Tunnelbanefärd

Med skräckblandad förtjusning inser jag, att jag för ett ögonblick har lämnat min trygga bubbla. Jag befinner mig på T-Centralen och väntar på tåget mot Kista, vilket kan låta som något mycket vardagligt. Eftersom mitt kollektivtrafikåkande vanligtvis består av direktbussen mellan vår trygga förort och Sergels Torg, är en tunnelbaneperrong för blå linjen mycket exotisk.

Tåget mot Hjulsta beräknas komma om en minut medan jag ska få vänta ytterligare fyra minuter på mitt tåg. När Hjulsta-tåget anländer har förutsättningarna ändras. En underrubrik med texten "Tåget medtar även passagerare mot Akalla" har dykt upp på den stora skärmen som hänger ner från taket.

Jag kliver på tåget och hör samtidigt förarens röst i högtalarna som meddelar att Akalla tåget inte kan passera Centralen utan vänder vid Fridhemsplan. Något Akallatåg kommer inte att anlända till T-Centralen på länge. Undrande sitter jag och tittar ut på perrongen. Hur kommer det sig att det fortfarande sitter folk på bänkarna?

Vid Rådhuset ställer sig föraren samma fråga. Efter att ha ropat ut samma mening ett antal gånger säger han i högtalaren: "Meningen är att det ska bli tomt på perrongen och jag kan inte förstå varför det inte är så". Jag skrattar nästan högt av hans kommentar. Även kvinnan mitt emot mig drar nästan på munnen. Som tur var, eftersom jag inser att jag betraktas som ett UFO som sitter och småskrattar helt ensam på bänken.

Föraren ger upp efter ett tag och lämnar de ouppmärksamma kvar på perrongen. Eller rör det sig om språkförbistringar? Jag minns den gången jag skulle ta ett tåg från en liten stad i Italien. Ur högtalaren strömmar ett meddelande på smattrande italienska. Totalt omöjligt för oss att följa, speciellt som ingen av oss talade italienska. När samtliga människor lämnar perrongen för att bege sig till nästa perrong drog vi slutsatsen att vi skulle göra detsamma. Vilket var tur.

Lite försenad anländer jag till slut till Kista och inser att en nog så simpel resa utanför bubblan kan vara berikande.