Söndagsutflykt

På söndagens morgon får jag ett utbrott på sjuåringen. Hon vill absolut inte följa med på våra stadsutflykter, hur barnvänliga vi än gör dem. Hon vill vara hemma och leka med sina kompisar. Jag kan förstå att hon vill det. Kompisarna på gatan är som köttbullar och makaroner. Underbart gott, lättsmält och framförallt bekant. En utflykt med föräldrarna kan bli hur tråkig och trist som helst. Eller är det som en chèvre. Betydligt godare än vad man kan tro.

Till slut hotar jag med att flytta härifrån om hon inte ställer upp ibland. Motvilligt godkänner sjuåringen villkoren. Jag lagar tacos då och då och hon följer med in till stan.

Vi börjar på Konserthuset för att titta på Elisabeth Ohlson Wallins fotografier. Jag älskar hennes fotografier och hennes drivkraft att alltid vilja påverka. I foajén spelar samtidigt unga musiker. Hela sommaren har det varit minikonserter med unga sommarjobbande musiker tre gånger per dag. På vägen ut är de två stycken som spelar, en pojke på piano och en flicka på fiol. De ser inte äldre ut än mina tonåringar och bär enkla jeans och t-shirts. Pianot pojken spelar på ser ut att ha hämtats från ett klassrum någonstans. De fyller hela foajén med sin musik och det låter fantastiskt.

Därefter promenerar vi till Musikmuseet och provspelar själva. Det låter inte lika vackert men sjuåringen uppskattar det. Nästan som chèvre.