Känslor

Väl på bussen i morse upptäckte jag att jag hade glömt min iPhone hemma. Jag nämner tydligt att det är en iPhone, eftersom att alla som har en, vet att det var mer än en mobiltelefon jag hade glömt hemma. Det var min ipod, min kalender, min adressbok, min kompis och min mobiltelefon.

Första tanken var att kliva av bussen och springa hem igen, men eftersom nästa hållplats efter vår ligger nästan fyra kilometer bort insåg jag att det var en dum idé. Nästa tanke var att börja gråta. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, stålsatte mig mot en resa utan vare sig radio eller musik och ägnade mig åt funderingar. Om varför jag nästan började gråta till exempel.

Jag tror att vi människor har ett sorts membran mellan våra intryck och våra känslor. Detta membran kan, liksom ozonskiktet, variera i styrka och storlek, även hos samma person. Ibland är det tunnt som en trumhinna, ibland tjockt och oelastiskt som en ljuddämpare på en bil. Med ljuddämparen på, klarar jag vilka motgångar som helst. Jag tänker kallt och analyserande, funderar inte så mycket utan arbetar framåt med målmedveten blick. Andra dagar börjar jag gråta bara för att jag har glömt min mobiltelefon hemma.

Min beskrivning är troligtvis hur flummig som helst, vad jag menar är egentligen att jag ibland inte har någon som helst barriär mellan det som händer och hur jag känner. Inte en enda förnuftspärr som sätter in och filtrerar. Egentligen tror jag att det är då jag ser saker som de verkligen är. Det är då mina känslor är på riktigt.