Mobilgeneration

Det började med sjuåringen. Hon beklagade sig över magont runt middagen och jag trodde att hon inte tyckte om maten. Strax efter middagen kom allting och lite till upp. Så fortsatte det hela kvällen och halva natten. Den lilla, tunna kroppen skälvde av de fruktlösa försöken att kräkas när ingenting fanns att kräkas upp.

Morgonen efter var det stora dotterns tur. Magen har alltid varit hennes akilleshäl. Finns det en ynka liten maginfluensbacill i kvarteret hittar den fram till min stora lilla 18-åring.

Med två döttrar hemma, varav den lilla mest ägnade sig åt återhämtning, passade jag på att besöka gymmet på lunchen. Inför passet meddelade jag instruktören att jag kommer att ha telefonen på ljudlöst eftersom jag har två sjuka barn hemma. Bara utifall att.

Under sista delen av passet när vi ligger ner i halvmörker och gör magövningar, hör jag en röst ovanför mitt huvud. När jag vänder mig försiktigt om, inser jag att tjejen bakom mig ligger ner och pratar i telefon, samtidigt som vi andra kämpar på med våra crunches.

Då inser jag att jag tillhör en föråldrad, snart obsolet, mobilgeneration. Jag som med dåligt samvete ursäktar mig för att jag eventuellt skulle behöva gå ut och ta ett samtal under passet. Nya generationens mobilanvändare tycker att det är självklart att en mobil kan användas när och hur som helst.

Det där grå jag skönjer i mitt hår kanske inte alls är gråa hårstrån, det kanske helt enkelt är mossa?