Sexåringen nickar långsamt och eftertänksamt. Vad säger de då? frågar jag och väntar mig några av de vanliga engelska svärorden som vi svenskar glatt slänger oss med.
Allvarligt ser sexåringen på mig och formar ljudlöst orden:
(Oh my God)
Så illa är det att säga dessa ord att hon inte klarar av att säga det högt, trots att jag faktiskt har frågat henne.
Först är det nästan svårt att hålla sig för skratt, men sedan inser jag hur genomamerikansk hon är. Hennes engelska är helt fostrad i den amerikanska världen och amerikanska barn får inte ens lära sig att det finns fulare ord än detta här ovan. Alla svärord är bortplockade från TV och radio och välanpassade föräldrar skulle aldrig använda ord barnen inte tål att höra.
Egentligen finns det inget roligt alls i att vi själva har tappat respekten för vårt eget språk och samtidigt även kryddat det med det fulaste i det annars rika språket engelska.
Nu vet jag att jag blev språkpolis igen, men jag kan inte låta bli. När jag i svensk radio hör ord som jag aldrig, jag menar verkligen aldrig, skulle ta i min mun, är det lätt att bli lite fundamentalist. Bara som kontrast.
Håller med fullkomligt. Här har 3,5 åringen upptäckt att om man säger "what the heck" är det många vuxna som reagerar med att ojja sig och hyscha, så, han säger det när han håller handen för munnen....
ReplyDelete