After work

I vårt homogena område har några av grannarna börjat med After work på fredagarna i hemmet. Upplägget är mycket avslappnat och utan några som helst riktlinjer, vare sig gällande antal personer, utbud eller tid. Det blir som det blir, nästan amerikanskt avspänt.

I fredags var vi för första gången hemma hos oss. Medan de vuxna drack vin och tjattrade så att till slut ingen kunde göra sig hörd, lekte alla barnen okontrollerat såväl ute som inne. Plöstligt kommer en av tjejerna fram till sin mamma och viskar lite försynt "Jag vet inte vad jag ska svara". Vi tittar på leken och ser att de leker den gamla klassikern "Bro Bro Breja"

"Vad du än gör, svara inte vad som är din kärastes namn" utbrister jag.

Jag är tre år och vi är på någon form av avslutning i en stor gymnastiksal. Att det är i Alphyddan vet jag, varför jag också kan säga att jag inte är mer än tre år. Det kan också vara julgransplundring, för vi leker alla möjliga sorters grupplekar. Bland annat leker vi Bro Bro Breja.

Bro bro breja

stockar och stenar

alla goda renar

ingen slipper här fram, här fram

förrän han säger sin käraste namn,

vad heter han?

Länge tittar jag från den ena till den andra av de stora flickorna som bildar bron och tänker så att det knakar. "Käraste namn?" Vad vet jag om sånt, jag är bara tre år. Till slut kommer det "Hans". Min dagmammas pojke heter Hans och han är nog det närmaste en käraste jag kan komma. Flickorna tittar på varandra och börjar skratta högt. "Du ska ju inte svara vilket som är din käraste namn, du ska svara äpple eller apelsin" fnittrar de fram.

Ingenting bevarar ett minne så bra som skammen.