Ibland är det mycket lätt att göra fel som mamma, hur väl man än vill.
Det började med den minsta. Jag gick upp för att som vanligt väcka henne klockan sju. Förvånad blev jag när jag inte hittade henne i vår säng, där jag hade sett henne senast. När jag öppnar dörren till hennes eget rum står hon mitt på golvet, halvt påklädd.
Om blickar kunnat döda. Hennes besvikelse över att jag förstörde hennes överraskning visade inga gränser. Hon som skulle ha kommit ner till oss helt påklädd och klar. Nu var allt, precis allt, förstört.
En timme senare kommer sonen upp. "Glöm inte att gratta pappa idag", säger jag till honom medan han förbereder frukost.
"Det hade jag redan tänkt på. Nu har du förstört det. Jag som var så stolt över att ha kommit i håg det själv."
Vad kan jag säga? Att jag är glad över att mina barn strävar efter självständighet, kanske?
No comments:
Post a Comment