Middag

Mamman till en av sjuåringens bästa kompisar i USA har en underbar matblogg, Dinner: A Love Story. Hennes mission är att inspirera till att samla familjen runt middagsbordet. Även här i Sverige slarvar vi nog titt som tätt med middagen, både med maten som serveras och själva umgängesformen. I USA är hennes strävan än mer behövlig och framförallt beundransvärd.

I vår familj har vi en näst intill rabiat inställning till middagen. Vi äter alltid gemensam middag och formerna runt är lika viktiga som maten som serveras. Ingen får börja äta förrän alla har mat på tallriken, inga armbågar på borden och båda besticken ska användas.

Vad som ligger bakom denna fanatiska inställning för min egen del är ganska tydlig. Jag tillbringade en stor del av mina år som barn i stallet och kom sällan hem före klockan åtta på kvällen. Middag var något jag åt i min ensamhet när jag kom hem. Vad jag minns var vi fler i familjen som intog kvällsmaten i stort sett på stående fot. Jag antar att min inställning i dag är en reaktion på detta.

För min mans del tror jag att det är det motsatta. Hos dem var middagen viktig och det är ett arv han förvaltar. Det ska bli intressant att se vilken väg mina barn väljer när de blir stora. Blir det en motreaktion eller kommer de att värna om familjemiddagen?