Folkoperan

Min operaälskande vän hade fått biljetter till Pärlfiskaren på Folkoperan och frågade om jag ville följa med. Eftersom maken är bortrest och tonåringarna hos sin pappa krävdes några samtal, men barnvakt var snart fixad. Panka tonåringar är en bra källa att ösa ur när man behöver barnvakt.

Innan föreställningen träffades vi på Folkbaren för en mycket god middag. Jag åt rödingfilé med svamp och rotsaker och min vän torsk med pepparrot. Till rödingen drack jag ett glas italienskt lite lättare rödvin.

Pärlfiskaren är skriven av Georges Bizet och har inte satts upp i Stockholm sedan 1913. Operan innehåller mycket vacker musik och sångarna skötte sig väl, även om tenoren var lite svag. Särskilt i jämförelse med den mycket starka barytonen.

Min operafanatiker till vän är som en mentor för mig inom opera. Han vet så mycket som jag inte vet och dessutom gråter han ännu mer än vad jag gör. Pärlfiskaren innehåller en fantastisk duett med tenoren och barytonen som kan vara tårframkallande i sig och i vanlig ordning dör en av huvudpersonerna på slutet. Det som är lite unikt i denna opera är att det faktiskt är en man som dör.