenskproducerad TV-serie från 70-talet. Den socialrealism som producerades i Sverige på den tiden kan bara mäta sig med Storbritannien på 90-talet.

Utanför butiken står de unga mammorna med en cigarett i ena handen och barnvagnen i andra. På bänken sitter inte jeansvästklädda moppekillar med nedslitna träskor och mellanöl i näven, men likväl invandrarungdomar med joggingbyxor och keps. Kontrasten mot vårt välartade område endast 2,5 kilometer därifrån är påtaglig.

Så många gånger som jag i positiva ordalag omtalat innerstadens integrerade boendemiljö och nu undrar jag lite småaktigt varför vi inte kan ha en egen butik i vårt område.