Bilresa

Vad är det med bilar och vägar som gör oss extra emotionella? Alla trafikanter tycks iklä sig något vasst och skavande som gör att tålamodet och förståndet minskar till tio procent av ordinarie storlek.

Igår hämtade jag min mamma och hennes man på Skavsta flygplats. Resan gick förvånansvärt snabbt och smidigt trots snön. Helt smärtfritt gick den dock inte, därav detta inlägg. Ingenting som medförde några konsekvenser, endast irritation blandat med ett visst mått av förvåning.

500 meter innan vår avfart på motorvägen har jag en långtradare efter mig som börjar blinka med helljuset att jag ska flytta på mig. Jag kör i 90 km/h på en 90-väg, i filen längst till höger. Alltså den fil man ska ligga i om man ska svänga av på nästa avfart, vilket jag skulle göra.

När jag inte flyttar på mig, blinkar han igen. Sekunderna senare svänger jag av på min avfart och jag slipper få 30 ton i baken. Istället för att lätt rycka på axlarna över händelsen, blir jag förbannad. Så arg att jag idag skriver om det.

Jag skulle vilja konfrontera honom och fråga vad han menade egentligen. Sen när är högerfilen en gräddfil för långtradare? Det var inte bussfilen jag låg i och han körde inte ens en buss.

Nu när jag har skrivit om det kan jag lägga min irritation åt sidan och istället fokusera på brevet jag ska skriva till SL om nattbussen som åkte förbi min dotter som stod och väntade i 8 minusgrader.