Besvikelse

När mannen är ute och springer passar jag och 6-åringen på att tända varenda stearinljus vi har så att hela nerevåningen gnistrar och tindrar. Klockan är inte ens fem på eftermiddagen och mörkret har redan lagt sig, denna första dag med vintertid. 6-åringen är exalterad över hur överraskad pappan kommer att bli när han kommer hem från sin joggingrunda.

Så kommer han hem - genom bakdörren. Från fel håll. 6-åringen är helt uppriven. Överraskningen är totalt förstörd och hennes besvikelse visar inga gränser. Hon rusar tjutande upp på sitt rum och slänger sig i sin säng. Tårarna sprutar och hon sparkar i sänggaveln. Jag försöker trösta henne och säger till henne att det är faktiskt hon som förstör just nu. Pappa blev visst överraskad och glad när han kom hem. Men ingenting jag säger hjälper.

En 6-åring är utagerande och direkt. Inga känslor förpackas i dekorativa boxar utan allt visas upp i hela sin färgskala. Vi vuxna har lärt oss att hålla tillbaka vår besvikelse med sammanbitna käkar. Fast hur mycket har vi lärt oss av livet för övrigt? Hur många har inte planerat sitt bröllop med perfekt precision och haft så stora förväntningar att något bara måste gå fel med stor besvikelse som följd? Alla förväntningar vi har haft på resor, helger, fester, födelsedagar och partners som aldrig kan uppnås utan istället kantas av missräkning och frustration?

Förväntningar måste vi i och för sig kunna ha på vår omgivning, vår framtid och oss själva. Motsatsen vore desillusion och cynism. Vi ska bara lära oss att hantera det oväntade.