Hamlet

"...Vem skulle dra på bördorna

och stöna och svettas under livets ok,

om inte vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet

från vars gräns ingen har återvänt?

Det lamslår viljan,

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling"

Detta är ett utdrag ur Hamlets kända monolog, den som inleds med "Att vara eller inte vara...". Citatet "i eftertankens kranka blekhet" använder jag ganska ofta, fast jag hade glömt bort varifrån det härstammade.

Efter att ha hört Hamlets ord, via Gustav Skarsgård, på Stadsteaterns scen i torsdags, var jag tvungen att läsa dem igen. Orden är snirkliga och svåra att följa när man hör dem muntligt, men ändå så vackra och meningsfulla. Shakespeare visste minsann vad han gjorde.

Som kuriosa kan jag nämna att förutom vi, befann sig även Kronprinsessan med sin blivande gemål i publiken på Stadsteatern.