Avsked

Mamma sover sig igenom sin födelsedag i en form av dvala vi tidigare inte har sett. Hon reagerar knappt längre när vi pratar och noterar inte sköterskornas omsorger. Endast när besökare kommer som hon inte har sett på länge märker vi en reaktion. Med en hand som kramar en annan hand och ett svagt leende visar hon att hon fortfarande trots allt är medveten om det som händer runtomkring.

Under dagen kommer rosslingarna. Vi har lärt oss att det är kroppen som i slutskedet har svårt att hantera det slem i halsen vi alltid dras med, men vanligtvis inte märker. När kvällen kommer är hennes tillstånd märkbart försämrat och vi beslutar oss alla för att stanna över natten.

Vi gör upp ett schema och jag tar första vakten. Fram till midnatt sitter jag vid hennes sida och lyssnar på de ihållande rosslingarna. För mitt inre fladdrar bilder förbi på min starka, vackra och handlingskraftiga mamma som har så lite gemensamt med den kvinna som ligger i sängen.

Efter midnatt tar min lillasyster vid och jag lägger mig på soffan i allrummet för att få ett par timmars sömn. Redan efter en halvtimme kommer min syster utrusande och väcker mig. ”Jag tror att det är över nu” säger hon gråtande med chockartad blick. Jag rusar upp ur soffan och hämtar vår tredje syster som vilar i ett annat rum.

När vi kommer in till mammas rum är även nattsköterskan där. Vi hör när mamma drar en sista suck och därefter blir det alldeles tyst. De rosslingar vi har lyssnat på hela dagen har tystnat och det sista lilla liv som har funnits i vår tidigare så livskraftiga mamma har nu helt försvunnit. Även in i det sista visar mamma sin handlingskraft genom att välja att inte lämna oss på sin födelsedag, med endast 30 minuters marginal.

Efter sig har mamma lämnat stor tomhet och saknad. Vi behöver nu ta till oss hennes styrka och kraft för att gå vidare. En särskild tanke sänder jag till mammas man som kommer att leva med denna tomhet i sin vardag. Vi andra kan i alla fall ibland låtsas att mamma fortfarande finns omkring oss.