Röd backe

Första dagen i backen tog jag med mig sexåringen i en röd backe. En riktigt lång backe till på köpet. Det gick inte alls bra, kan jag säga utan risk för överdrift. Till slut ramlade hon till och med på slät mark i ren protest. Eller för att skidåkarförtroendet helt hade körts i botten.

Hennes kommentar efteråt löd: "Jag kommer aldrig mer att åka en röd backe. I alla fall aldrig så länge jag är liten". Jag försökte övertyga henne om att hon säkert skulle klara samma backe redan i slutet av denna vecka, men hon lät sig inte övertygas.

Tredje dagen hamnade vi i samma backe igen, denna gång tillsammans med pappan. Med tre dagar skidskola i benen gick det helt plötsligt som en dans att ta sig ner för backen. Hon ramlade inte en enda gång och trodde först inte på att det var samma backe.

Så fort går det för en sexåring att gå från en osäker skidåkare till en betydligt säkrare skidåkare. Tänk om vi vuxna hade samma inlärningskurva.

Fjällen

Sexåringen och jag var först på plats vid fjällets fot på måndagsmorgonen för att invänta skidskolans första dag. Allt hade gått som smort på morgonen och helt plötsligt stod vi i backen tio minuter innan liftarna öppnade och 25 minuter innan skidskolan skulle starta.

Skidskolan är Fjällets gåva till de skidåkande föräldrarna. Inte nog med att barnen faktiskt lär sig att stå på egna ben, inte bara hänga fast i föräldrarnas ben, föräldrarna får även lite egen tid i backen.

På eftermiddagen begav jag mig av till Östersunds flygplats för att hämta upp mannen som hade fått stanna kvar i stan och arbeta en extra dag. Vägen mellan vårt fjäll i Härjedalen och Östersund kantas av ensamma, karga hus utan några ansatser att vara annat än praktiska.

Detta kärva landskap måste vara den svenska mentalitetens vagga. Här föddes vår ovilja till att hälsa på varandra i hissen, vår motvilja att tilltala varandra i matkön och rädslan för att möta grannen i trappuppgången.

Bowling

Vi var tolv stycken som samlades klockan tolv på lördagen för att bowla. Yngsta var två år och äldsta 78 år. Tre banor hade vi att bre ut oss på och de första fem minuterna präglades av total kaos. Det var lika svårt att få tvååringen att förstå att han måste vänta på sin tur som att få 75-åringen att förstå skillnaden mellan bowling och golf.

Men till slut ramlade poletterna ner både här och där och det hela utvecklades till en rafflande turnering. De flesta av oss visade visserligen upp ganska mediokra serier. Den enda som egentligen lyckades lite utöver det vanliga var femtonåringen.

Trots kaos och låga poäng var det dock ett riktigt kul sätt att umgås på över generationsgränserna.

Artonåring

Sjuttonåringen har blivit artonåring. Helt otroligt. Hur har det kunnat hända? Innebär detta att jag har blivit arton år äldre sedan den dagen på Danderyds Sjukhus då den lilla, lilla sparven kom? Självklart är det så och väldigt mycket har hänt sedan dess.

Min söta lilla tjej som på dagis såg ut som en blond docka, men alltid hängde med de tuffa grabbarna, är nu så stor att hon får dricka drinkar på krogen.

Stort grattis till min stora prinsessa som gör mig så stolt.

Lugna kvällar

Nu har jag och sexåringen varit ensamma hemma i fyra kvällar i rad och det är så tyst och lugnt här i huset att jag nästan kan höra fiskarna simma i akvariet. Eftersom sexåringen somnar som en klocka runt åtta, har jag några timmar för mig själv på kvällarna.

Tur är det, då mitt uppdämda behov av egen tid har varit värkande stort. Efter att ha vant mig vid ett antal egna timmar om dagen under mitt hemmafru liv, har jag svårt att anpassa mig till det här med att arbeta varje dag. Inte för arbetets skull, utan för att det inte längre finns något utrymme för egen tid. Jag vet att alla har det så här, men det betyder inte att jag behöver tycka om det.

Nu har jag i alla fall ägnat mina kvällar åt att slutföra mitt senaste filmprojekt, Nyårsafton 2009. Andra människor använder sina videokameror till att filma sina barn, jag filmar mina vänner. Jag skulle hemskt gärna filma mina barn också, om det inte vore för att de blir så utflippade så fort jag tar fram kameran.

Jag ser mig som en dokumentärfilmare light och blir vansinnigt störd över barnen när de konstrar, gömmer sig och gör grimaser så fort kameran kommer fram. Sorry barn, av detta skäl får ni inte er uppväxt dokumenterad med rörliga bilder. Det får däremot mina vänner och snart är det dags för konfrontation.

Fula ord

I morse pratade jag och sexåringen om fula ord. Jag frågade henne om barnen i skolan ibland använde engelska fula ord, utan att egentligen förstå att de är fula.

Sexåringen nickar långsamt och eftertänksamt. Vad säger de då? frågar jag och väntar mig några av de vanliga engelska svärorden som vi svenskar glatt slänger oss med.

Allvarligt ser sexåringen på mig och formar ljudlöst orden:

(Oh my God)

Så illa är det att säga dessa ord att hon inte klarar av att säga det högt, trots att jag faktiskt har frågat henne.

Först är det nästan svårt att hålla sig för skratt, men sedan inser jag hur genomamerikansk hon är. Hennes engelska är helt fostrad i den amerikanska världen och amerikanska barn får inte ens lära sig att det finns fulare ord än detta här ovan. Alla svärord är bortplockade från TV och radio och välanpassade föräldrar skulle aldrig använda ord barnen inte tål att höra.

Egentligen finns det inget roligt alls i att vi själva har tappat respekten för vårt eget språk och samtidigt även kryddat det med det fulaste i det annars rika språket engelska.

Nu vet jag att jag blev språkpolis igen, men jag kan inte låta bli. När jag i svensk radio hör ord som jag aldrig, jag menar verkligen aldrig, skulle ta i min mun, är det lätt att bli lite fundamentalist. Bara som kontrast.

The Reader

I går såg jag filmen The Reader med Kate Winslet på DVD. Den hon fick en Oscar för förra året. Filmen var naturligtvis jättebra, precis i min smak. Jag älskade alla omsorgsfulla detaljer i scenografin och det återhållsamma skådespeleriet.

Däremot höll jag på att bli tokig på den manliga huvudrollsinnehavarens passivitet. Att han i rättsalen inte ställde sig upp och skrek sanningen rakt ut kan jag så här i efterhand förstå, även om det kändes som det enda rätta just då. Men att han inte gjorde något överhuvudtaget förstår jag inte.

Eller gör jag det? Han förstod faktiskt hur innerligt hon ville bevara sin hemlighet. Själv avskyr jag hemligheter, särskilt mina egna. Därför har jag så få som möjligt och lider av de få jag har.

Älskar gör jag däremot en film som får mig att länge efteråt fundera över vad som är rätt och fel.

Ilska

I dag har jag varit vansinnigt arg. Att bli så arg som jag har varit idag, på någon utanför familjekretsen är mycket ovanligt. I alla fall för mig. Förhoppningsvis har personen ifråga bara en marginell uppfattning om omfattningen av min ilska.

Som tur var har jag haft två mycket trevliga saker att dämpa min ilska med under eftermiddagen.

Det började med utvecklingssamtal med sexåringens fröken och sexåringen själv. Sexåringars utvecklingssamtal är nog mestadels positiva och dagens var inget undantag. För mig var det efterlängtat att få sitta i skolan och prata om en av de personer jag håller mest kär. Glömma allt som egentligen är totalt meningslöst och inte värt att ägna en minut av sin tid åt.

Efter det givande samtalet träffade vi på en av våra vänner på gatan. Jag kunde inte låta bli att i förbifarten nämna min hemska dag och hon bjöd in på kaffe och samtalsterapi. Att bo på samma gata som några av ens närmaste vänner är ett verkligt privilegium.

Nu avslutar jag dagen tillsammans med Jussi Björling och sakta men säkert elimineras de sista irritationsbollarna i magtrakten, som har studsat runt sedan lunch.

Magsjuka

Sedan jag började arbeta i december har sexåringen varit sjuk en gång. En fredag kväll insjuknade hon i halsfluss, vilket vi lyckades bota med penicillin tills måndagen kom och vi kunde alla bege oss till jobbet som om ingenting hade hänt.

I natt drabbades vårt lilla pyre av magsjuka. Nästan en gång i halvtimmen mellan två och sex har hon vaknat för att kräkas. De sista gångerna självklart utan något att kräkas upp. Nu har hon lyckats få i sig nästan ett glas saft och en halv smörgås utan återfall och vi håller tummarna för att hon är återställd.

Därefter är det bara att fortsätta att hålla tummarna för att inte vi andra ska drabbas så att vi alla kan gå till jobbet på måndag som om ingenting har hänt.

Tunnelbanefärd

Med skräckblandad förtjusning inser jag, att jag för ett ögonblick har lämnat min trygga bubbla. Jag befinner mig på T-Centralen och väntar på tåget mot Kista, vilket kan låta som något mycket vardagligt. Eftersom mitt kollektivtrafikåkande vanligtvis består av direktbussen mellan vår trygga förort och Sergels Torg, är en tunnelbaneperrong för blå linjen mycket exotisk.

Tåget mot Hjulsta beräknas komma om en minut medan jag ska få vänta ytterligare fyra minuter på mitt tåg. När Hjulsta-tåget anländer har förutsättningarna ändras. En underrubrik med texten "Tåget medtar även passagerare mot Akalla" har dykt upp på den stora skärmen som hänger ner från taket.

Jag kliver på tåget och hör samtidigt förarens röst i högtalarna som meddelar att Akalla tåget inte kan passera Centralen utan vänder vid Fridhemsplan. Något Akallatåg kommer inte att anlända till T-Centralen på länge. Undrande sitter jag och tittar ut på perrongen. Hur kommer det sig att det fortfarande sitter folk på bänkarna?

Vid Rådhuset ställer sig föraren samma fråga. Efter att ha ropat ut samma mening ett antal gånger säger han i högtalaren: "Meningen är att det ska bli tomt på perrongen och jag kan inte förstå varför det inte är så". Jag skrattar nästan högt av hans kommentar. Även kvinnan mitt emot mig drar nästan på munnen. Som tur var, eftersom jag inser att jag betraktas som ett UFO som sitter och småskrattar helt ensam på bänken.

Föraren ger upp efter ett tag och lämnar de ouppmärksamma kvar på perrongen. Eller rör det sig om språkförbistringar? Jag minns den gången jag skulle ta ett tåg från en liten stad i Italien. Ur högtalaren strömmar ett meddelande på smattrande italienska. Totalt omöjligt för oss att följa, speciellt som ingen av oss talade italienska. När samtliga människor lämnar perrongen för att bege sig till nästa perrong drog vi slutsatsen att vi skulle göra detsamma. Vilket var tur.

Lite försenad anländer jag till slut till Kista och inser att en nog så simpel resa utanför bubblan kan vara berikande.

Referenser

Fördelen med att, som jag, arbeta som konsult är att jag vet att jag inte ska vara så länge där jag är. Nu trivs jag väldigt bra, men om jag inte hade gjort det, hade det varit skönt att veta att jag inte är fast tills vidare.

När det ska anställas på en arbetsplats, föregås detta av en herrans massa tester, intervjuer, referenser och andra uppvisningar. Av den som ska anställas. Vem har någonsin tagit referenser på sin blivande chef? När tvingade man sin blivande arbetsgivare att genomföra ett lämplighetstest innan man tackade ja till jobbet? Har man tur och rör sig i en liten bransch finns det kanske någon lämplig att höra sig för med, men annars är man minst sagt utelämnad.

Nästa gång jag blir anställd på riktigt ska jag komma ihåg att ställa lite motkrav.

Djurliv

Vi människor tillskriver gärna djur mänskliga egenskaper. När en katt kommer och stryker sig mot vårt ben vill vi gärna tro att den gör så för att visa sin uppskattning. Likadant är det med hästen som gnäggar när den hör sin husbondes steg i stallgången.

När jag ställer mig framför vårt akvarium och tittar in på våra fiskar, dröjer det inte många sekunder innan tolv av våra sjutton fiskar har simmat fram till platsen där jag står och uppfordrande stirrar tillbaka mot mig.

Eftersom det rör sig om just fiskar och inte något pälsbeklätt kan jag inte förmå mig att lura mig själv. Fiskarna kommer inte fram mot mig för att de älskar mig, utan av samma anledning som katten stryker sig mot sin mattes ben och hästen gnäggar. De vet att det finns en chans till mat.

Anledningen till att det bara är tolv av sjutton fiskar som kommer fram till glasrutan, är att fyra av de sjutton är malar och så den sista lilla fröken som vi tror lider av anorexia. Hon är oroväckande ointresserad av mat och vi fruktar lite för hennes välmående.

Inspiration

I helgen var jag på inspirationsdag med bara kvinnor, förutom en av föreläsarna som var Mark Levengood. Som vanligt pratas det mycket om sådant som vi alla vet, men just igenkänningsfaktorn fyller oss med tillfredsställelse.

Mark Levengood tycks ha en uppsjö av historier från sin uppväxt att berätta om. Första tanken är vilken spännande barndom denna finlandssvensk tycks ha haft. Nästa tanke är att han kanske inte alls har haft en intressantare uppväxt än oss andra, han kanske bara är bättre på att berätta om den?

Har inte vi alla fantastiska människor i vårt släktgalleri att fylla krönikor med om vi bara hade haft förmågan att berätta deras historia? Om jag hade kommit ihåg historier från min morfar som var sjökapten eller min farmor som levde ett liv i sus och dus med baler och långa klänningar som ung, skulle jag också ha haft berättelser att förtälja.

Hemligheten bakom en god historia är nog inte ett spännande liv, utan en god berättartalang och en betraktares vakna öga. Med de egenskaperna kan vilket trist vardagsliv som helst blir en saga.

Luskamning

En av våra grannar hittade en lus på sin dotter i morse. Eftersom det inte var länge sedan dottern lekte här i huset var det nödvändigt med en koll på vår yngsta dotter.

"Du får luskamma" säger jag till mannen. "Du är mycket bättre på det än jag"

Varför är det så? tänkte jag sedan. Hur kan den ena vara bättre på att luskamma än den andra?

Ganska snabbt kom jag på svaret. Mannen luskammar för att hitta de där hemska lössen. Jag kammar för att bekräfta att inga finns. Mitt mål med kamningen är helt enkelt att inte hitta några, eftersom jag verkligen inte vill att det ska finnas några. Självklart vill inte mannen heller hitta några hemska löss, men målet för honom är att hitta de som finns.

Generellt sett är jag nog en dålig felsökare. Jag vill se det som är bra och positivt. Förhoppningsvis är också det en egenskap som kan vara bra att ha ibland, även om den inte passar vid luskamning.

Som tur var hittade inte ens mannen några löss hos sexåringen och vi kunde pusta ut för denna gång.

Barnflickor

Nu är vi inne på vår tredje barnflicka sedan vi flyttade hem till Sverige. För att bibehålla sexåringens engelska har vi hittills valt att ha engelsktalande barnflickor. Upplägget är att de hämtar tre dagar i veckan klockan tre och vi behöver inte stressa hem från jobbet. Ett bra sätt att kombinera språkövning med lugnare tillvaro för oss.

Den första var från Australien och visade sig vara en riktig klippa. Pålitlig, ambitiös och mycket gullig med sexåringen. Dessvärre åkte hon på semester till Australien i sju veckor från slutet av november och vår jakt började på nytt.

Nästa var också från Australien men betydligt flyktigare än den första. Hon hade rejäl otur sin första arbetsdag, då alla bussarna ställdes in i hela norrort på grund av snöoväder och lyckades aldrig ta sig ut till vår bussberoende förort. Strax därefter begav hon sig hastigt och lustigt hem till Australien för gott och hennes karriär som barnflicka i vår familj blev mycket kort.

Därefter fick vi ha vår första australiensare till låns igen i knappt två månader innan hon lyckades skaffa sig ett riktigt heltidsjobb. Som tur var hittade vi snabbt en ersättare som än så länge tycks vara ytterligare en fullträff.

Denna gång har vi hittat en tjej från Sydafrika och idag har hon varit här för första gången ensam med sexåringen. De två viktigaste faktorerna lyckades hon infria sin första dag, att komma i tid och att överhuvudtaget komma. Att hon dessutom lyckades ha kul tillsammans med sexåringen är ett extra plus. Nu håller vi tummarna hårt för att hon stannar hos oss april ut.

Åldrande

När jag var 32 blev folk ofta förvånade över att jag hade så stora barn. De som är tonåringar nu, var då 5 och 3. Inte nog med att jag fick barn tidigt, jag såg dessutom yngre ut än jag var. Eller åtminstone betedde mig yngre, eller nåt.

I dag har jag tre barn, varav två tonåringar och aldrig får jag höra hur jag kan ha så stora barn. Vad har hänt? Ser jag plötsligt äldre ut än jag är? Kan det verkligen vara möjligt? Visst ser jag exakt likadan ut idag som jag gjorde för fem år sedan? Eller gör jag inte det?

Jag som aldrig har haft en ålderskris i hela mitt liv har helt plötsligt blivit totalt åldersnojig. Nästan dagligen betraktar jag andra människor för att bedöma hur gamla de är och varför vissa ser äldre ut än andra.

Om det är en mitt-i-livet-kris eller ett resultat av att mina närmaste kollegor på jobbet är 32 år vet jag inte, men jag hoppas att det är övergående. Allt detta funderande har säkert en negativ inverkan på mitt åldrande.

Kvinnodagen

Vid vår busshållplats klockan 6.45 på morgonen står alltid minst 80 procent kvinnor. Ju senare morgonen lider, desto större andel män. Förklaringen till detta fenomen är extra intressant idag, på kvinnodagen.

Min teori är nämligen att större andel kvinnor väljer att vara på jobbet i ottan för att kunna gå hem i dräglig tid och hämta på dagis och fritids. Som jag nämnt tidigare är det socialt oaccepterat att hämta efter 16.30, vilket innebär mycket tidiga morgnar om man ska hinna med sin heltid.

Jag är fullt medveten om att jag bor i ett område med ovanligt moderna män och kvinnor där begreppet dela lika har hög prioritet. Men faktum kvarstår att 80 procent av busspassagerarna tidigt på morgonen är kvinnor. Till hundra procent stöder jag vår rätt till valfrihet och stöttar alla kvinnor som väljer att vara tidigt på jobbet för att kunna hämta sina barn i tid. Till hundra procent håller jag med min vän Hemmafrun i New York.

Problemet är att dessa morgonkvinnor är osynliga på jobbet. Sitter man kvar på kvällen finns det alltid någon att småprata med. Till exempel någon chef, som troligen är i den åldern eller i den sitsen att några barn inte ska hämtas. Då syns det hur flitig och plikttrogen man är som ställer upp för sitt företag.

Ingen ser den flitiga som väljer att lägga sina övertidstimmar på morgonen. Den där gamla stämpelklockan kanske hade sina poänger?

Hamlet

"...Vem skulle dra på bördorna

och stöna och svettas under livets ok,

om inte vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet

från vars gräns ingen har återvänt?

Det lamslår viljan,

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling"

Detta är ett utdrag ur Hamlets kända monolog, den som inleds med "Att vara eller inte vara...". Citatet "i eftertankens kranka blekhet" använder jag ganska ofta, fast jag hade glömt bort varifrån det härstammade.

Efter att ha hört Hamlets ord, via Gustav Skarsgård, på Stadsteaterns scen i torsdags, var jag tvungen att läsa dem igen. Orden är snirkliga och svåra att följa när man hör dem muntligt, men ändå så vackra och meningsfulla. Shakespeare visste minsann vad han gjorde.

Som kuriosa kan jag nämna att förutom vi, befann sig även Kronprinsessan med sin blivande gemål i publiken på Stadsteatern.

Tåhävningar

Efter att ha gått omkring med öm häl i sex månader har jag äntligen kommit iväg till doktorn. Där har vi fördelen med företagshälsovård. Även om det kostar lika mycket, kommer man iväg. Vi har till och med en ortoped på vår företagshälsovård.

Jag har hälseneinflammation, vilket jag tycker låter mycket sportigare än hälsporre. Kanske en helt felaktig tolkning, men så är det när okunnigheten talar. Nu är jag ordinerad 100 tåhävningar om dagen i två månader. Sedan borde jag vara bra, enligt doktorn. Ni förstår att jag får ligga i för att hinna med 100 tåhävningar på en dag. Överallt står jag och häver - vid skrivbordet, busshållplatsen, i badrummet, i trappen och på bussen

Snart kommer jag vara känd som den knasiga kvinnan som ständigt gör tåhävningar och dessutom ha extremt starka vader. Förhoppningsvis också en mindre öm häl.

Känslor

Väl på bussen i morse upptäckte jag att jag hade glömt min iPhone hemma. Jag nämner tydligt att det är en iPhone, eftersom att alla som har en, vet att det var mer än en mobiltelefon jag hade glömt hemma. Det var min ipod, min kalender, min adressbok, min kompis och min mobiltelefon.

Första tanken var att kliva av bussen och springa hem igen, men eftersom nästa hållplats efter vår ligger nästan fyra kilometer bort insåg jag att det var en dum idé. Nästa tanke var att börja gråta. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, stålsatte mig mot en resa utan vare sig radio eller musik och ägnade mig åt funderingar. Om varför jag nästan började gråta till exempel.

Jag tror att vi människor har ett sorts membran mellan våra intryck och våra känslor. Detta membran kan, liksom ozonskiktet, variera i styrka och storlek, även hos samma person. Ibland är det tunnt som en trumhinna, ibland tjockt och oelastiskt som en ljuddämpare på en bil. Med ljuddämparen på, klarar jag vilka motgångar som helst. Jag tänker kallt och analyserande, funderar inte så mycket utan arbetar framåt med målmedveten blick. Andra dagar börjar jag gråta bara för att jag har glömt min mobiltelefon hemma.

Min beskrivning är troligtvis hur flummig som helst, vad jag menar är egentligen att jag ibland inte har någon som helst barriär mellan det som händer och hur jag känner. Inte en enda förnuftspärr som sätter in och filtrerar. Egentligen tror jag att det är då jag ser saker som de verkligen är. Det är då mina känslor är på riktigt.