Pulkbacken

Som liten var jag inte speciellt förtjust i att gå ut på vintern. Väl ute var det oftast kul, men vägen dit var motig. Precis så är det fortfarande. Om känslan fick välja skulle jag aldrig gå ut på vintern. Eftersom jag numera även styrs av förnuftet, går jag ändå ut och inser att det faktiskt inte är så dumt.

I helgen var det sjuåringen som drev på så att jag kom ut. Hon ville åka pulka och med all snö utanför fönstret var det svårt att säga nej. Vi klädde på oss ordentligt och fuskade genom att ta bilen till pulkabacken. Varsin pulka hade vi med oss, eller rättare sagt en pulka och en kälke. Det viktigaste när man åker pulka med barn är att man åker själv. Annars blir det alldeles för tråkigt.

Det var inte alltför mycket folk i backen och vi hade riktigt roligt. Vi frös inte ens. En bra start på pulkasäsongen.

Bilresa

Vad är det med bilar och vägar som gör oss extra emotionella? Alla trafikanter tycks iklä sig något vasst och skavande som gör att tålamodet och förståndet minskar till tio procent av ordinarie storlek.

Igår hämtade jag min mamma och hennes man på Skavsta flygplats. Resan gick förvånansvärt snabbt och smidigt trots snön. Helt smärtfritt gick den dock inte, därav detta inlägg. Ingenting som medförde några konsekvenser, endast irritation blandat med ett visst mått av förvåning.

500 meter innan vår avfart på motorvägen har jag en långtradare efter mig som börjar blinka med helljuset att jag ska flytta på mig. Jag kör i 90 km/h på en 90-väg, i filen längst till höger. Alltså den fil man ska ligga i om man ska svänga av på nästa avfart, vilket jag skulle göra.

När jag inte flyttar på mig, blinkar han igen. Sekunderna senare svänger jag av på min avfart och jag slipper få 30 ton i baken. Istället för att lätt rycka på axlarna över händelsen, blir jag förbannad. Så arg att jag idag skriver om det.

Jag skulle vilja konfrontera honom och fråga vad han menade egentligen. Sen när är högerfilen en gräddfil för långtradare? Det var inte bussfilen jag låg i och han körde inte ens en buss.

Nu när jag har skrivit om det kan jag lägga min irritation åt sidan och istället fokusera på brevet jag ska skriva till SL om nattbussen som åkte förbi min dotter som stod och väntade i 8 minusgrader.

Mer om tacksamhet

Jenny Nordberg, krönikör i Svenska Dagbladet, är idag inne på samma tema som jag avseende Thanksgiving. Hon tipsar om att vi har en egen (det vill säga kristen) Tacksägelsedag i oktober. Den ska jag lägga in i min kalender och skapa en egen högtid runt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/antligen-tacksam-for-tacksagelsefest_5749167.svd

Thanksgiving

I går var det Thanksgiving i USA, något som vi tack och lov inte har anammat här i Sverige. Inte för att det är något fel på högtiden som sådan. Tvärtom är det nog den trevligaste av alla högtider jag har träffat på. Bakgrunden till firandet är dock helt lokal varför ett firande utanför USA's gränser skulle bli minst sagt krystat.

Däremot kanske vi skulle behöva en helg då vi uttrycker tacksamhet. Jag upplever inte så mycket tacksamhet här i Sverige. Vi är antingen ganska nöjda eller rent av missnöjda, men tacksamma vet jag inte om vi brukar vara.

De flesta av oss har mycket att vara tacksamma över, men detta har vi glömt bort eller kanske aldrig brytt oss om. Kanske försvann den känslan i takt med sekulariseringen? Inte för att jag uppfattar den gamla svenska kyrkan som styrd av tacksamhet, snarare underkastelse.

Själv ska jag idag bland annat vara tacksam över att större delen av min omgivning är friska, att mina barn är engagerade i skolan och att det inte blåser så mycket längre eftersom det då hade varit riktigt svinkallt.

Knäckebak

Att baka bröd är en skön avkoppling, problemet är bara att vi aldrig äter mjukt bröd. I vår familj äts det antingen knäckebröd, fil eller yoghurt till frukost. Sjuåringen kan även tänka sig gröt emellanåt. Mjukt bröd finns aldrig på repertoaren. Till och med sonen har börjat med knäckebröd, antagligen i brist på annat.

Den här veckan bestämde jag mig därför för att försöka mig på att baka knäckebröd. Det är i alla fall något vi äter. Degen sattes i går kväll och fick vila över natten. I morse, när övriga familjen lämnat hemmet för arbete och skola, satte jag igång med brödbaket.

Det tog ett par plåtar innan jag insåg att jag hade glömt nagga bröden innan gräddning och att det var därför de blåste upp sig som ballonger. När väl den fadäsen var åtgärdad, gick det riktigt bra. De blev i alla fall fina att se på. Om de duger äta får jag testa i morgon bitti till frukosten. Eller kanske redan en provsmak till kvällens middag.

Julmarknad

I helgen besökte vi årets första julmarknad. Egentligen är jag ingen julmarknadsperson. Jag blir stressad av trängseln och är allmänt dålig på att shoppa på kommando. Om sanningen ska fram är jag ingen marknadsperson överhuvudtaget. Ibland försöker jag handla blommor på Hötorget, men det slutar vanligtvis att jag går därifrån tomhänt. Så fort någon tilltalar mig blir jag så stressad att jag går vidare till nästa stånd. När alla stånd är avverkade lämnar jag marknaden utan blommor.

Försäljarna på Steninge julmarknad var inte lika pushiga som de på Hötorget, men å andra sidan fanns det inte så mycket som lockade till köp. Fyra nya smörknivar lyckades vi få med oss hem. Behållningen var enligt sjuåringen och hennes bästa kompis från gatan istället två helt andra saker.

Det första var en kvinna som hade en spinnrock med sig där hon förevisade hur man spinner lin. Barnen lyssnade med stort intresse och avslutade med frågan var Askungen stack sig någonstans. Vi fick lära oss att hon stack sig på föregångaren till spinnrocken, sländan, men att det bara är en saga för där finns inget att sticka sig på.

Det andra var en glaskonstnär som målade en julbock på ett glasfat med hjälp av färgpulver. Även detta följde vi med stort intresse och gick till och med tillbaka för att ta del av arbetets fortskridande. Barn är utmärkta alibin för att lära sig nya saker.

Mistletoe

Det engelska ordet för mistel är mistletoe och jag gillar verkligen det ordet. Vår svenska mistel rimmar på tistel och låter inte alls spännande. Mistletoe däremot klingar julstämning och romantik. Det hörs på namnet hur någon sträcker sig på tå för att nå upp och ge en julkyss. Ja, jag förstår att toe i det här fallet inte har något med tå att göra, men jag pratar associationer, inte fakta.

Svenska ord hör vi varje dag och de har svårare att hävda sig i konkurrensen när det kommer till vackert. Om man vill höra vacker svenska kan jag rekommendera Alltid på en söndag i P2. Vassilis Bolonassos vackra svenska med skön grekisk accent, väcker nytt liv i vårt träiga språk.

På engelska älskar jag även andra ord från växtriket - parsnip, turnip, parsley, thyme och sage. Salvia är i och för sig vackert på svenska också, men palsternacka och kålrot? Min hemläxa blir att hitta svenska ord som är vackra i sig, inte för att de gestaltar något vackert.

Kärlek

När jag var åtta år bröt min mamma benet. Jag minns hur hon låg hjälplös i sängen med benet i gips. Hur vi hanterade logistiken minns jag däremot inte. Det var ju bara mamma, jag och lillasyster som då inte kan ha varit mer än ett par år.

Sedan den gången kan jag inte minnas att jag har sett min mamma sjuk. Tvärtom är det alltid hon som har varit den starka. Den som har löst mina och mina systrars problem med sin handlingskraft och styrka.

När mitt hjärta brast vid 25 års ålder kom hon till min lägenhet och sov i min säng. När jag var nyskild och min tvättmaskin gick sönder hjälpte hon mig att köpa en ny. När tonåringarna var små fanns hon alltid till hands för att hjälpa till att hämta på dagis.

Nu är min mamma sjuk igen och den här gången tycks det inte hjälpa med lite gips och sängliggande. Nu är det min tur att finnas till hands med omtanke och kärlek. Jag hoppas att jag kan ge tillbaka åtminstone en bråkdel av all kärlek jag har fått.

Första lektionen

Innan vi sätter oss i bilen för den första lektionen fladdrar fragmentariska minnesbilder förbi. Konflikter i skidbacken, på cykeln och på skridskobanan. Min brist på tålamod och dotterns känsla av otillräcklighet har följt oss som ett gammalt trist par.

Med en känsla av oråd snarare än tillförsikt intar vi därför våra platser i bilen med skylten Övningskör på bakrutan. Det visar sig att vi båda har blivit både äldre och klokare. Lektionen går som en dans. Dottern hanterar sina misstag med balanserat lugn och arbetar målmedvetet vidare. Jag tar motorstoppen med ro och berättar stilla och sansat hur hon ska göra för att det ska bli rätt.

Efter 45 minuter bedömer jag att lektionen får vara slut för idag, även om vi båda skulle kunna fortsatt en stund till. Men vis som jag numera är avblåser jag undervisningen när det går som bäst. Nu kan vi båda se fram emot nästa tillfälle och hoppas på att det fortsätter i samma anda.

Middag

Mamman till en av sjuåringens bästa kompisar i USA har en underbar matblogg, Dinner: A Love Story. Hennes mission är att inspirera till att samla familjen runt middagsbordet. Även här i Sverige slarvar vi nog titt som tätt med middagen, både med maten som serveras och själva umgängesformen. I USA är hennes strävan än mer behövlig och framförallt beundransvärd.

I vår familj har vi en näst intill rabiat inställning till middagen. Vi äter alltid gemensam middag och formerna runt är lika viktiga som maten som serveras. Ingen får börja äta förrän alla har mat på tallriken, inga armbågar på borden och båda besticken ska användas.

Vad som ligger bakom denna fanatiska inställning för min egen del är ganska tydlig. Jag tillbringade en stor del av mina år som barn i stallet och kom sällan hem före klockan åtta på kvällen. Middag var något jag åt i min ensamhet när jag kom hem. Vad jag minns var vi fler i familjen som intog kvällsmaten i stort sett på stående fot. Jag antar att min inställning i dag är en reaktion på detta.

För min mans del tror jag att det är det motsatta. Hos dem var middagen viktig och det är ett arv han förvaltar. Det ska bli intressant att se vilken väg mina barn väljer när de blir stora. Blir det en motreaktion eller kommer de att värna om familjemiddagen?

Avund

Utav de sju dödssynderna måsta Avunden vara den värsta. Frosseri, Vällust, Högmod och Lättja är mer personliga och drabbar egentligen inte någon annan. Girighet och Vrede är i och för sig inte speciellt vackert det heller.

Avunden är ful eftersom det egentligen handlar om missunnsamhet. Varför får hon när inte jag? Dessutom medför avunden så många andra simpla tankar. Istället för att erkänna att det är avunden som talar, låtsas vi att det är objekten för vår avundsjuka det är fel på.

Aldrig är man så avundsjuk som när man är barn. Kanske allra mest när man är tonåring. På min gymnasieskola hade vi två fotomodeller. Om den ena sades att "så himla snygg är hon faktiskt inte" och om den andra (vars modellutseende var totalt odiskutabelt) ryktades det att "hon är inte särskilt smart".

Jag tror att de sju dödssynderna är det absolut mänskligaste som finns. Endast konventioner, resurser och moral hindrar oss från att hänge oss åt allihop på en gång. Men den där avunden fyller faktiskt ingen funktion överhuvud taget. Nästa gång jag tänker en missunnsam tanke om någon ska jag rannsaka mig själv, om det egentligen inte är Avunden som talar.

Middagsfrid

På radion igår diskuterades det nya fenomenet med hemleverans av matkassar. Sedan 2007 har marknaden exploderat med företag som erbjuder färdigpackade matkassar utifrån en av dem förberedd meny.

I vårt hem har vi haft Middagsfrid sedan i januari. Det började som en nödvändighet när jag arbetade i stan. Vi har ingen mataffär inom gångavstånd från vårt hus och eftersom jag åkte buss fram och tillbaka från jobbet blev det ett moment för mycket att handla på vägen. Alternativet hade varit att göra all planering och inhandling på helgen, men det lyckades vi aldrig med.

På radion låg allt fokus på just denna tidsbesparing. Efter snart 11 månader som brukare av denna tjänst anser jag att förtjänsten inte bara ligger i tidsbesparingen. Den största vinningen är istället variationen på kosten och kvaliteten på middagarnas komposition. Aldrig har vi serverat så mycket olika grönsaker och haft sådan variation på våra middagar.

En annan viktigt vinst är de pedagogiska instruktionerna som innebär att alla i familjen kan vara med och laga maten. Tonåringarna hävdar ofta att de hellre lagar mat efter eget huvud än följer ett recept, men att följa ett recept är en form av utbildning som underlättar för framtida improvisationer.

Än har vi dock inte kommit så långt att vi serverar veckans vegetariska alternativ såsom det är tänkt.

Fresh air

Nu har jag hittat ett betydligt billigare substitut till talböcker, Fresh Air från NPR. NPR är amerikansk public service-radio. Fresh Air är en talk show som sedan 30 år tillbaka leds av Terry Gross. Programmet har inriktning kultur och underhållning, men även världsnyheter.

Fresh Air är allt man kan begära av bra radio - underhållande, intellektuellt, verbalt, roligt och fängslande. Trots att programmet har funnits i över 30 år känns det inte alls mossigt. Hur enkelt som helst att ladda ner som podradio.

Fest

I fredags fyllde jag 45 år och eftersom jag har haft lite åldersångest de sista månaderna ville jag fira detta med en riktig fest. Nuförtiden kan man aldrig veta om det blir fest om man bjuder hem sina vänner, eller om det bara blir en stilla mingelkväll. 45 år är ingen jämn siffra och det kändes lite överdrivet att ha en 45-årsfest på lokal, även om det är ett säkrare kort för att det ska bli Fest.

Jag valde därför taktiken att bjuda in till After Work. På vår gata brukar det nämligen vara det bästa sättet att skapa fest. Om det beror på att ingen förväntar sig fest eller om det bara är för att alla är uppe i varv efter arbetsveckan, vet jag inte. Fest blev det i alla fall.

Som mest var vi nog 25 vuxna och cirka 15 barn. Tonåringarna stod för servicen och gjorde det med bravur. De kokade dumplings med ena handen och matade barn med varmkorv med den andra.

Barnen tjatade om disco men när väl dansen satte fart på allvar, kröp de upp i soffan och stirrade storögt på de vuxnas dans samtidigt som de höll för öronen. Successivt somnade dock barnen i olika hörn och vi andra kunde hänge oss åt dansen.

Strumpor

Att strumpor försvinner i tvätten är ett allmänt känt fenomen. Rykten cirkulerar om vem som tar strumporna och vart de tar vägen. Många har ställt sig frågan om strumptroll faktiskt finns eller om tvättmaskinerna förser sig med energi genom strumpor.

Nu kan jag avslöja att strumporna försvinner på ett tidigare stadium än i tvättmaskinen. Troligtvis redan i sovrummet. Min mans strumpor matchar nämligen alltid. Varje gång. Min sons strumpor matchar däremot aldrig. Inte en enda gång.

Utifrån vad jag vet om dessa personers läggning är det inte en slump att det förhåller sig på detta sätt och inte tvärtom.

Väderomslag

I dag ser vädret ut så här

Igår såg det ut så här

Lördag

Efter en lång och slö morgon börjar vi vår intensiva lördag på Moderna Museet. Där visas just nu Modernautställningen med svensk samtidskonst. Min iakttagelse är att samtidskonst blir alltmer verbal och mindre visuell. Kan man snart tillgodogöra sig konst om man inte kan läsa eller förstå språket?

Efter museibesöket promenerar vi in mot stan och intar lunch med vin på Frippes. Vi hinner även med en sväng genom Sturegallerian innan det är dags för Bob Hanssons monolog på Dramaten. Bob Hansson har skapat en föreställning utifrån senaste årets inslag om lycka i programmet Babel. Gillar man Bob Hansson gillar man den här förställningen. Jag gillar Bob Hansson.

Kvällen avslutar vi med några vänner på Zink Grill. Jag äter en oxkind som har kokat i 30 timmar och den är helt gudomligt god. Därefter blir det party i baren och hade inte några andra gäster ramlat ner från en bardisk hade vi nog hållit igång ännu längre. Nu är vi hemma i tryggt förvar strax innan halv två.

Yoga och skaldjur

Det var min man som övertygade mig om att gå till Maria Den Spirituella Massören. Hon anlitas av hans jobb men har även en lokal inte långt från där vi bor, så det passade bra. Min man kallar henne "sin shaman" och efter några besök förstår jag varför.

Maria är inte bara Spirituell Massör och Shaman utan även Yogainstruktör och fredag lunch var både jag och min man där för ett yogapass. Själv har jag en ganska lång men inte alltid harmonisk erfarenhet av yoga, men för min man var det första försöket. Som väntat föll det i god jord och har jag tur kommer det att blir en fortsättning. Jag är nämligen av den övertygelsen, att är det något som kommer att få oss att åldras snyggt så är det yoga.

Fredag kväll startade vi på Paname, en underbar fransk bistro på Hagagatan. De två ägarna uppfyller varje förutfattad mening om en fransman, med sina mörka kalufser, dekadenta stil och sängkammarblickar.

Till middag blev det skaldjursplatå på Wasahof, en annan klassiker. Få restauranger kan presentera samma bredd i sin publik som Wasahof. Där blandas 20-åriga tjejer med rödnästa stammisar, teaterbesökare från landet och välklädda akademiker.

Barnfritt

Sjuåringen har flugit ner till Skåne för att umgås med sina kusiner några dagar på höstlovet. Med tonåringarna hos sin pappa innebär det en barnfri helg. Vi har nu planerat in varenda dag i detalj för att riktigt dra nytta av vår tillfälligt barnfria tillvaro. De närmaste dagarnas inlägg kommer jag därför att ägna åt att recensera vuxennöjen och börjar med torsdagskvällens biobesök.

Egentligen hade vi tänkt besöka någon av stadens alternativa, mindre biografer. Valet stod mellan filmerna Somewhere av Sofia Coppola och Du kommer att möta en lång mörk främling och Woody Allen. På grund av de stora vägarbeten som har förlagts till höstlovet står emellertid trafiken still på vägen från vår förort in till stan på kvällen och vi tvingades istället att välja en närbelägen förortsbiograf. Där visades inte Somewhere och valet föll därför naturligt på Woody Allen.

Avsikten var inte att recensera biografen utan filmen, men jag måste nämna något kort om denna förortsbiograf. Att besöka SF's multisalongbiograf i Stockholms förort är som ett besök på McD eller att försöka sätta tillbaka en kundvagn som inte passar. Det är inte människovärdigt. Sikten och stolarna var i och för sig bra, det måste jag erkänna.

Filmen var precis som man kan förvänta sig en Allenfilm - intelligent, rolig, underfundig och annorlunda. Inga hjältar och inga skurkar, bara människor. Jag imponeras av hur han lyckas åstadkomma något nytt varje gång och inte som så många andra göra om samma sak om och om igen.

Handledarutbildning

Artonåringen och hennes föräldrar har äntligen kommit till skott och tagit tag i det där med körkort. Nu för tiden måste alla som vill sitta i framsätet på en bil med skylten "Övningskör" gå en Handledarkurs. I drygt tre timmar satt vi blivande handledare och elever och lyssnade på vad vi bör tänka på under övningskörningen.

Dessa tre obligatoriska timmar innan övningskörningen ens får börja kan jämföras med de totalt fem obligatoriska timmarna i New York State som vi genomled för nästan två år sedan. Det enda som är jämförbart mellan de amerikanska körkortskraven och de svenska är byråkratin.

Förutom handledarkursen måste eleverna även gå en obligatorisk Riskkurs. Mellan raderna kunde vi förstå att denna kurs har tillkommit på grund av att de unga männen har alltför höga tankar om sin egen bilkörning och därmed även står för en oproportionerligt stor del av olycksstatistiken. Varför inte sätta ner foten och rikta en kurs endast till unga män istället för att tvinga alla blivande körkortsinnehavare att gå en kurs som så uppenbart riktar sig till hälften av deltagarna?

Chick lit

I går intervjuades Monica Gunne och Amelia Adamo på radio angående sin bok Sex, Systerskap och några män senare. Boken är en form av Sex and the City för kvinnor över 55 och bygger på författarnas egna erfarenheter.

Både den manliga och kvinnliga reporten fokuserade främst på hur lite dessa kvinnor representerar sina medsystrar och om det verkligen var rätt att skriva en bok som bygger på kvinnor som inte bara är vackra utan dessutom rika.

Kan det vara så att det är mer stötande när kvinnor över 55 framstår som framgångsrika och självständiga än när män i samma ålder gör det? Eller unga kvinnor? Läser man dessutom de kommentarer som har lämnats till radioprogrammet framstår det tydligt hur provocerande dessa kvinnor är.

Chick lit tycks fortfarande ha konsten att utmana och handlar den dessutom om kvinnor som bör veta sin plats i klimakteriet retar det desto mer. Att Ulf Lundell har passerat 60 och fortfarande skriver om vin, kvinnor och sång tycks vara förväntat och inte det minsta provocerande.

För mig som snart fyller 45 känns det befriande att veta att det finns livsglädje, sex och systerskap att se fram emot även efter 55, även om man är kvinna. Men det misstänkte jag nog redan innan.

Kolmården

Höstlovet dyker alltid upp när vi som minst anar det och plötsligt står vi med en skolfri vecka och ett förväntansfullt barn. Jag säger ett barn eftersom de andra två sköter sig själva och inte har några problem att sysselsätta sig på höstlovet.

Spontant hade vi bokat in en tvådagarstripp till Kolmården som inledning på lovet och gav oss av tidigt i söndags morse. Vädret var perfekt och känslan overklig när vi strövade omkring i den näst intill öde djurparken. Mycket var igenbommat men detta kompenserades av den totala bristen på trängsel.

Behållningen var självklart delfinshowen som nog aldrig slutar att fascinera, även om Markooliotemat inte var ämnat för mig. Även schimpanser och gorillor är svåra att se sig mätt på. Speciellt schimpanserna med sin intensitet och lekfullhet.

Den oväntade behållningen fick vi när vi lämnade stora stråket för att följa skylten "Utsiktspunkt 150 m." Vägen till denna punkt gick nämligen bakom björnhägnet och helt plötsligt stod vi öga mot öga med hela björnfamiljen. De djur som totalt lös med sin frånvaro utefter den vanliga vägen. Deras förvånade min visade att vi var ganska ensamma om att lockas av utsiktspunkten, men de låg lugnt kvar och brydde sig inte om att vi hade avslöjat deras hemlighet.

Fredagskväll

Klockan är strax efter åtta på kvällen när vi närmar oss bilen i parkeringsgaraget. Vi har precis intagit en middag på en amerikanskinspirerad sports bar i närheten och ska nu återvända hem.

"Vilken skitig bil du har" kommenterar jag, mest eftersom jag själv har tvättat min egen bil samma eftermiddag.

"Bra idé" svarar maken "Vilka röstar för att vi tar en tur till biltvätten?" fortsätter han och räcker själv upp en arm i luften. Till min stora förvåning ser jag hur sonens flickvän räcker upp armen i luften och som den solidariska pojkvän min son är, även han.

Fälld av majoriteten får jag därmed finna mig i en tur till biltvätten på vägen hem. Som familjen i "Vi hade i alla fall tur med vädret" sitter vi fem i bilen och betraktar biltvättens spektakel.

På vägen ut ur tvätten blir vi stoppade av pojken i kassan. Det visar sig att biltvättsköpet inte har gått igenom ordentligt så maken är tvungen att återvända in till macken för att fullfölja transaktionen. Samtidigt som han lämnar bilen kommenterar flickvännen "Var inte det där han som spelade Kaspar i Kaspar i Nudådalen?"

Efter lite disukussion om saken, kliver även jag ur bilen och går in för att fråga. Det var han som spelade Kaspar. Han blir lite förvånad över att bli igenkänd från den julkalender som sändes 2001. Även jag måste jag säga, med tanke på att flickvännen då endast var sex år.

Därefter kan vi äntligen köra hem efter en något absurd omväg.