Tjurfäktning

Peter Andersson berättar i sitt sommarprogram om kontrasten mellan dramatiken i tjurfäktningens Spanien och präktiga Sveriges löpsedlar om krav på datummärkning. Det han sa träffade mig mitt i bröstet. Exakt så är det. Här i Sverige rynkar vi föraktfullt på näsan åt den blodtörstande och irrationella tjurfäktningen samtidigt som vi spänner cykelhjälmen ytterligare ett snäpp.

Var i mitt liv finns tjurfäktningen? Inte ska jag behöva vända upp och ner på hela min nuvarande tillvaro för att hitta mer dramatik i livet? Går det inte att hitta spänning som inte innebär konflikter och slitningar?

Jag tror inte att det är själva adrenalininjektionen jag söker. Då skulle det räcka med att åka fritt fall på Grönan med jämna mellanrum. Snarare är det något som kommer inifrån. Tjurfäktning är så mycket mer än bara att jaga eller att bli jagad. Det är konst, färgprakt, ritualer och respekt.

Den här frågan kräver lite ytterligare eftertanke. Så länge tror jag att jag ska baka kanelbullar. Det kanske inte är tjurfäktning, men det är mustigt, ljuvligt, sinnligt och väldigt mjöligt.