Tuesday, March 30, 2010

Fjällen

Sexåringen och jag var först på plats vid fjällets fot på måndagsmorgonen för att invänta skidskolans första dag. Allt hade gått som smort på morgonen och helt plötsligt stod vi i backen tio minuter innan liftarna öppnade och 25 minuter innan skidskolan skulle starta.

Skidskolan är Fjällets gåva till de skidåkande föräldrarna. Inte nog med att barnen faktiskt lär sig att stå på egna ben, inte bara hänga fast i föräldrarnas ben, föräldrarna får även lite egen tid i backen.

På eftermiddagen begav jag mig av till Östersunds flygplats för att hämta upp mannen som hade fått stanna kvar i stan och arbeta en extra dag. Vägen mellan vårt fjäll i Härjedalen och Östersund kantas av ensamma, karga hus utan några ansatser att vara annat än praktiska.

Detta kärva landskap måste vara den svenska mentalitetens vagga. Här föddes vår ovilja till att hälsa på varandra i hissen, vår motvilja att tilltala varandra i matkön och rädslan för att möta grannen i trappuppgången.

6 comments:

  1. Men Kina, det finns inga hissar, matköer eller trappuppgångar där. Kram och njut av fjällsemestern.

    ReplyDelete
  2. Exakt min poäng. I över 150 år har vi bott i städer, men fortfarande beter vi oss som om vi bor i en isolerad stuga på fjället. Till skillnad mot våra europeiska grannar som har bott i byar i tusentals år.

    ReplyDelete
  3. Du får följa med mig till Skorped någon gång. Där passar man på att hälsa på alla man möter, om man nu lyckas möta någon.

    ReplyDelete
  4. Tänk att vi alla i grund och botten är Härjedalningar.

    // T.

    ReplyDelete
  5. Allt måste ju börja någonstans...

    ReplyDelete
  6. Ha ha! Och tänk att jag är uppvuxen där :)
    Det märks väl? Kram Å

    ReplyDelete