Skolan

Vi pratar om skolan - sjuåringen, kusinerna och jag. Om skillnaden mellan skolan i Sverige och USA. Om att sjuåringens klasskamrat i Kindergarten fick gå till rektorn för att hon inte lyssnade på läraren. Om killarna i stora kusinens klass som inte bryr sig om när fröken är arg.

"Jag blir rädd när fröken är arg och gör sedan som hon säger, men killarna verkar inte tycka att det är jobbigt när fröken blir arg." säger stora kusinen.

"Det är det som är problemet" svarar jag och får plötsligt en insikt. "Tjejlärare behandlar alla elever utifrån sina tjejreferenser. De agerar som om alla i klassen var som de själva - små flickor som vill göra det rätta. Problemet är att klassen till hälften består av killar som fungerar helt annorlunda." Kusinerna tittar lite frågande på mig och undrar vem jag pratar till egentligen.

Min systerdotter har precis ryckt in i lumpen. Där är det helt omvända förhållanden och manliga strukturer råder. Stenhård disciplin med litet utrymme för egna tankar, tydliga regler och dagliga uppföljningar av att reglerna följs.

Någonstans i detta finns anledningen till varför barn behöver två föräldrar och varför vi behöver representanter för båda könen i skolan.