Skogspromenad

I helgen var jag och artonåringen på kräftskiva hos min syster. Min syster bor med sin familj i en liten ort drygt 20 mil norr om Stockholm. Min pappa bor på samma ort och så gör även vår Kronprinsessas svärföräldrar, men det är en helt annan historia.

Kräftskivan blev en betydligt lugnare tillställning för mig än för artonåringen och det är väl precis så det ska vara. När jag dagen efter klockan 9.30 mötte upp med min pappa utanför huset, mådde jag därför alldeles utmärkt.

För första gången på säkert 20 år skulle jag på skogspromenad med min pappa. Efter alla skogspromenader jag har släpats runt på med min skogsägande far, borde jag veta det mesta om skog. Men så är det inte. Ett otacksamt barn var jag som mest gick omkring och suckade och var totalt ointresserad av att insupa den i generationer nedärvda kunskapen.

Jag avundas de människor som berättar hur de vet allt om båtbygge bara för att deras pappa byggde båtar eller min vän som är fantastiskt duktig på att kavla ut en deg bara för att hennes morfar var bagare. Själv vände jag ryggen till allt som hade med skogsbruk att göra, jag kan inte rensa en flundra och är en urusel schackspelare. Om jag ska vara lite snäll mot mig själv kan jag erkänna att jag åtminstone har en någorlunda känsla för bridge.

Nu fanns det inte längre någon återvändo vad gäller skogen. Min far är krasslig och orkar inte längre hålla efter den skog som är mina barns. Det är helt enkelt dags för mig att ta över. Vi promenerade i över två timmar i en skog som inte är speciellt stor. Vi gick igenom gallring, återväxt och slutavverkning. Vi pratade om bonitet, enar och älgspillning. För första gången någonsin lyssnade jag.

Sällan har jag varit närmare min pappa än de två timmarna och det var kanske på tiden.