Pork Shoulder Ragu

En kär gammal vän framförde här om dagen att hon tyckte att jag skrev för lite om mat. Vi har båda samma förkärlek för matlagning och hon har helt rätt i att mitt intresse för mat inte har framkommit här. Kanske beror det på att jag inte har varit så intresserad av matlagning på sistone. Den här helgen har jag äntligen hängett mig åt slow food cooking, matlagning när den är som bäst.

Lördag morgon går jag upp runt åtta för att sätta igång med dagens lunch. Mina systrar och jag ska öva sång inför mammas minnesstund och min lillasysters sambo ska kompa på gitarr. Som belöning har jag planerat ett riktigt långkok, Pork Shoulder Ragu, enligt recept från Dinner A love story som jag tidigare har refererat till.

Förberedelserna på morgonen tar max 45 minuter och med grytan i ugnen beger vi oss till Vasaparken för skridskoåkning och en förmiddagskaffe på favoritfiket. När vi kommer hem några timmar senare står grytan och puttrar i godan ro samtidigt som huset doftar behagligt av god mat. Vi hinner öva på vår sång några gånger och intar sedan en fantastiskt god lunch.

För den som inte orkar översätta amerikansk matlagning till svenska ger jag nedan min version:

Ca 1 kg bogfläsk (ska inte vara rimmat eller rökt)

salt och peppar

2 msk olivolja

smör till stekning

2 burkar hela tomater

2,4 dl rött vin

5 kvistar färsk timjan

5 kvistar färsk oregano

En handfull fänkålsfrön (3-4 nypor kanske?)

3-4 stänk Tabasco med hickorysmak

(jag tillsatte på eget bevåg lite fond för smakens skull)

Pappardelle

Färskriven Parmesan

Sätt ugnen på 160 grader. Bryn köttet på alla sidor i sin helhet i en gryta (som klarar ugnen senare) i smör och olivolja. Tillsätt tomater, rödvin och kryddor och låt såsen koka upp. Sätt på locket på grytan och ställ in i ugnen. Lämna den där i 3-4 timmar. Köttet är klart när det faller isär. Innan servering strimlas köttet med hjälp av två gafflar och rör runt i såsen. Servera med pasta och parmesan. Hur enkelt, billigt och gott som helst.

Trettondagsafton

I går inkasserade jag min födelsedagspresent från några av mina käraste vänner. Presenten var en teaterbiljett på Stadsteatern inklusive sällskap. Jag fick själv välja föreställning och valet föll på Trettondagsafton.

Denna förväxlingskomedi spelades för några år sedan på Dramaten, men i Stadsteaterns regi blir den naturligtvis helt annorlunda. Starkaste rollen i Stadsteaterns version har Narren, en karaktär jag inte ens kommer ihåg från Dramatens uppsättning. Pia Johansson är helt sanslös som narr och gycklar oavbrutet, även under pausen. Bland annat lånar hon i pausen en mössa av en tonåring i publiken som hon bär under hela andra akten. Min första tanke när jag lämnar föreställningen är om den stackars flickan någonsin får tillbaka sin mössa igen.

Efter föreställningen delade vi fyra i sällskapet på en flaska vin på Smak, vilket gjorde kvällen komplett. Jag kan inte i ord nog förmedla hur glad jag är över mina underbara vänner. Mitt liv skulle vara betydligt fattigare dem förutan.

Vittvätt

I vår familj är det stort fokus på att få den vita tvätten vit. De vita tjocka handdukarna från Ralph Lauren skulle förlora all sin lyskraft om de tilläts bli grå och solkiga. Mannens vita skjortor måste vara skinande vita för att ha ett berättigande i garderoben.

Jag har därför successivt utvecklat en vittvättsritual som skulle ha imponerat på Madickens Alva, men nog inte bör spridas till de mest rabiata miljöaktivisterna. Varje moment har tillkommit stegvis och jag kan inte bedöma vilka steg som är mest avgörande för tvättens vithet. Har någon andra idéer för hur man håller vittvätt vit, lägger jag gärna in ytterligare moment. Ta bort något kommer jag nog inte våga.

Min egenutvecklade vittvättsritual:

1. Det första jag gjorde när vi flyttade hem till Sverige var att tvätta det vita i 90 grader. En underbar möjlighet som inte ges av klassiska amerikanska tvättmaskiner, dock helt förkastligt ur miljösynpunkt. Detta förutsätter 100 procent bomull.

2. Biospray på skjortkragar och manschetter är så självklart att det kanske inte ens behöver nämnas?

3. När tvätten ändå inte blev så vit som jag tyckte att den borde vara tillförde jag blekmedel, cirka 1 matsked, tillsammans med tvättmedlet. Detta moment är jag mest tveksam till.

4. Ättika skulle vara bra fick jag höra och vips infördes förtvätt med 0,5 dl 24-procentig ättika.

Trots allt detta kvarstod problemet med gula fläckar under armarna. Inte ens Biospray rådde bot på dem och hela min vittvättsheder stod på spel. Nu har jag äntligen löst även det problemet och tillfört ytterligare en punkt på listan.

5. Lika delar citronsyra blandas med handdiskmedel (jag tar 1 msk av vardera) och stryks på de gula fläckarna. Låt verka i 30 minuter (inte mer) och tvätta därefter som vanligt. Citronsyra finns att köpa i kryddhyllan.

Man kan också välja att köpa kulörta handdukar och lämna in sina vita skjortor på tvätt.

Möten

Sjuåringens skola ligger mitt i byn. Där möts vi stressade föräldrar i dörren när vi lämnar och hämtar våra barn i skolan. Alla alltid på språng mot viktiga möten, avgörande beslut eller bara en avkopplande dag på jobbet.

Länge har jag funderat på bemötandet från de andra föräldrarna när vi springer om varandra i korridorerna. Föräldrarna till barnen jag känner hälsar och pratar glatt. Men när jag söker ögonkontakt med andra föräldrar får jag vanligtvis inget gensvar. Till slut kom jag fram till att det är bara jag som är understimulerad som tycker att man ska bemöta halvt okända människor i skolan med någon form av artighet.

Men så läste jag min forna grannes blogginlägg från deras nya skola i San Fransisco. Hur främmande föräldrar kommer fram för att presentera sig och hur intresserade alla är av de nyanlända. Det är ju där skon klämmer. Den värmen och nyfikenheten från omgivningen vi upplevde under vårt år i USA är svår att vänja sig av med. I Sverige har vi så mycket värme och omtanke att ge till dem vi känner, men innan vi har blivit propert introducerade för varandra håller vi oss på vår kant.

Promenad

Det första jag gör efter att familjen har gått till skolor och jobb är att sätta på kaffe. Därefter tar jag min kopp och sätter mig med datorn i knät i soffan. Då är det meningen att jag ska knopa ihop dagens blogginlägg. Ofta går det bra, ibland går det inte. I morse gick det inte alls. Istället tittade jag ut genom fönstret och insåg att himlen var blå och solen nästan skymtade bakom trädkronorna.

Istället för att skriva skickade jag därför iväg ett sms till en av mina kära grannar. Två själar med samma tanke och fem minuter senare var vi ute på promenad i det vackra vintervädret. Just då kände jag mig ganska privilegierad trots allt. Visst vill jag börja jobba snart men att ha möjlighet till en förmiddagspromenad en onsdag tillsammans med trevligt sällskap är inte så dumt det heller.

För mig med viss åldersnoja är det, tvärt om mot vad man kan tro, stärkande med unga, snygga och insiktsfulla väninnor. Jag speglar mig i det jag ser och känner mig lika ung, snygg och insiktsfull.

Nobis

Efter lördagens föreställning på Tyrol promenerade jag och dottern till Norrmalmstorg för att ta en drink i baren på nya Hotel Nobis. Där var det mycket folk, men inte värre än att vi fick plats. Konstigt nog var det dottern och inte jag som rubbade genomsnittsåldern. Dyra hotellbarer är kanske mer lockande i medelåldern än i tonåren.

Att hänga i baren mitt i natten med sin dotter är mindre konstigt än vad man kan tro. Det kändes faktiskt helt naturligt och riktigt roligt. Kanske just för att de övriga gästerna var i min ålder. Troligtvis hade jag inte känt mig lika bekväm på de barer min dotter vanligtvis besöker.

Jag tror inte heller att artonåringen var obekväm i situationen och lika mycket som jag är stolt över min söta världsvana dotter är jag stolt över att hon tycker att det är OK att visa sig tillsammans med mig på stan en sen lördagkväll.

Cabaret igen

Lördag kväll är artonåringen och jag på Tyrol för att titta på Viktor Rydbergsskolans uppsättning av Cabaret. En av dotterns äldsta vänner spelar med i bandet och det vill hon inte missa. Själv ser jag det som ett kul tillfälle att få komma ut med min stora dotter på tu man hand för en gång skull.

Strax efter att vi har slagit oss ned på våra nästan oförskämt bra platser precis framme vid scenen anländer vår bordsgranne. Lite förvånat noterar vi att han är där ensam och efter en stund inleder vi ett samtal med mannen som är i 60-årsåldern. Vi sitter lite för nära varandra för att undvika den artigheten.

Mannen berättar att han inte har anknytning till någon i föreställningen, men att han lockats dit av flickan på affischen. Lite udda tänkte jag, men samtidigt ett trevligt initiativ från en ensam man.

Det visar sig att mannen kommer från min mans hemtrakter och vi utbyter gemensamma referenser. När väl föreställningen kommer igång är det slut på vårt samtal och vi får ta del av en mycket proffsig skoluppsättning som eleverna måste ha lagt ner fantastiskt mycket arbete på.

Dagen efter beskriver jag för min man om mannen vi hade vi vårt bord och han identifierar honom direkt. Det visar sig att den man vi har suttit och småpratat med är en mycket välkänd profil inom extremhögern i sina hemtrakter.

Helt plötsligt förstår jag att det inte bara var den söta flickan på affischen som hade lockat dit honom, utan också den pose hon gör. Vårt oskyldiga samtal känns med ens befläckat och förställningens n-z-a inslag får en helt annan innebörd.

Rensat

Nu är jag nere i 1 677 mail i inboxen, varav 215 olästa. Bra jobbat!

Förstörd överraskning

Ibland är det mycket lätt att göra fel som mamma, hur väl man än vill.

Det började med den minsta. Jag gick upp för att som vanligt väcka henne klockan sju. Förvånad blev jag när jag inte hittade henne i vår säng, där jag hade sett henne senast. När jag öppnar dörren till hennes eget rum står hon mitt på golvet, halvt påklädd.

Om blickar kunnat döda. Hennes besvikelse över att jag förstörde hennes överraskning visade inga gränser. Hon som skulle ha kommit ner till oss helt påklädd och klar. Nu var allt, precis allt, förstört.

En timme senare kommer sonen upp. "Glöm inte att gratta pappa idag", säger jag till honom medan han förbereder frukost.

"Det hade jag redan tänkt på. Nu har du förstört det. Jag som var så stolt över att ha kommit i håg det själv."

Vad kan jag säga? Att jag är glad över att mina barn strävar efter självständighet, kanske?

Olästa mail

I högra hörnet på min mailikon står det 1149 med rött. Det betyder att jag har 1 149 olästa mail i min mailbox. Detta är i och för sig inte sant, eftersom jag har läst de flesta av mailen på min telefon. Ganska många kan jag i och för sig erkänna att jag aldrig har öppnat.

När vi flyttade från USA avslutade jag de flesta nyhetsbrev från butiker såsom Urban Outfitters, Hanna Andersson, Office Depot. Egentligen läste jag aldrig dessa mail ens när vi bodde i USA, men jag trodde ändå att jag på något sätt skulle ha nytta av dem. Däremot avslutade jag inte nyhetsbreven från Moma och Barnes & Noble. Jag trodde att jag skulle kunna hålla kvar New York City-känslan genom att läsa deras mail regelbundet. Problemet är att jag aldrig öppnar dem.

Nu har jag suckat i flera dagar över att min dator har blivit långsam och trög. Plötsligt slog det mig att det kanske beror på de där 3599 mailen som ligger i min inbox, många till ingen nytta alls. Dagens projekt är därför att minska min inbox till hälften. Det känns som ett ambitiöst men ändå rimligt mål.

Mobilgeneration

Det började med sjuåringen. Hon beklagade sig över magont runt middagen och jag trodde att hon inte tyckte om maten. Strax efter middagen kom allting och lite till upp. Så fortsatte det hela kvällen och halva natten. Den lilla, tunna kroppen skälvde av de fruktlösa försöken att kräkas när ingenting fanns att kräkas upp.

Morgonen efter var det stora dotterns tur. Magen har alltid varit hennes akilleshäl. Finns det en ynka liten maginfluensbacill i kvarteret hittar den fram till min stora lilla 18-åring.

Med två döttrar hemma, varav den lilla mest ägnade sig åt återhämtning, passade jag på att besöka gymmet på lunchen. Inför passet meddelade jag instruktören att jag kommer att ha telefonen på ljudlöst eftersom jag har två sjuka barn hemma. Bara utifall att.

Under sista delen av passet när vi ligger ner i halvmörker och gör magövningar, hör jag en röst ovanför mitt huvud. När jag vänder mig försiktigt om, inser jag att tjejen bakom mig ligger ner och pratar i telefon, samtidigt som vi andra kämpar på med våra crunches.

Då inser jag att jag tillhör en föråldrad, snart obsolet, mobilgeneration. Jag som med dåligt samvete ursäktar mig för att jag eventuellt skulle behöva gå ut och ta ett samtal under passet. Nya generationens mobilanvändare tycker att det är självklart att en mobil kan användas när och hur som helst.

Det där grå jag skönjer i mitt hår kanske inte alls är gråa hårstrån, det kanske helt enkelt är mossa?

Bensin och hushållspapper

När jag var i 20-årsåldern fick jag många gånger bensinstopp eftersom jag alltid skulle tanka bilen i absolut sista stund. Jag fick använda toapapper som hushållspapper och hushållspapper som toapapper eftersom jag inte handlade varken det ena eller det andra i tid.

Nu är jag 20 år äldre och tankar alltid bilen innan den kommer på rött. Jag ser alltid till att ha toalett- och hushållspapper hemma. Ska jag köpa duschtvål, köper jag en extra.

Hur och när hände det här? Är det något som kommer smygande med åren, eller hände det plötsligt efter 35? Drabbar det alla eller är det här bara ett fenomen som gäller mig? Kommer det att utvecklas åt samma håll framöver? Kommer jag att tanka bilen vid halv tank när jag har fyllt 60? Eller vänder det efter ett tag? Kommer jag i 70-årsålder återigen börja använda toapapper som hushållspapper?

Så många frågor men inga svar.

Acid

I mina ögon är Sverige ett liberalt land där det är svårt att provocera verbalt. Det mesta är OK att säga öppet, även i media. USA uppfattar jag däremot som tvärtom. Där blippas det i radio när det kommer svordomar och folk provoceras av både det ena och det andra uttalandet.

Inom ett område är det dock helt det motsatta som råder - droger.

Häromdagen lyssnade jag på en intervju med Billie Joe Armstrong från Green Day på NPR, amerikansk public radio. Han berättade att han i sin ungdom testade såväl alkohol, marijuana som acid.

Vad hade hänt i svensk media vid ett sådant erkännande? Dagen efter hade det varit på kvällspressens löpsedlar i stor fet stil. Intervjuaren i radio hade troligen inte vetat vilken fot hon skulle stå på för att så smidigt som möjligt fortsätta intervjun, utan att ge det just sagda alltför mycket uppmärksamhet.

Vad gör Terry Gross? Hon frågar honom hur han upplevde sina Acid trippar. Var det en positiv eller negativ upplevelse? Vad exakt hallucinerade han?

Om vi tror att vi inte har några heliga kor längre i Sverige, så får vi inte glömma bort det där med droger. Bortsett från alkohol som hos oss inte räknas som en drog.

Jag vill genom detta inte på något sätt sanktionera användandet av droger, vilket jag självklart är starkt emot (även om jag dricker alkohol). Jag vill bara uppmärksamma skillnaden i våra kulturer. Det är inte alltid USA som står för moraliserandet.

To do list

Arbetsdag

När min man går till jobbet frågar han vilka planer jag har för dagen. Själv vet jag att jag har späckat schema för dagen - jag ska tvätta, stryka, handla, träna, bokföra, skriva blogg och sortera papper - men när jag ska försöka förklara mitt fulla program känns det fjuttigt av någon anledning.

Tvätta, stryka och handla är sådant som andra människor gör av bara farten och räknas inte som sysselsättning. Bokföra är i och för sig ett riktigt jobb, men med egen firma ska även det göras utan att märkas. Skriva blogg känns inte heller riktigt som en relevant sysselsättning. Det borde räknas in i nöjeskategorin och därmed utföras på fritiden. Sortera papper ids jag inte ens kommentera.

Det är bara att konstatera ett endast en hemmafru kan uppskatta en hemmafrus arbete. Nästa vecka får jag besked om det blir ett nytt uppdrag för mig eller inte. Jag tror att det är dags för mig att arbeta med något som uppskattas ett tag.

Prenumeration

I går fick jag ett oväntat mail från Svenska Dagbladet: Välkommen till SvD! Nu är din prenumeration registrerad. Du får din första SvD den 2011-01-13.

Eftersom vi har en tillsvidareprenumeration på Svenska Dagbladet sedan vi flyttade hem till Sverige blev jag minst sagt förvånad. Visst har sista tidens turbulens gjort mig mer förvirrad än vanligt, men att jag skulle ha beställt en prenumeration på en tidning som vi redan har, utan att komma ihåg det, verkar lite väl osannolikt.

När jag kontaktar kundtjänst visar det sig att prenumerationsnumret avser en helt annan person med en adress inte i närheten av vår. När hon kontrollerar mailadressen är det mycket riktigt min mailadress som är registrerad på denna för mig helt okända person.

Misstaget får inte några större konsekvenser än att personen i fråga inte har fått en mailbekräftelse på sin nya prenumeration. Men jag kan inte låta bli att undra hur i all världen min mailadress har hamnat där?

Julstjärnor

I morgon är det tjugondag knut och då är julen officiellt slut. De flesta plockar nog ner sin julgran och sina juldekorationer långt tidigare än så. Vi gjorde det i söndags.

Julgran och jultomtar har jag inga problem att ta bort. De fyller en funktion fram till nyår, sedan är de bara i vägen. Annat är det med julstjärnorna i fönstren. I vårt mörka land fyller de en funktion långt större än att bara skapa julstämning.

Egentligen skulle jag vilja att de satt kvar hela januari ut, samtidigt finns inget mer tragiskt än juldekorationer när det inte är jul. I morgon borde de definitivt bort, men kanske kan vi stoppa huvudet i sanden några dagar och vänta till helgen.

Förrådsstädning

Egentligen skulle jag ha börjat jobba igår. Ett nytt projekt skulle ta fart lagom efter julledigheten och pågå några månader framåt. Förra veckan hörde de av sig och blåste av projektet. Det sköts inte på framtiden, utan lades ned helt. Helt plötsligt stod jag utan jobb.

Efter det som hände på söndagen, var jag tacksam över att inte börja på ett nytt projekt på måndagen. Ibland har saker och ting en mening även om det inte verkar så när de händer. Nu har jag andra projekt på gång så det löser sig nog ändå till det bästa. Hoppas jag.

För att kompensera för min sysslolöshet har jag idag städat vårt förråd under trappan. Där har vi inte röjt sedan vi flyttade in utan successivt bara öst in mer prylar. Jag började med att plocka ut varenda pinal i hela förrådet på vardagsrumsgolvet.

Sedan var det bara att börja rensa och sortera. Lagom till middagen var det som inte slängts eller sorterats till annan plats tillbaka i förrådet igen.

Avsked

Mamma sover sig igenom sin födelsedag i en form av dvala vi tidigare inte har sett. Hon reagerar knappt längre när vi pratar och noterar inte sköterskornas omsorger. Endast när besökare kommer som hon inte har sett på länge märker vi en reaktion. Med en hand som kramar en annan hand och ett svagt leende visar hon att hon fortfarande trots allt är medveten om det som händer runtomkring.

Under dagen kommer rosslingarna. Vi har lärt oss att det är kroppen som i slutskedet har svårt att hantera det slem i halsen vi alltid dras med, men vanligtvis inte märker. När kvällen kommer är hennes tillstånd märkbart försämrat och vi beslutar oss alla för att stanna över natten.

Vi gör upp ett schema och jag tar första vakten. Fram till midnatt sitter jag vid hennes sida och lyssnar på de ihållande rosslingarna. För mitt inre fladdrar bilder förbi på min starka, vackra och handlingskraftiga mamma som har så lite gemensamt med den kvinna som ligger i sängen.

Efter midnatt tar min lillasyster vid och jag lägger mig på soffan i allrummet för att få ett par timmars sömn. Redan efter en halvtimme kommer min syster utrusande och väcker mig. ”Jag tror att det är över nu” säger hon gråtande med chockartad blick. Jag rusar upp ur soffan och hämtar vår tredje syster som vilar i ett annat rum.

När vi kommer in till mammas rum är även nattsköterskan där. Vi hör när mamma drar en sista suck och därefter blir det alldeles tyst. De rosslingar vi har lyssnat på hela dagen har tystnat och det sista lilla liv som har funnits i vår tidigare så livskraftiga mamma har nu helt försvunnit. Även in i det sista visar mamma sin handlingskraft genom att välja att inte lämna oss på sin födelsedag, med endast 30 minuters marginal.

Efter sig har mamma lämnat stor tomhet och saknad. Vi behöver nu ta till oss hennes styrka och kraft för att gå vidare. En särskild tanke sänder jag till mammas man som kommer att leva med denna tomhet i sin vardag. Vi andra kan i alla fall ibland låtsas att mamma fortfarande finns omkring oss.

Mirakel

Torsdagen den 23 december sitter jag, mina systrar, min mammas man och en läkare i ett samtalsrum på ett sjukhem i Täby Kyrkby. Stämningen är tryckt och läkaren ser allvarligt på oss med sina unga ögon. Mamma har precis anlänt till sjukhemmet och hennes tillstånd är mycket allvarligt. Av läkaren får vi veta att det nog rör sig om dagar nu, kan vara timmar.

Trots att vi har förberett oss på detta i ett och ett halvt år känns det ändå som ett kraftigt slag. Ingen av oss kan hålla tårarna tillbaka när vi försöker få fram mer detaljer att gömma vår sorg bakom.

På julaftons morgon sitter mamma upp i sängen när vi kommer. Hon har precis ätit lite av frukosten och möter oss med ett trött leende. Hennes förändrade tillstånd känns som ett mirakel. I stället för att tillbringa en julafton i sorgens tecken på sjukhemmet, kan vi ta med oss mamma hem och fira en julafton tillsammans med släkt och god mat.

Nu sitter vi återigen i samma samtalsrum, men med en annan läkare. Hennes ögon är lika sorgsna och unga som den förras och hennes ord är exakt detsamma. Den här gången kan vi nog inte förvänta oss samma mirakel, men i morgon är det mammas 76:e födelsedag och kanske det kan ge henne kraft nog att hålla ut några dagar till.

Tur

Redan igår började sjuåringen tjata om Turdagen. Hon hade läst fel i kalendern och trodde att igår var idag. I morse började det igen.

"Har du haft någon tur i dag, mamma?" frågade hon vid frukosten.

"Inte direkt" svarade jag "vad har du fått det ifrån, att det är turdagen i dag?"

"Det står i min kalender" svarade hon och pekade på den kattkalender hon fått från sin pappa.

Jag gick fram till kalendern och läste på den 4 januari: Rut

Man ser det man vill se.

Sinus pressure

I natt vaknade jag med näsan totalt igentäppt och munnen snustorr. Efter att ha vridit och vänt mig några gånger fanns inget annat att göra än att gå på näspraysjakt. Någon nässpray hittade jag inte, men långt in i medicinskåpet hittade jag följande kartong:

Tylenol Sinus Congestion & Pain. Hjälper mot Headache, Sinus Pressure, Nasal Congestion och Runny Nose och ska bara användas nattetid. Vi har haft de här tabletterna i flera år, men jag har aldrig vågat ta någon tidigare. Bara att de inte ska intas dagtid tycker jag känns skrämmande.

De fungerade utmärkt. Trycket bakom näsan försvann omedelbart och jag sov som en stock hela natten. Alvedondebatt i all ära, men vårt svenska receptfria utbud känns lika barntillåtet som Alfons Åberg.

Utmaning

Redan dag nummer två på det nya året utmanas jag i mitt löfte. Efter ha varit välförtjänt däckad hela nyårsdagen, drabbas jag av influensa dagen efter. Hela min kropp värker och jag fryser och svettas om vartannat.

Dag tre har frossan försvunnit och ersatts av en supersnuva. Hur ser man det goda i en förkylning, frågar jag mig?

Nytt år

Nu är det nytt år och jag funderar på om jag ska fortsätta skriva eller inte. Eftersom det är två veckor sedan jag skrev senast, är det en högst berättigad fråga. Det är det här med personligt och privat. Ibland är allting i livet bara privat och då finns inget att skriva om.

Jag gör ett sista försök att komma igång med mitt bloggskrivande. Lite pep talk skulle underlätta. Finns det några läsare kvar, efter en så lång frånvaro?

Jul och nyår har i alla fall gått som en dans. Min mamma var så pigg på julafton att hon kunde komma hem från sjukhuset en stund. Istället för en lång dag på sjukhuset fick vi huset fullt av släkt. Allt gick som en dans och det tackar jag min man, svärmor och svåger för.

Nyår firade vi på traditionellt vis med våra nära vänner som också råkar bo i vårt område. Som alltid la vi fram löften och önskningar. Som löfte för 2011 har jag dammat av mottot för 2010 från Cosi fan tutte. Det försvann någonstans på vägen och nu behöver jag det mer än någonsin.

"Bara den är lycklig som tar allt från den goda sidan”