Däremot höll jag på att bli tokig på den manliga huvudrollsinnehavarens passivitet. Att han i rättsalen inte ställde sig upp och skrek sanningen rakt ut kan jag så här i efterhand förstå, även om det kändes som det enda rätta just då. Men att han inte gjorde något överhuvudtaget förstår jag inte.
Eller gör jag det? Han förstod faktiskt hur innerligt hon ville bevara sin hemlighet. Själv avskyr jag hemligheter, särskilt mina egna. Därför har jag så få som möjligt och lider av de få jag har.
Älskar gör jag däremot en film som får mig att länge efteråt fundera över vad som är rätt och fel.
Men du kan i alla fall läsa och har inget krigsförflutet?
ReplyDelete// T.
Så du menar att först när man har riktiga hemligheter kan man förstå vad det innebär att bevara en hemlighet? Det har du nog helt rätt i.
ReplyDelete