Mirakel

Torsdagen den 23 december sitter jag, mina systrar, min mammas man och en läkare i ett samtalsrum på ett sjukhem i Täby Kyrkby. Stämningen är tryckt och läkaren ser allvarligt på oss med sina unga ögon. Mamma har precis anlänt till sjukhemmet och hennes tillstånd är mycket allvarligt. Av läkaren får vi veta att det nog rör sig om dagar nu, kan vara timmar.

Trots att vi har förberett oss på detta i ett och ett halvt år känns det ändå som ett kraftigt slag. Ingen av oss kan hålla tårarna tillbaka när vi försöker få fram mer detaljer att gömma vår sorg bakom.

På julaftons morgon sitter mamma upp i sängen när vi kommer. Hon har precis ätit lite av frukosten och möter oss med ett trött leende. Hennes förändrade tillstånd känns som ett mirakel. I stället för att tillbringa en julafton i sorgens tecken på sjukhemmet, kan vi ta med oss mamma hem och fira en julafton tillsammans med släkt och god mat.

Nu sitter vi återigen i samma samtalsrum, men med en annan läkare. Hennes ögon är lika sorgsna och unga som den förras och hennes ord är exakt detsamma. Den här gången kan vi nog inte förvänta oss samma mirakel, men i morgon är det mammas 76:e födelsedag och kanske det kan ge henne kraft nog att hålla ut några dagar till.