Avsked

Tre veckor av total tystnad. Inte sedan jag började min karriär som bloggare har jag haft ett så långt uppehåll. Min tid och energi har helt enkelt ätits upp av jobb, studentmottagning, flytt, flytt, flytt, ny skola, avslutningar och andra vårtillställningar.

Efter allt flyttbestyr är jag således inte längre förortsbo och har därför beslutat mig för att lämna denna blogg, för att återuppta min gamla. Från och med idag återfinns jag därmed på:

kinapaulsson.blogspot.com

Tack alla ni som har följt mig på denna sida. Hoppas att ni följer med tillbaka till ursprunget.

Underbart mycket

Allt är egentligen helt fantastiskt just nu. Mitt nya jobb är precis så roligt och utmanande som jag hade hoppats, vi flyttar till ny fin lägenhet om ett par dagar, min äldsta underbara söta duktiga dotter tar studenten i morgon och minsta dottern har börjat i sin nya klass, vilket fungerar jättebra. Kan det vara bättre? Skulle vara att inte allt händer på en gång.

Det är svårt att njuta av allt det underbara när all tid går åt till att hålla reda på deadlines, korrespondendera med elleverantörer och kabeldistributörer, boka flyttstädning och sköta logistik i största allmänhet.

För att komma ner i varv och njuta av tillvaron ska jag så fort jag har skrivit klart detta, lägga mig på golvet med bra musik i bakgrunden och dra tio djupa andetag. Förhoppningsvis somnar jag inte. Därefter ska jag njuta av morgondagen då vi får nycklarna till vår nya lägenhet i vår hand och stora lilla nittonåringen rusar ut i friheten. Inte stressa upp mig över rapportering på jobbet och fönsterputs hemma.

Miss

Hela Arlandabussen är prydd med färgglad reklam för den tyska staden Bremen.

"Bremen påvåren - njutningens stad!"

Precis så står det och jag frågar mig samma sak som en resenär före mig: Vem är den skyldige? Och hur kul känns det?

Trots

Trots de sämsta av förutsättningar frodas stora vackra gula blommor mitt i byggkaoset i Norrtull.

Eller är det på ren trots?

Gary Shteyngart

Häromdagen lyssnade jag på Gary Shteyngart på Fresh Air, NPR. Han är en amerikansk författare, född i gamla Sovjet. Förutom att han mycket bättre lyckades sätta ord på det jag försökte säga i ett inlägg häromdagen om Informationsöverflöd, säger han något annat mycket insiktsfullt om vår tid:

- Alla vill skriva, men ingen vill läsa.

Visst är det tragiskt men sant? Själv känner jag mig så träffad att jag genast ska ta fram en bok istället för att skriva ytterligare ett narcissistiskt inlägg.

Bästa grannarna

För två veckor sedan identifierade vi fredagen den 20 maj som sista chansen till avskedsfest med våra grannar. Denna information lagrades därefter någonstans i vårt undermedvetna och plockades inte fram förrän fredag morgon. Lite i senaste laget för att ställa till med fest.

Istället tog vi till med den för området klassiska After Worken. Enkelt och anspråkslöst för de som har möjlighet. Av tolv inbjudna kunde sju komma med kort varsel, vilket kändes helt tillräckligt för att det skulle bli en festlig kväll.

Som tilltugg bjöd vi på smakrika korvar från Håkans kött, den enda affär vi kommer att sakna när vi flyttar härifrån. Kvällen blev som vanligt kort men intensiv vilket känns bra när man som jag oavsett sänggående vaknar klockan sex morgonen efter.

Stor tjej

På tre veckor har nittonåringen klarat av 14 prov. Dessa prov avgör helt vilket slutbetyget blir och således intagningsmöjligheterna till universitetet. Behöver jag säga att det har varit lite spänt här hemma emellanåt?

Men nu är det över. Alla prov är avklarade och någon gång i sommar kommer resultatet. Som krona på verket lyckades min stora tjej förhoppningsvis fixa sommarjobb idag också. Hon ska i alla fall få provjobba redan i morgon.

You go girl!

Logistikproblem

Åttaåringens gymnastikklubb är gymnastikens Brommapojkar. Den är stor, har resurser och tar sin sport på allvar med goda resultat som följd. Nu när vi ska flytta från vår förort är vårt största problem hur vi ska lösa gymnastiken. Visst finns det gymnastikklubbar i innerstan också, men inte någon av samma kaliber. Åtminstone inte med samma resurser.

Till hösten börjar de små träna tre gånger i veckan, vilket innebär att hälften av veckan kommer att gå åt till stressade hämtningar och motorvägskörning. Precis det som vi vill slippa genom att flytta till stan. Nu när jag skriver om det inser jag att vi måste hitta en annan gymnastiklösning.

Problemet är bara hur och vem som ska ta den diskussionen med vår koleriska dotter.

Ny skola

Större delen av dagen har åttaåringen tillbringat i sin nya skola. Egentligen börjar hon inte förrän om knappt två veckor, men vi ville att hon skulle få besöka skolan innan för att avdramatisera bytet.

Skolan är liten med innerstadsmått och fantastiskt fin. Dubbla trappor i nationalromantisk stil leder genom skolan upp till tredje våningen där åttaåringen har sin nya hemvist. Vi kom extra tidigt till klassrummet för att hinna träffa fröken i lugn och ro. Klassrummet är stort jämfört med det nuvarande och påminner om klassrummet i Springhurst, Dobbs Ferry.

Allteftersom anländer fler och fler barn och alla är uppriktigt nyfikna och intresserade av den nya klasskamraten. Även föräldrarna kommer fram och hälsar glatt på oss. Det är tydligt att vår ankomst är välannonserad. Åttaåringen är till en början skräckslagen och vill inte bli lämnad i klassrummet.

När pappan kommer för att hämta senare på eftermiddagen är det ett helt annat barn han möter. Då vill den lilla inte alls gå hem redan. Resultatet av dagen är att hon nu längtar efter att få börja i sin nya klass samtidigt som hon inte alls vill sluta i sin gamla. Ett betydligt behagligare problem än det omvända.

Blå Hallen

När jag anländer till arbetet på måndagsmorgonen frågar min kollega chefsjuristen om jag ska gå på den stora branschfesten på kvällen. Tyvärr, svarar jag, inbjudningarna gick nog ut innan jag började. Klart du ska gå, replikerar hon och 30 minuter senare har jag en bekräftat bokning i min mailbox.

På så sätt hamnade jag i Blå Hallen denna vanliga måndagskväll tillsammans med diverse kompositörer och annat branschfolk. Precis som jag misstänkte har det en del fördelar att vara anställd.

Stolt

Den här helgen har jag haft mer anledning än annars att vara stolt över mina barn. Alla föräldrar är nog ofta orealistiskt stolta över sina barn och plågar sin omgivning med allsköns historier om sina avkommors fantastiska göromål. Men den här gången tycker jag att jag är berättigad till att vara stolt.

Strax efter klockan nio på lördagsmorgonen sitter jag, mina systrar samt mina tonårsbarn i bilen på väg till Roslagen för att städa och röja i min mammas sommarstuga. Den ska säljas och måste fräschas till innan visning. Vi krattar, städar, skurar, kånkar och fixar hela dagen och tonåringarna kämpar på utan knot hela dagen.

Söndag morgon drar vi upp alla barnen ännu tidigare. Det är dags för åttaåringens första riktiga gymnastiktävling och tonåringarna inklusive flickvän är beordrade att följa med. Vi vuxna och åttaåringen som valde bort Melodifestivalen till förmån för sömn har inga problem att kliva upp när klockan ringer 5.30. Värre är det för tonåringarna som valde Melodifestivalen.

Trots detta sitter alla i bilen på avtalad tid och klockan 7.15 parkerar vi utanför Tyresö Skola. Tävlingen börjar inte förrän klockan 9 så medan åttaåringen förbereder sig för tävlingen med sin trupp, intar vi andra frukost på läktaren.

Tävlingen blir en succé för åttaåringens gymnastikklubb. De är en fantastiskt duktig och jämn trupp med en disciplin som skulle ha platsat i det militära. Resultatet blir guld i matta och fristående och laget får en definitiv revansch mot förra helgens klubbmästerskap.

Lika stolt som jag är över min duktiga gymnast är jag över mina tonåringar som ställde upp hela helgen, med gott humör till och med.

Informationsöverflöd

Varje dag får jag kanske mellan tio och trettio mail om jag räknar in båda mina mailboxar. Varje mail innehåller ganska lite information, men sammantaget blir det en herrans massa text som skickas hit och dit varje dag.

Mitt problem är att jag har så svårt att skiljas från alla dessa meddelanden. Ibland gör jag försök att sortera mailen i mappar, men det har visat sig röra till det hela mer än underlätta. Det bästa för min del har visat sig att ha allt i en och samma inbox och använda sökfunktionen för att hitta det jag vill ha. Trots att jag har kommit fram till att detta system är det bästa, stör det mig att jag inte har mer struktur.

Poängen här är i och för sig inte min brist på struktur i inboxen, utan informationen som sådan. Frågan har stötts och blötts ett tag nu, men jag måste få ta upp den igen. Hur fungerade ett samhälle egentligen för femton år sedan innan mailen hade tagit över all kommunikation? Visste vi något om något eller någon överhuvudtaget?

Om jag, som har varit vuxen i båda dessa världar, inte förstår hur det egentligen gick till före internets tid, hur ska då mina barn någonsin förstå att det har funnits en tid då vi inte i realtid visste precis allting om allting?

Cyklister

I vår förort finns riktigt fina cykelbanor. Våra vägar däremot är anpassade för en bilbredd i vardera riktning. Någon väggren finns inte och borde inte heller behövas, eftersom vi har cykelbanor.

Problemet är att det finns en kategori av cyklister som inte anser sig höra hemma på cykelbanorna, utan hellre trängs på vägarna med det betydligt större och snabbare bilarna. Dessa cyklister ses vanligtvis på tunna racercyklar iförda tighta byxor samt färgmatchande tröja och hjälm.

Vad är det som gör att dessa män (sa jag att det oftast rör sig om män?) tror att de kan cykla lika fort som bilarna? Är det dålig självinsikt, bristande verklighetsuppfattning eller ren och skär hybris? Eller rör det sig om en hemlig reclaim the street-aktion?

Skulle någon av dessa aktivister av en händelse titta in på denna sida vill jag bara säga: Du är i vägen!

Knapp

Som om inte lägenhetsköp, husförsäljning, bouppteckning, flytt, student och nytt jobb vore nog, helt plötsligt vägrade vår tvättmaskin att centrifugera. Hela helgen har jag därför släpat säckar av tvätt mellan vårt hus och de grannar vi känner allra bäst, för att undvika ett alltför gigantiskt tvättberg.

Idag kom räddningen i form av en servicetekniker från Bosch. Efter tre minuter hittade han en liten knapp i systemet, fråga mig inte var. 1000 kronor ville han i alla fall ha för besväret. Det höga priset förklaras troligen av någon form av straffavgift för att vi drog hem en utbildad tvättmaskinstekniker för en liten knapp skull.

Slut på semester

Efter en veckas semester är det dags att ta itu med skrivandet igen. New York var toppen, det behöver jag kanske inte säga så mycket mera om. God mat, gamla vänner och kvalitetstid med mannen i en stad som är svår att inte älska.

Vi kom hem lagom till helgen, vilken har ockuperats totalt av åttaåringen. På lördagen var det KM i gymnastikklubben, vilket innebar första tävlingen någonsin för minstingen. Klubben hade lyckats med konststycket att utse pris i fem olika kategorier när det bara var sex lag som tävlade. Tyvärr blev det just vår åttaårings lag som blev utan pris, trots att de gjorde en fin insats. Det krävdes lite pock och lock på hemvägen för att tårarna skulle sluta trilla nedför kinderna på förloraren.

På söndagen var det dags för kalaset då åttaåringen tillsammans med en kompis skulle fira att de blivit just åtta. Kalaset tilldrog sig på Lekhuset i Bromma och hela klassen var bjuden. Som tur var för föräldrarna kom bara två tredjedelar av klassen, vilket underlättade logistiken. Det blev en helt lagom trupp som stimmade i lekhuset och intog glass i pausen.

Efter Svenska Dagbladets artikelserie om påkostade kalas kanske vi ska skämmas som betalade oss fria från allt arbete ett kalas innebär, men med nuvarande tempo i tillvaron kunde pengarna inte varit investerade i något bättre.

Älskade NYC

Tisdag nytt jobb, onsdag sjuåring blir åttaåring, torsdag tjejmiddag och fredag Under Hallonbusken av Maria Blom. Är det ursäkt nog för att jag inte har skrivit något på hela veckan? Dessutom krävde vår stundade NYC-resa en hel del planerande. Mer än en handfull personer är inblandade i vår åttaårings väl och ve medan vi är bortresta.

Nu har jag i alla fall tid. Vi sitter i lobbyn på vårt hotell på Manhattan och väntar på att få frukost. Vi har varit varit vakna till och från sedan tre i natt och börjar bli hungriga.

För första gången sedan vi flyttade hem i juli 2009 är jag tillbaka i NYC och jag njuter varenda sekund. Lite lider jag också. Över att jag inte längre bor här. I går åt vi Shrimp salad och New England Clam Showder på Oyster Bar på Grand Central Station. Ingen jet lag i världen kan förstöra den måltiden.

Risken finns att jag gråter en skvätt på onsdag eftermiddag när vi måste åka hem igen, men tills dess kommer jag att njuta varenda sekund.

Lättja

Frampå kvällen, Annandag Påsk, kommer paniken smygande. Vi har varit lediga i fem dagar och jag har hur mycket som helst kvar på min to-do-list. Tvätten ligger fortfarande ostruken och kartongen med sommarkläder har inte blivit uppackad. Under hela helgen har jag istället grävt försiktigt i kartongen för att fiska upp kläder lämpliga för vår nya årstid.

Deklarationerna blev vi i och för sig klara med. Dessutom har vi förgyllt trädgården lite, främst med sådant vi kan plocka med oss till vår nya balkong. Det går inte att vara bra på allt. Man kan inte både vara bra på att ta det lugnt och samtidigt ha ett perfekt hem. Bäst att bara acceptera faktum.

Arkösund

Under påskhelgen har vi kunnat betrakta våren med snabbspolningsknappen nedtryckt. Sällan har nog naturen förvandlats så markant mitt framför våra ögon. Det osannolika var just att det hände när vi faktiskt var lediga.

Långfredagen begav vi oss tillsammans med många andra i Storstockholmsområdet av på E4:an söderut. Vårt mål var Arkösund i Östergötland. Vi anlände vid lunchtid och promenerade direkt ut på badklipporna med medhavd picknickkorg. Allt var helt perfekt - maten, utsikten och vädret.

På kvällen åt vi hotellets ganska ordinära påskbuffé och kröp sedan ihop på hotellrummet för att titta på TV. Dessvärre fastnade vi framför Talang, vilket jag hade kunnat klara mig utan.

Glasmästarson

När det är en kvart kvar av påsklovets gymnastikläger samlas många föräldrar för att få en glimt av sina guldklimpar. Några ropar högt ner från läktaren för att påkalla uppmärksamhet från barnen nere i salen, andra (som jag till exempel) nöjer sig med att bänka sig på läktarplats för att smygkika ner på aktiviteterna.

Då kommer han, glasmästarsonen, med cykelhjälm och självlysande väst. Han placerar sig mitt framför oss sittande föräldrar och tittar ut över hallen, totalt ovetande om att han därmed skymmer sikten för alla andra.

Med självbehärskning som en matador tyglar jag den pyrande kärringen i mig och säger ingenting. Varje återstående minut blir en kamp mellan mitt förnuft och känslan av att vilja skjuta iväg en dräpande kommentar. Förnuftet vinner även denna gång, vilket kanske är ett bevis på att jag ännu inte är en fullfjädrad kärring. Men jag känner att hon finns där, redo att ta språnget.

Nya tider

I dag arbetar jag min sista dag som konsult, i alla fall på ett tag. På tisdag träder jag återigen in världen av fast tjänst och det känns riktigt bra. Inte för att jag klagar på mina år som fri konsult. Tre lediga somrar har jag haft, om man räknar flytt från ett land till ett annat som ledig tid.

Med fast tjänst kommer så mycket mer än bara fast lön. Det medför långsiktighet, kollegor, stabilitet och inflytande. Tror jag och hoppas åtminstone.

NYC

Om två veckor bär det av till New York City. För första gången sedan vi flyttade hem för snart två år sedan får jag äntligen återigen insupa den speciella NYC-auran.

Vi kommer hem igen den 5 maj, vilket är samma dag som mitt visum går ut. Då är det exakt tre år sedan vi fick vårt tillträde till det stora landet i väster. Tre år som gått förbi allt annat än obemärkt.

För att vara på den säkra sidan har jag även fyllt i om ESTA-visum, även om jag i teorin faktiskt redan har ett visum. Frågorna som jag alla svarade nej på är mer än skrattretande. Finns det någon som svarar ja på frågorna?

Flygbiljett, hotell, barnvakt och ESTA fixat. Nu är det bara att börja nedräkningen.

Fristående

Yngsta dottern går på gymnastik och är naturligtvis i sin mammas ögon mycket begåvad. Jag anser mig dessutom vara helt opartisk i min bedömning, vilket kanske ytterligare bevisar min totala brist på självinsikt.

Om en månad är det dags för första tävlingen och i friståendemomentet får endast hälften av gruppen vara med. I övriga moment är alla med. När jag stod och tittade på träningen för en vecka sedan fick jag intrycket att min dotter inte var utvald att vara med bland de åtta som skulle representera truppen i friståendet.

Den känsla som välde upp i mammahjärtat var näst intill skrämmande. Jag kunde inte ens nöja mig med känslan utan var dessutom tvungen att stolpa fram till en av ledarna för att förhöra mig om om urvalet hade gjorts och i sådana fall hur det hade gått till. Beskedet jag fick var att de ännu inte hade valt ut vilka som kommer att vara med, ett besked jag tog emot med misstänksamhet.

I går kom dottern hem och meddelade glatt att hon var utvald att vara med i friståendet. Jag vet inte vem som var gladast över det beskedet, min dotter, jag eller min man som slipper se sin fru förvandlas till en rättshaverist.

Downton Abbey

Min äldsta dotter har lurat min in i fördärvet. Eller tvärtom, vad nu motsatsen till fördärv kan vara. Ända sedan sista avsnittet av Downton Abbey sändes har hon hävdat att jag måste titta på det i efterhand och nu är jag fast.

Ikväll har det varit rena himmelriket. Mannen är borta och jag är barnvakt. Att mannen är borta innebär att jag kan välja kvällsaktivitet helt utan påverkan från någon annan. Att jag är barnvakt innebär att jag måste vara vaken tills föräldrarna kommer hem för att hämta sina barn.

Med denna kombination har jag lyckats klämma tre avsnitt på en kväll. Bara två avsnitt kvar av första säsongen. Tur att det finns en säsong två.

Brandlarm

Precis när min mat har blivit varm i micron sätter brandlarmet igång på kontoret. Med risk för att det hela drar ut på tiden tar jag med allt som kan behövas på dagens kontraktsskrivning. Förutom pennorna, de glömde jag.

Nu står jag i solen och väntar på beskedet att faran är över. Synd på min mat som står i micron och blir tråkig.

Prylfritt

Äntligen är visningarna avklarade. Peppar peppar. Förhoppningsvis blir det inte fler än två. Sedan i fredags har vi levt i ett museum där vi knappt har vågat gå på toaletten av rädsla för att förstöra alla små chica inredningsdetaljer.

Men det har säkert varit värt det och snart är det över. I morgon börjar budgivningen och jag kommer att gå som på nålar i flera dagar.

Trots besväret har vi fått lite smak på att leva i en sådan här prylfri värld. Det blir ett lugn i huset utan massa störande objekt. Ljuset tillåts flöda fritt utan att hindras av alltför mycket möbler. Problemet är bara vad som ska bort.

"De här gamla simfenorna, måste du verkligen ha kvar dem? Du kommer ju aldrig använda dem igen."

"Två ridhjälmar måste du ha det, du rider ju inte ens? Och de här ridstövlarna, får du på dig dem egentligen?"

Minnen och affektion är starka krafter och som starkast när det kommer till förrådsröjning.

Vädring

När jag ändå var tvungen att vara hemma med sjuk sjuåring passade jag på att vara flitig i hemmet. Bland annat vädrade jag min vinterkappa som jag börjar bli lite trött på. Mer vintern än kappan i ärlighetens namn.

Klockan två i natt vaknade jag till med ett ryck - "Jag glömde ta in min kappa!! Ska jag ta in den nu, eller vänta tills i morgon?" frågar jag min ännu tröttare man. "Gör det nu" svara han som slipper tassa upp mitt i natten.

Sagt och gjort, jag ilar ner till vår uteplats som ligger helt torr i absolut stillhet där min kappa dinglar försiktigt i mörkret.

Nästa morgon vaknar vi av ett ihärdigt regn mot rutan och jag skänker en tacksam tanke till mitt undermedvetna som väckte mig och min man som uppmanade mig att ta tag i saken.

i-landsproblem

Vi vet att vi lever i ett i-land när...

... fackets största bekymmer är att vi blir stressade av våra smartphones.

och tonåringars ovilja till strukturerad lagidrott anses vara en riksnyhet.

Selma

På onsdag presenteras nya sedelmotiv och de ryktas om att Selma Lagerlöf ligger risigt till. Där också. Vad händer egentligen med vår gamla nobelpristagerska, finns det inte någon plats för henne längre?

Den numera 19-åringen har läst många svenska klassiker i skolan, såsom Doktor Glas och Fröken Julie, men inte en enda av Selma Lagerlöf. Hur kommer det sig att Jane Austen höjs till kultstatus medan Selma Lagerlöf lämnas i glömska?

Det kanske är helt fel att jämföra dessa två författarinnor, de levde inte ens samtidigt. Men de har en hel del likheter. Båda levde och dog ogifta, var sjukliga som barn och hade ett ovanligt stort intresse för läsning.

För egen del är jag lika omåttligt förtjust i bådas böcker och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att inte Gösta Berlings Saga, Jerusalem, Löwensköldska ringen med mera ska glömmas bort.

Uppfostran

På frågan vem man vill vara i Pippi Långstrump svarar nog de flesta Pippi. Möjligtvis Pippis pappa eller Herr Nilsson. Absolut ingen skulle svara Tommy och Annikas mamma, det kan jag hederligt försäkra. Därför är det inte så roligt den dagen man upptäcker att man är just Tommy och Annikas mamma. Denna "man" betyder naturligtvis i detta sammanhang "jag".

Vi har ofta sjuåringens kompisar på besök över middagen och nästan varenda gång förfäras jag över deras brist på bordsskick. Eftersom jag precis har erkänt vem jag är och även kan erkänna att jag inte är stolt över det, har jag självinsikt nog att inse att det inte är barnens bordsskick det är fel på, det är mig.

Det är OK att börja äta innan jag har sagt varsågod, att ha armbågarna på bordet och äta med bara gaffel och öppen mun. Dessutom är det OK att svära i varannan mening så länge det är på ett annat språk.

Varje dag kämpar jag med mitt alter ego. Å ena sidan vill jag släppa fram henne i full blom och låta henne fritt bekämpa all form av ouppfostran, å andra sidan inser jag att jag är totalt förlegad och näst intill förryckt. Tills vidare fortsätter jag att pysa ut henne då och då för att fostra mina egna barn.

Upplysning

Varje dag säger jag till mig själv att inte springa till bussen. Det är ovärdigt en vuxen människa och dessutom kommer det snart en ny buss. I morse kunde jag ändå inte låta bli, då det kom två bussar på samma gång. Naturligtvis missade jag båda. Om det är ovärdigt att springa till bussen vad är det då att springa men missa bussen?

När jag satt vid busshållplatsen för att vänta på nästa buss upptäcker jag en ny skylt. Vår väntan i blindo har ersatts av upplysning. Vad som inte framgår på bilden är att den svarta lådan visar antal minuter tills nästa buss anländer. På riktigt citymanér. Av någon anledning kändes det helt plötsligt lite bättre.

Socialrealism

"Varför hyr du alltid sån här socialrealism?" stönar min man efter att filmen har rullat i tio minuter.

"Det gör jag väl inte" försvarar jag mig fruktlöst. Ärligt talat tycker jag att det är en oförtjänt anklagelse, även om jag kan ge honom lite rätt.

Filmen vi ser är Precious, en film där eländet spelar i en helt egen division och som presenterar en värld som är lika långt från vår egen som månen. Vissa filmer bör man bara se, men man måste se dem på rätt sätt.

Precious handlar inte om en 16-årig flicka som har drabbats av det hemskaste hemska. Den handlar om att det finns en väg tillbaka för alla och att alla är skyldiga att bidra.

Hur mycket bryr vi oss om andra barn omkring oss? Barn som vi träffar och har i vår närhet men som inte är vårt eget kött och blod. Jag anar att vi befarar att vi måste göra så mycket och då gör vi hellre inget alls. I själva verket är det nog tvärtom, bättre med lite än inget alls.

Vi kan ju börja med att lära oss vad barnens klasskompisar heter. Mammor är ganska bra på det i och för sig, men hur bra är papporna egentligen? Eller gjorde jag mig skyldig till könsdiskriminering nu?

Promenad i gryningen

En gång ingen gång, två gånger en vana. Våra tidiga morgonpromenader är därför numera officiellt en vana.

Två gånger på tre veckor har min kära granne (kan man säga granne när det rör sig om mer än 15 hus bort?) stått utanför min dörr klockan sex på morgonen och väntat. Ena gången var jag ett par minuter sen, andra gången var grannen några minuter tidig.

Men det hör egentligen inte hit. Poängen är att vi faktiskt träffas klockan sex för att ta en 50 minuters promenad. I vår stressade och mörka tillvaro har vi kommit fram till att tidiga morgnar faktiskt är en ganska bra tid att träffas på. Innan klockan sju på morgonen har vi hunnit avverka dagens motion, dagens dos av frisk luft och inte minst veckans uppdämda behov av terapeutiskt samtal.

För min egen del kommer jag hem lagom till att mannen har dukat fram frukosten på bordet och är på jobbet samma tid som vanligt.

Förberedelser

Lördag morgon började vi med en tur till grannförorten för att hämta upp Storstockholms sista hyrbil. För vanliga människor förknippas sista helgen i månaden möjligtvis med lönehelg om något alls, för företag i flyttsvängen är det prime time.

Vår hyrda lastbil var modell större och jag var glad att det inte var jag som skulle köra den. Hur jag för 20 år sedan vågade köra min lillasysters klass på flaket på en lika stor lastbil förundras jag över. Det bekräftar teorin om att man aldrig är så vuxen som när man är i 20-årsåldern.

Resten av dagen gick åt till sortering, rensning, packning och kånkande. Vårt hyrda förråd vid Norrtull fylldes snabbt både på höjden, tvären och bredden. Allt för att skapa en känsla av att vårt hus är mycket större än det är. Eller nå't.

Lagom till att allt var på plats i förrådet var det dags att förbereda för numera 19-åringens födelsedagsmiddag. Om man på en timme ska hinna förbereda en middag för tolv personer får man inte ha anlag för hysteri, utan för god planering och prestigelöshet. Särskilt det sistnämnda tror jag. Visst kan jag vara pretentiös, men jag är också ganska bra på skala ner när så behövs.

Söndagen fortsatte i samma anda men med mer därtill. Till råga på allt blev vi av med en timmes nattsömn också. Inte undra på att jag var så trött på söndagskvällen att det nästan värkte i bröstet.

Ljust och fräscht

Att vara home stylist med en kundkrets bestående av nervösa hus- och lägenhetssäljare måste vara världens enklaste jobb. Hur kan det inte vara värt 15 000 kronor att tjäna ytterligare 50 000 kronor på sin husförsäljning? Gladeligen öppnar vi plånboken utan att sätta någon relation till tidsåtgång, insats eller prestation.

Eller är det just det vi gör? Det kanske är just home stylistens insats som gör att vi tjänar de där extra 100 000? Problemet är att vi aldrig kommer att få reda på svaret. Och vi är alldeles för oroliga för att avstå. Trots att vi inte behöver en stylist för att inse att om vi rensar bort halva hemmet ser allting mycket bättre ut.

Resultatet är att alla lägenheter och hus ser exakt likadana ut. Inte bara för att de är lika avskalade och opersonliga. Det är också exakt samma attiraljer som cirkulerar mellan objekten. Och då menar jag samma, inte likadana.

Trots att vi alla vet att det är så här, kan vi ändå inte låta bli att förföras av hur ljust och fräscht det är hemma hos alla andra när vi bläddrar i bostadsbilagan.

En familj

"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt" Så börjar Anna Karenina och lika sant som det var i Ryssland på 1870-talet är det idag 2011.

I går var jag på Dramaten och såg "En familj - August: Osage County" av Tracy Letts. Föreställningen är 3 timmar lång, pausen borträknad, och innehåller fler familjetragedier och konflikter än Ingmar Bergman och Lars Norén skulle kunna åstadkomma tillsammans. Ändå är det en otroligt rolig föreställning.

Marie Göranzon som den tablettmissbrukande mamman är så lysande att det vore en skam om hon inte blev nominerad till bästa skådespelare på nästa teatergala. Om det nu hade funnits en sådan, vilket jag inte tror att det gör. Nu ser jag att hon fick Thaliapriser 2010, vilket aldrig kan ha delats ut mer välförtjänt.

Fördelen med att ta del av en totalt dysfunktionell familj är att ens egna små skavanker tycks så marginella. Samtidigt kan det behövas det extrema för att man ska hitta de små sakerna hos sig själv. Innan de växer sig alltför stora och ohanterliga.

Nya tider

Efter 20 månader i förorten har vi beslutat oss för att återvända till stan. I fredags slog vi till och köpte lägenhet på Kungstensgatan i Vasastan. Allt har gått så fort från beslut till handling, att ingen i familjen riktigt har insett vad som har hänt.

Vi flyttade hit eftersom vi aldrig hittade något bra boende i stan. Vi blev snabbt förförda av alla våra underbara grannar, sjuåringens frihet, after works och grillkvällar. Samtidigt har vi hela tiden känt att det är något vi saknar.

När helgen kommer och våra grannar promenerar ner till Edsviken för att åka skridskor på isen eller åka pulka i monsterbacken, packar vi in oss i bilen för att åka skridskor i Vasaparken och dricka kaffe på Café Como.

Visst har vi blivit bortskämda med parkeringsplats utanför dörren och boende i markplan, men vi tror ändå att det är till stan vi vill. Framtiden får utvisa om vi har rätt eller fel.

Den här bloggen får jag lägga ner antar jag. Jag kan ju inte skriva om livet i förorten från Vasastan. Men det får bli en senare fråga. Nu lär det bli några intensiva veckor framöver med home styling och husförsäljning så jag kommer i alla fall att ha något att skriva om.

Dance Aerobic

Alla har en hemmaplan. En plats där man känner sig hemma, kommer till sin rätt och kan spelreglerna. Det är dit man kan återvända om livet känns vilset eller om man bara vill känna sig trygg en stund.

Min hemmaplan är Dance Aerobic. Jag hade velat kunna säga Dans, men tyvärr är det inte så. Det är just Dance Aerobic som är min grej. Av logistiska skäl har jag hållit mig ifrån just den träningsformen under ett par år, men idag gjorde jag come back.

Omedelbart kunde jag konstatera att takterna satt i. Varenda steg satt där det skulle. Åtta timmar senare är jag fortfarande lyrisk över hur roligt det var. Och som en extra bonus har jag träningsvärk i benen. Jag som inte tänkte på det hela som ett träningspass.

Fullmåne

Den kommer inte till sin rätt på bild, men den är stor, rund och gul.

Cup cakes

Äldsta dottern och hennes vänner har drabbats av cup cake-hysteri. Nästa söndag ska de ha tävling om bästa cup cake och vi i familjen får vara med på träningslägret, som smakdomare.

Bra

När allt rullar på som det ska tänker jag inte på att det är precis så det är. Problem och skavanker är mycket lättare att se än välmående och harmoni. Just nu tycks alla må bra i vår familj.

Sonen är lycklig och glad med sin flickvän. Han trivs i och för sig inte i sin klass, vilket är ett ganska stort problem, men något vi får ta tag i efter sommaren. Stora dottern tar studenten till våren och börjar bli lite stirrig inför alla stora prov som måste klaras av innan hon får sätta på sig mössan. Trots detta är hon vid gott mod och spänd inför allt som kommer sen.

Även vår lilla tjej tycks må bra. De pre-pubertala utbrotten kommer och går med jämna mellanrum, men i det stora hela är det mer positivt än negativt. Själv går jag till jobbet varje dag och trivs riktigt bra med det. Ännu gladare blir jag om några veckor när jag ska fakturera. Det enda som är lite tråkigt är att jag har blivit tvungen att halvera min träning, Men just nu känns det som en liten insats.

Klimatzon

I hela Stockholm andas det vår. Snön smälter av solens varma strålar och uteserveringarnas tid har redan börjat. Överallt utom i vår förort. Den ligger i en alldeles egen klimatzon och här håller vintern oss i ett järngrepp.

Balett

Om jag inte skriver in en planerad aktivitet i min kalender, kommer jag garanterat att dubbelboka mig. Inte för att jag är så infernaliskt uppbokad hela tiden, utan bara för att det alltid råkar bli så.

I helgen var det Melodifestivalen som drabbades. Av någon anledning hade jag inte skrivit in att lilla dottern och jag skulle gå på Melodifestivalens genrep tillsammans. När jag fick frågan om jag ville gå på balett på lördagens eftermiddag nappade jag därför direkt.

Konsekvensen blev att mannen fick gå på Melodifestivalen och jag gick på balett. Han blev faktiskt erbjuden att gå på balett istället och jag tror att han hade uppskattat det mer. Baletten var nämligen fantastisk. Altro Canto/SYNC är två baletter i en, med olika dansare, koreografer och musik. Båda var förtrollande bra.

Melodifestival blev det naturligtvis ändå för min del. Såväl dottern som mannen somnade dock i varsin soffhörna, slutkörda efter dagens spektakel.

Äntligen

Nu ryker en liten del av samlingen, yippii!!

Tidig morgon

Delar av vår familj är ibland så morgonpigg att det nästan är skrattretande. Lördag morgon och både jag och mannen vaknar långt innan klockan sex. Så kan det gå när man somnar innan halv elva på fredagen.

Klockan åtta har vi hunnit läsa tidningen i sängen, duschat, klätt på oss och hunnit en bra bit in i frukosten. En timme senare är vi helt färdiga att bege oss av till, vad vi snabbt inser, inte öppnar förrän om ytterligare en timme.

Så nu sitter vi här och surfar för att få tiden att gå tills vårt fik i stan öppnar klockan 10. En annan familj hade kanske utnyttjat tillfället till att plocka undan tvätten eller dammsuga hallen, men nej, där går gränsen. Vi må vara morgonpigga men vi är inga puritaner.

Okänd kandidat

Vad hände egentligen? I månader har det diskuterats i pressen, fikarummen och bakom stängda dörrar om vem som ska bli ny partiledare i S. Varenda känt namn i rörelsen har varit på tapeten - Thomas Östros, Leif Pagrotsky, Mikael Damberg, Veronica Palm mm mm.

Utbudet har varit skrattretande tunt, åtminstone för en som inte alls är initierad. Som en icke socialdemokrat har det till och med vuxit till sig en gnutta skadeglädje under den löjeväckande processen.

Nu är det i alla fall klart, Håkan Juholt föreslås bli ny partiledare. Ursäkta, vem? Hur långt ner i säcken fick man leta för att hitta den obefläckade kandidaten? Tittar man på Unibets oddslista från dagen då Mona Sahlin deklarerade sin avgång ligger han efter både Thomas Bodström och Ylva Johansson. Men han är i alla fall med på listan. Jag tror faktiskt att jag kostar på mig och önskar honom lycka till.

Palm, Veronica 4,75

Österberg, Sven-Erik 5,00

Damberg, Mikael 6,00

Nordström, Niklas 7,50

Nuder, Pär 7,50

Johansson, Morgan 8,00

Bodström, Thomas 10,00

Johansson, Ylva 10,00

Wallström, Margot 10,00

Batljan, Ilija 12,50

Juholt, Håkan 12,50

Baylan, Ibrahim 15,00

Jämtin, Carin 15,00

Lago, Anders 15,00

Östros, Thomas 15,00

Inte lätt

Det roligaste som hände idag var att jag fick egen behörighet till ekonomisystemet. Nu kan jag hänge mig åt vilka listor och rapporter jag vill utan att störa mina kollegor. Detta betyder inte, som man kan tro, att jag har haft en vansinnigt tråkig dag, bara vanlig.

Det tråkigaste som hände var den här kommentaren från en för mig okänd kollega vid espressomaskinen:

"Jag tömmer filterhållaren åt dig, är det OK?" Samtidigt som hon tittade på mig med uppfordrande min.

"Men, jag har aldrig kommit hit och den har varit tömd..." Stammade jag fram fånigt.

Lika intressant som det var att berätta om vilken dag som helst i vårt liv i New York är det trist att återge en dag på jobbet. Det här blir en utmaning.

Realism

Resereportage som handlar om resmål jag troligtvis aldrig kommer att resa till intresserar mig inte alls. Jag hoppar helt sonika över de sidorna. Inte för att jag vill undvika avundsjuka utan för att jag är helt ointresserad.

När jag letar bostad tittar jag bara inom den prisnivå jag har råd med. Min man surfar gärna in på dubbelt så dyra objekt och konstaterar att den där, den var faktiskt helt OK. Själv tycker jag att oöverkomliga bostäder är lika ointressanta som otillgängliga resmål.

Till och med när det kommer till teater- eller restaurangrecensioner är jag selektiv. Ligger teatern i Göteborg eller Umeå, kan jag inte se någon anledning till att ta del av om den är bra eller inte.

Tyvärr tror jag att den här egenskapen att hålla sig till det som är överkomligt och möjligt visar mina begränsningar när det kommer till drömmar. Jag avfärdar snabbt en dröm om den inte är realistisk och så mycket förstår jag att en dröm inte är en dröm om den inte innehåller en gnutta verklighetsflykt.

Espresso

På min nuvarande arbetsplats finns två olika kaffemaskiner. En vanlig kaffeautomat modell bättre och en klassisk espressomaskin modell halvmanuell.

Mina första dagar på jobbet gick jag bestämt men frustrerat fram till kaffeautomaten och valde mellan kopp eller mugg. Den här maskinen är i alla fall av den kvaliteten att den inte sänker sig till nivån Kaffe med vitt eller ens Wiener Melange. Samtidigt slängde jag längtansfulla blickar på de mer etablerade i företaget som vågade sig på den manuella espressomaskinen.

Fem dagar tog det tills jag tog mig samman och stegade fram till espressomaskinen. Utan att fråga någon hur den fungerade, slängde jag mig huvudlöst in i kromen. Så många cafe latte, cappuccino, macchiato och espresso jag har köpt i mina dagar. Något måste jag ju ha lärt mig.

Nu, fyra cappuccino senare, kan jag berätta att det är mjölken som är utmaningen. Att platta till kaffepulvret i filterbehållaren och sedan få den på plats är lätt som en plätt. Däremot blir mjölken olika varje gång. Än så länge inte riktigt bra någon av gångerna om jag ska vara ärlig.

Problemet är att jag nu är fast vid espressomaskinen. Hur ska jag kunna få ner en kopp kaffe från den gamla hederliga kaffeautomaten, när den lockande, glänsande och åtråvärda espressomaskinen står precis bredvid? Och varför ska jag egentligen?

Ekorrhjul

Min första kväll som gräsänka tillbringade jag vid köksbordet tillsammans med en kär granne. För en vecka sedan ägnade vi dagarna åt promenader, kaffe, godis och förtroliga samtal. Nu när jag har ett jobb att sköta på dagarna får vi hitta andra stunder till åtminstone förtroliga samtal.

De mesta av våra samtal hamnar under etiketten privat och ska inte återges här men vi pratade också om det där med arbetstid. Om hur svårt det är att få ihop en 40-timmarsvecka på jobbet. För mig som fakturerar timmar är det extra märkbart. Jag måste dokumentera min närvaro på jobbet varje dag.

Om jag lämnar sjuåringen i skolan klockan åtta, är jag på jobbet tidigast 8.40. Unnar jag mig en timmes lunch behöver jag jobba fram till klockan 17.40. Går jag raka vägen från kontoret till bussen, utan att passera mataffären på vägen, kan jag förhoppningsvis vara hemma till 18.20.

Hade jag varit utan man, barnflicka och tonårsbarn skulle min sjuåring ha varit ganska ensam utanför fritids vid det laget. Eftersom fritids stänger klockan 18 skulle hon fått vänta på skolgården, såvida hon inte var kavat nog att ta sig hem på egen hand.

Nu är det inte så och jag vet att jag slår in öppna dörrar. Fenomenet är välkänt, uttjatat och ganska trist. Men för mig som precis åter tagit steget in i ekorrhjulet är det ändå ett aktuellt ämne som jag måste få ta upp.

Sportlov

Det bubblar hemma hos oss just nu. Mannen och sjuåringen ska åka till Mallorca i morgon för att hälsa på makens farmor. Det packas, plockas och planeras. Vädret ser tyvärr lite dystert ut men farmor har lovat att det är ganska varmt ändå.

Vi andra är lika begeistrade vi, i alla fall jag. Tre morgnar och kvällar helt utan åtaganden. Ingen att lämna eller hämta på fritids. Middagsmat tänker jag laga om jag känner för det, annars får tonåringarna förse sig själva.

På torsdag är det i och för sig Winter's Bone som gäller tillsammans med tonåringarna, för övrigt tänker jag ta kvällarna som de kommer. Det är konstigt hur mycket jag ser fram emot lite frihet några dagar samtidigt som jag vet att jag kommer att lika mycket se fram emot deras hemkomst på lördag.

Utvecklingssamtal

Häromdagen, innan jag hade återgått till förvärvsarbete, tillbringade jag en förmiddag på ett café i stan. I närheten av mitt bord satt två kvinnor och hade utvecklingssamtal. Eftersom det var förmiddag var caféet bara halvfullt och ljudnivån var ganska låg.

"Vi är verkligen nöjda med det jobb du gör och vill gärna satsa på dig"

"Hur upplever du mig, som chef? Är det något du vill ta upp?"

Det kan verkligen inte vara meningen att vem som helst ska kunna ta del av vad som sägs i ett utvecklingssamtal. Ingen kan förväntas vara ärlig och uppriktig i känsliga frågor när andra sitter runt om och hör vad som sägs.

Jag förstår att det är svårt att tillhandahålla samtalsrum när man arbetar i butik, men går det verkligen inte att lösa på annat sätt än offentlig plats?

Fylld helg

Är det uppenbart att jag har börjat jobba? Förhoppningsvis kommer jag att bli mindre trött på kvällarna om några dagar, då jag har vant mig. Jag ska dock ta mig samman och skriva några rader om en annorlunda helg.

Lördag morgon packade vi in oss alla sex i bilen för att bege oss till Enköping. Någon som är observant men oinformerad kanske undrar vem den sjätte är. Den informerade förstår att det naturligtvis rör sig om sonens flickvän. Bilen rymmer egentligen bara fem personer, men eftersom min man kom hem klockan halvtre natten innan tyckte vi att det var säkrare att trycka in alla in en bil än att utmana ödet med två.

Till Enköping begav vi oss för att besöka barnens kusin på regementets besöksdag. Hon ligger nämligen i lumpen. Det var stor uppslutning från kusinens släkt så det hela blev inte bara ett besök på regementet utan även en släkttillställning. Det var roligare än man kan tro att ta del av soldaternas vardag. De visade oss hur de bäddar sina sängar, borstar sina skor och laddar sina vapen. Sonen blev lite sugen medan jag var mest glad för att jag har sluppit.

Lördag kväll var vi på 40-årsfest med mycket mingel och dans. Söndagen inleddes diskussionerna kring mammas bouppteckning. Nästa helg tror jag att jag ska tillbringa i soffan.