Djurliv

Vi människor tillskriver gärna djur mänskliga egenskaper. När en katt kommer och stryker sig mot vårt ben vill vi gärna tro att den gör så för att visa sin uppskattning. Likadant är det med hästen som gnäggar när den hör sin husbondes steg i stallgången.

När jag ställer mig framför vårt akvarium och tittar in på våra fiskar, dröjer det inte många sekunder innan tolv av våra sjutton fiskar har simmat fram till platsen där jag står och uppfordrande stirrar tillbaka mot mig.

Eftersom det rör sig om just fiskar och inte något pälsbeklätt kan jag inte förmå mig att lura mig själv. Fiskarna kommer inte fram mot mig för att de älskar mig, utan av samma anledning som katten stryker sig mot sin mattes ben och hästen gnäggar. De vet att det finns en chans till mat.

Anledningen till att det bara är tolv av sjutton fiskar som kommer fram till glasrutan, är att fyra av de sjutton är malar och så den sista lilla fröken som vi tror lider av anorexia. Hon är oroväckande ointresserad av mat och vi fruktar lite för hennes välmående.