Beroendeframkallande

Första gången kan vara helt omedveten. Det kan röra sig om en present eller något du har köpt på rea. Aningslöst har du tagit ett kliv utan möjlighet att vända om. Självklart kan du också välja att ta klivet och försent inse att det steg du just tog är oåterkalleligt.

God kvalitet är beroendeframkallande och ger ingen möjlighet till återvändo. Halvbra viner går utmärkt att dricka så länge man håller sig till dem. Börjar man däremot dricka viner av något högre kvalitet, kan man aldrig återgå till de viner man drack tidigare.

Likadant är det med kläder. Visst är lammull mjukt, men den dagen man får in en kashmirtröja i sin garderob förvandlas lammullströjan till en tagelskjorta. Har du flygit ekonomi extra över Atlanten är det en plåga att nästa gång flyga ekonomi, då du inte ens har möjlighet att välja när din film ska starta.

Exemplena är otaliga och varierar beroende på intressen i livet och ekonomiska möjligheter. Men i sak är jag övertygad om att detta gäller för alla och inom alla områden. Så tänk på det innan du öppnar vinflaskan från chefen.

Cosi fan tutte

Vår sexåring är på julledighet med sin farmor i Skåne vilket innebär att våra kvällar kan användas till vad som helst. I går tog vi tillfället i akt och gick på Operan för att se Cosi fan tutte av Mozart.

Cosi fan tutte kan översättas med "Så gör alla kvinnor" (tutte är i feminin form och avser därför endast kvinnor) och hänförs till att alla kvinnor är otrogna om de får chansen.

Förutom vacker musik och en kul historia fick vi med oss ett budskap hem:

"Bara den är lycklig som tar allt från den goda sidan”

Det ska bli mitt motto för 2010.

Julkorv

Ett nygammalt inslag på vårt julbord var i år den klassiska julkorven. Jag kan inte minnas när jag åt julkorv senast och hade glömt bort om det var gott eller inte. Årets korv inhandlade jag på Percys i Norrviken och var en egenproducerad korv, tillagad på gammalt hederligt vis.

Det finns mat som absolut inte gör sig i den massproducerade världen. All mat är bättre i småskalighet, men viss mat klarar sig sämre än annan. Många av oss har fått vår uppfattning om svensk husmanskost förvanskad av den massproducerade skolmaten. Vi tror att vi inte tycker om torsk med äggsås, kalops, dillkött och kokkorv. Hederlig mat som har tillagats av dåliga råvaror och utan kärlek med ett katastrofalt resultat.

Att återuppta bekantskapen med dessa gamla klassiker, tillagade av riktiga råvaror och med stor omsorg, är som att besöka en annan tid, då råvaror valdes efter säsong och matlagning fick ta tid. Behöver jag säga att julkorven smakade ljuvligt?

Julafton

Allting går om man vill. Fördelen med att arbeta mitt i stan är att det är lätt att komma åt de affärer man behöver. Alla julklappar som skulle införskaffas, införskaffades. Förutom en snow racer. Där låg vi ständigt steget efter. Trots stora dagliga leveranser till de kända sportkedjorna, var allt som kunde påminna om en snow racer slut när det var lunchdags.

De sista förberedelserna kring julmaten kunde maken och svärmor ta hand om under onsdagen, då vi hade ombytta roller hemma. Jag på jobbet och han hemma. Barnen bidrog med städning.

Julafton kom och all mat man kunde önska fanns att tillgå och alla blev glada för sina julklappar. En liten fadäs på kvällen när jultomten kom och det fanns en julklapp till alla i tomtens säck, utom till sexåringen. Den enda viktiga klappen i säcken hade jag glömt lägga i. Men hon spelade snällt med och låtsades som ingenting när jag rusade iväg och plockade upp en klapp från granen.

I arbete

Efter en lugn höst har jag nu, tre dagar innan julafton, börjat arbeta. Självklart är det roligt att komma igång att arbeta igen, men timingen kanske inte är den bästa. Det rör sig inte om en fast tjänst, utan ett konsultuppdrag. Minst tre månader kommer jag att arbeta heltid mitt i stan.

Efter två dagars heltidsarbete undrar jag - hur hinner folk med sitt liv egentligen? Frågan är hur jag kommer att hinna skriva några inlägg här. Och om jag kommer att ha något att skriva om?

Skolavslutning

Skolavslutning för femtonåringen sker på traditionellt vis i den stora Östermalmskyrkan. I tolv år har jag suttit i samma kyrka och deltagit i avslutningar. Alla år har jag inte varit med på både jul- och sommaravslutningen, men ofta någon av dem.

Årets höjdpunkter var en flicka från femtonåringens klass som sjöng solo och en av lärarna som sjöng O Helga Natt. Som stöd hade många av de övriga lärarna bildat en kör som backade upp sin kollegas soloprestation.

Det är något speciellt med amatörer som sjunger. Jag antar att det har något att göra med våra förväntningar. Rysnivån är betydligt lägre för amatörframföranden än för proffsuppträdanden. Rysningar av rörelse och välbehag, menar jag.

När Shirley Clamp med kollegor sjunger julsånger i TV känns det uppstyltat och pinsamt. När en klasskamrat till ens barn sjunger samma sånger, fast något svajigare, är det vackert så ögonen tåras.

Åtminstone för mig består musik av känsla till nästan 100 procent. Jag analyserar inte arrangemang, musikaliska kvaliteter eller ens texter. Känns det bra, är det bra och O Helga natt framförd av en amatör på en skolavslutning kan vara riktigt bra.

Busskaos

Torsdag morgon får jag ett mail från en vän som undrar om vi kan ta en drink på stan samma kväll. Eftersom min vän annars bor i ett annat land, vill jag självklart göra det. Dessutom hade jag ändå tänkt befinna mig i stan på eftermiddagen, då vår australiensiska barnflicka ska ta hand om Olivia. Problemet är att maken och tonåringar är ute på annat på kvällen och vi har en sexåring att hantera.

Genialt kommer jag på att barnflickan kan ta med sig sexåringen till stan och möta mig där. Även min vän skulle ändå ha barn med sig på kvällen. Jag skickar iväg ett SMS till barnflickan med en förfrågan, men väntar länge förgäves på svar.

På eftermiddagen står jag vid busshållplatsen i snöovädret och väntar på bussen mot stan. Bilen vågar jag inte ta, på grund av snökaoset. En buss anländer ganska snart med texten "Ej i trafik". Bussen stannar och meddelar att vi kan åka med honom. Någon annan buss lär inte komma. Alla norrortsbussar är i stort sett inställda. Jag kliver på bussen, slår mig ner och försöker ringa barnflickan. Inget svar. Insikten når mig att om alla bussar är inställda, har nog inte heller barnflickan lyckats nå vår närförort, som helt plötsligt känns som glesbygd.

Bussen som ej var i trafik släpper av oss alla vid Järva Krog och lämnar oss där till vårt öde. För att göra en lång historia kort lyckas jag lifta med Arlanda-bussen så långt att jag kan byta till 515 och på så sätt hamna vid Odenplan. Barnflickan mailar samtidigt och meddelar att hon mycket riktigt inte hade lyckats ta bussen hem till oss och dessutom tappat bort sin mobil.

Drink på stan är med andra ord bara att glömma. Dagen räddas av en nära vän på gatan som hämtar sexåringen på skolan och därefter mig på pendeltågsstationen. Att bo i förorten på vintern är sannerligen en utmaning.

Kyligt

Förra året vid den här tiden gick sexåringen på balett i vår amerikanska förort. För min del innebar det trevligt småprat med en mamma från Argentina under 45 minuter. Hur länge argentiskan bott i USA fick jag aldrig veta, men det var nog mer än femton år.

Under ett av våra samtal kom vi in på barnens utevistelse i skolan. I New York kan det bli riktigt kallt på vintern och jag berättade om att svenska barn minsann var ute på vintern oavsett väderlek.

"Det är bra att barnen är ute mycket, men självklart är barnen inomhus när det är under noll" säger då argentiskan. Eftersom vi båda befann oss i Fahrenheit-land, tänkte jag först "Ja, det är klart, under noll grader Fahrenheit, då kanske barnen ska hålla sig inomhus." Noll grader Fahrenheit motsvarar -18 grader Celsius och även vi svenskar upplever det som kallt. I alla fall jag som är stockholmare. Efter en stund inser jag att hon, såsom argentinare hon är, pratar om noll grader Celsius. Tror jag i alla fall. Ärligt talat redde jag aldrig riktigt ut frågan. Det kändes fånigt att fråga.

I dag när jag lämnade sexåringen i skolan visade termometern på -1,5 grad. Celsius. Inte så farligt alltså, men de kraftiga och kyliga vindarna gav nog snarare en temperatur på -10 och det bet ordentligt i kinderna. "Nu är nog till och med de svenska barnen inne på morgonen", tänkte jag. I vanliga fall samlas alla barnen utomhus i väntan på att skolan börjar klockan 9. Inte. Även denna kyliga morgon lekte barnen på skolgården. Välutrustade med vinterkängor och overaller. Den argentiska mamman hade nog fått dåndimpen.

Snöigt

Utanför fönstret ligger nu tio centimeter fluffig nysnö. Hela dagen har det snöat och skapat oreda i trafiken. Sägs det. Själv har jag bara kört några kilometer här i krokarna och det fungerade utmärkt.

I New York hade skolorna antagligen varit stängda en dag som denna. Där tar man det här med snö på stort allvar. Inte bara skolorna stängs, även affärsmöten ställs in. Vi svenskar betraktas utifrån som mycket privilegierade med våra fem veckor lagstadgade semestrar, men gudarna ska veta att vi jobbar när det jobbas ska. Här ställs inga möten in på grund av lite snö. Inte ens på grund av mycket snö.

Med fara för såväl vårt eget liv som andras, beger vi oss iväg i morgontrafiken oavsett om plog- och saltbilen har hunnit med sitt. Att ringa in till jobbet för att säga att man är sen på grund av vädret är lika osannolikt som att man skulle ringa och meddela att man önskar sova lite längre någon morgon.

Jag tror att vi svenskar slits mellan två helt olika arv. Åt ena hållet drar vårt lutherska arv som säger åt oss att göra rätt för oss till varje pris. Åt andra hållet drar den socialdemokratiska andan där våra rättigheter är viktigare än våra skyldigheter. Tur att vi har EU numera som kan bidra med lite ytterligare krydda i dragkampen.

Premiär

Äntligen fick de luftas. Sedan i april har de vilat i en kartong i garderoben, till ingens glädje. De som existerar för att tillföra glädje hos såväl dess bärare som bärarens omgivning, har levt ett liv i mörker. Ingen har fått ta del av skönheten i det omsorgsfulla hantverket och kvaliteten i materialet.

En kulen fredag i december var det till slut dags för premiären. På Operaterassen, i sällskap av skönsjungande Sarah Dawn Finer och Peter Johansson, fick de glänsa såsom endast ett par Jimmy Choo kan glänsa.

Bussnostalgi

När jag står och väntar på bussen i den tidiga vinterskymningen får jag en flash back. Precis som i mina tonår står jag ensam vid en busshållplats i en norrförort och väntar på en buss med tre siffror. Inte en eller två siffror, som de bussar jag har nyttjat de senaste femton åren.

Så mycket som är annorlunda idag mot förra gången jag stod och väntade på förortsbussen. Bortsett från att jag är 30 år äldre är allt annat så mycket modernare. Istället för en lina att slita i när man vill att bussen ska stanna, finns en liten knapp att trycka på. Busshållplatsernas namn skyltas tydligt på en display i bussen och de läses dessutom upp av en professionell röst, högt och tydligt. Inte som då, när busschauffören själv väste fram namnet på nästa hållplats, om någon upplysning lämnades över huvud taget.

För att ta reda på när bussen ska gå behöver man bara gå in på internet och söka. Inte sitta i telefonkö i en timme på 600 10 00. Telefonnumret finns i och för sig fortfarande, men används numera endast av min man när hans buss är fem minuter försenad.

Men det finns en sak som är helt sig lik - tidtabellen vid busshållplatsen. Den ser exakt likadan ut som den gjorde då, för 30 år sedan. Disposition, layout och färg, allt är totalt oförändrat. Finns det någonting annat i hela Sverige som har sett exakt likadant ut i 30 år? Jag har svårt att tro det. Jag hoppas att den som kom fram till att SL's tidtabeller skulle se ut som de gör, har fått royalty på sin odödliga design.

Nationalmuseum

Efter gårdagens lunch på stan med en före detta kollega, tog jag bilen från Regeringsgatan till Blasieholmen. På vägen dit blev jag stoppad av polisen för första gången på mycket länge. En rutinkontroll som tur var. Jag fick visa körkort och blåsa. Inget av momenten medförde några komplikationer så det var bara att köra vidare.

På Blasieholmen hittade jag efter en stund en lämplig parkering och promenerade till Nationalmuseet. Innan jag fastnar i vardagsstressens ekorrhjul tänkte jag besöka Nationalmuseet för att ensam få frossa i den klassiska konsten. Vi är medlemmar i Moderna Museet, vilket även inbegriper Nationalmuseum, Magasin 3, Bonniers Konsthall och några andra konsthallar vilket det vore en skam att inte utnyttja.

30 kronor fick jag betala för en audioguide, medan inträdet var gratis som medlem. I nästan två timmar promenerade jag omkring i salarna och lyssnade på berättelser om de kända verken. Flertalet av konstverken har de flesta av oss sett många gånger och någon gång för länge sedan har jag nog även hört bakgrunden och historien bakom dessa alseter, men det kändes ändå nytt och spännande att i lugn och ro höra det igen.

Jag hade sett framför mig hur jag skulle vara helt ensam på museet, en onsdagseftermiddag i december, men så var det inte. Förutom flertalet stora grupper som slussades runt med guider, var det folk i alla salar. Inte på något sätt trångt, men inte heller tomt. Inte som den gången jag besökte Metropolitan Museum of Art en tidig vardagsmorgon i februari. Då kunde jag strosa genom salarna i ett par timmar, med endast vakten som sällskap.

Trångt igen

Den målinriktade sexåringen sov fem nätter i egen säng för att få sin väckarklocka. Vi fick dessutom två stycken bonusnätter. Nu är hon återigen tillbaka i vår säng efter halva natten. Väckarklockan får vi stänga av när den ringer, trots att den står på mitt nattygsbord, precis intill hennes öra.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att incitament endast ändrar beteenden så länge de är verksamma. När moroten försvinner återgår vi till våra gamla vanor. För att bestående förändra vårt beteende behövs något annat. Problemet var att sexåringen ville ha väckarklockan, inte sova i sin egen säng. Lösningen är nog att hon ska inse att det bästa som finns är att sova i sin egen säng och inte att trängas med sina föräldrar. Där är vi inte än.

Åter på Österlen

Förra året vid den här tiden åkte jag tvärs över Atlanten för att umgås med några kära vänner i Köpenhamn i tre dagar. I år blev det en betydligt kortare, i alla fall för min del, men lika angenäm resa till Österlen i Skåne. Återigen var jag tillbaka i Brösarp, denna gång i sällskap med tre vänner.

Var vi än befinner oss i världen ser vårt koncept likadant ut: middagar med mycket vin och heta diskussioner, långa frukostar efter långa sovmorgnar samt shopping. Någon kanske undrar hur man shoppar i Brösarp, men man behöver bara bege sig till närliggande Kivik så löser man det problemet, även så här års.

På detta sätt har vi rest tillsammans i snart 15 år och jag hoppas att vi kommer att göra så i minst 15 år till.

Bankbyråkrati

Nästan varje dag är det något från New York jag saknar. Ibland är det Manhattan, ibland våra grannar och ibland det något så simpelt som att åka på Saw Mill River Parkway.

I dag blev jag påmind om vad jag inte saknar med USA - byråkratin.

Jag har fortfarande pengar på ett konto i en amerikansk bank. För att kunna stänga kontot ska jag överföra pengarna till makens amerikanska konto istället. Av olika skäl är det lättare att föra över pengar till Sverige från hans konto än från mitt.

Vår amerikanska bank har precis som vår svenska en internettjänst. Jag loggar in på banken, fyller i alla uppgifter som behövs för transferering och klickar på OK. "Det vore ju kors i taket om det här fungerar" säger jag. Det gjorde det inte.

"För att genomföra transaktionen måste du kontakta banken på telefon xxx" står det på sidan. Det bästa med amerikanska banker är att de har 24-timmarsservice, så trots att det är morgon hos oss och mitt i natten i New York, är det bara att ringa.

Väl framme blir jag faktiskt bara vidarekopplad en gång, till Jackie. För att ytterligare verifiera vem jag är (det räcker inte med mitt kontonummer, min mammas flicknamn samt de fyra sista siffrorna i mitt social security number) får jag svara på tre flervalsfrågor:

Var bor du? 1. Westchester 2. Idaho 3. Senegal 4. Något på R jag inte riktigt uppfattade

Har du levt med någon av dessa de senaste tio åren? Fyra mansnamn som jag inte kommer ihåg men inte har levt med.

I vilken stat är ditt Social security registrerat? 1. Utah 2. New Hampshire 3. West Virginia 4 New York

Som tur var lyckades jag svara rätt på alla frågorna och förhoppningsvis är nu min överföring verkställd. Men det återstår att se.

Hästen

Helt osannolikt är jag delägare i en travhäst. En av tretton stycken. Vår häst är nu sju år gammal och befinner sig sedan cirka åtta månader tillbaka i Frankrike. Den som vet något om trav, vet att sannolikheten att en travhäst genererar vinst till sin ägare, är försvinnande liten. Varför man ändå äger en travhäst, kan jag inte riktigt svara på. I mitt fall kan jag skylla på att jag inte vet ett enda dugg om trav. Inte ens efter fem år som hästägare.

Vår fina häst har i alla fall visat sig trivas alldeles utmärkt i Frankrike och vem kan klandra honom för det? Det skulle jag också göra, särskilt om jag behärskade språket, vilket vår häst tycks göra. De senaste åtta månaderna har han sprungit in lika mycket pengar som han tidigare gjort i hela sin karriär. Inga enorma summor, särskilt om vinsten ska delas på tretton, men tillräckligt för att han ska försörja sig själv plus lite till.

Häromdagen var det dags för delägarnas julfest och ett tillfälle att fira det framgångsrika året. Med delägare utspridda över halva världen behöver vi inte vara oroliga för att någonsin bli tretton vid bordet, så inte heller denna gång. Men nio av oss lyckades samlas på La Rouge för att i fransk anda fira oss själva och vår klenod. Mycket gott, även om vår servitris antagligen hade sin första dag på jobbet. Men någon dag måste ju vara den första, även för en servitris.

Nu ser vi med spänning fram emot ytterligare en säsong i Frankrike.

Rondeller

Jag kommer exakt ihåg instruktionerna från min körskolelärare om hur man kör i en rondell. Ska man svänga vänster i rondellen (3rd exit som vår amerikanska gps säger), ska man ligga i vänster körfält och blinka vänster. När man har passerat "2nd exit" ska man ta sig ut till det högra körfältet och helst samtidigt börja blinka till höger.

I 23 år har jag kört i rondeller på samma sätt och det har fungerat alldeles ypperligt (min man kanske här skulle vilja att jag nämner något om de plåtskador jag genom åren har åsamkat våra fordon, men de har aldrig hänt i en rondell).

Helt plötsligt fungerar inte detta längre, i alla fall inte i rondellen i Kista. Är det jag, eller är det Kista? Har man i denna del av staden egna regler för hur man kör i en rondell, eller har jag bara haft tur i mina 23 år att det inte har hänt tidigare?

Två gånger på kort tid har det hänt att när jag hamnar i läget att jag ska "ta mig ut till det högra körfältet", ligger det en bil där. Hur ska jag kunna lämna rondellen från vänsterfilen om det ligger en bil i högerfältet som tänker fortsätta till nästa exit?

I New York anses rondellkörning så komplicerat att man endast använder sig av dem i undantagsfall. Jag börjar ana varför.

Julbelysning

Vår gata i förorten består av en lång rad likadana hus. På uppfarterna står likadana bilar i färgerna silver eller svart, förutom min röda Audi som står för det enda färggranna inslaget. När man promenerar utefter husraderna ser man in i grannarnas köksfönster och konstaterar att en PH-lampa ska man ha på vår gata.

Nu har alla husen satt upp julstjärnor, adventsljusstakar och utebelysning. Den belysning som pryder trappan upp till entrén är vit. Undantagslöst.

På vår balkong i stan varierade vi år från år med olika sorters utebelysningar. Ena året var den vit, men nästa år var den röd och grön. Vi har även haft blinkande vit, men det är egentligen inte något man bör utsätta sina grannar för.

Efter att ha letat igenom alla ouppackade flyttkartonger i förrådet hittar jag inte någon utebelysning överhuvudtaget. Förhoppningsvis har jag letat på fel ställen för jag vet att de finns någonstans. Såväl röda, gröna som vita. Tänk om vi skulle chocka området med att sätta upp röda och gröna lampor? Finns det ett skönhetsråd här på gatan som rycker ut då?

My perfect weekend

Financial Times weekendbilaga heter How to spend it och måste anses som weekendbilagornas weekendbilaga. Titeln får man tolka som man vill, men jag ser den som en skön dubbeltydning av både hur man kan spendera sin pengar som hur man kan spendera sin helg. Målgruppen för tidningen är den delen av världens befolkning som köper en egen ö i karibiska havet när det är dags för semester, men trots att jag inte ingår i målgruppen älskar jag tidningen ändå.

Ett av mina favoritavsnitt är sista sidan där någon betydelsefull person får berätta om "My perfect weekend". De personer som här återberättar om sina perfekta helger, lever liv som de flesta människor bara kan drömma om, men det är inte kändistäta fester eller extravaganta semesterresor som återges. Istället är det sånt som vi alla kan fylla våra helger med. Goda middagar med de närmaste, morgonpromenader, besök på gallerier och antikvitetsaffärer, långa luncher med vin, frukost med utrymme för tidningsläsning med mera.

Mitt mål är att alla mina helger ska vara "My perfect weekend". Måluppfyllelsen är än så länge inte 100 procent och kommer troligtvis aldrig att vara det. Men ibland, i vissa stunder, kommer jag nära. Sannolikheten att nå sitt mål är i alla fall större om man vet vad målet är.

Sturebadet Haga

Nästan en hel arbetsdag, sex timmar, tillbringade jag igår på Sturebadet Haga för att förbruka den födelsedagspresent jag fick av min man. Dagen började med body scrub, algbad och ansiktsmassage. Därefter var det en timmes paus då jag inte kunde göra annat än att dricka kaffe, sticka och lyssna på talbok (mitt favoritnöje för tillfället) brevid poolen.

Efter pausen var det helkroppsmassage. För första gången på länge fick jag massage av en man och även om jag vet att jag för honom endast är en knippe muskler som ska bearbetas, kändes det ändå nästan behagligt syndigt. Det syndiga förtogs en aning av Kicki Danielssons och Susanne Lanefelts röster utanför dörren. Kickis från högtalaren och Susannes från poolkanten, som på välbekant manér peppade en grupp i vattengymnastik.

När helkroppsmassagen var avslutad var det direkt dags för pedikyr och mitt halvt avnötta nagellack från sommarens sista pedikyr i New York avlägnsades äntligen. Innan dagens sista behandling hade jag tid för Sturebadets nyttiga lunch och lite mer stickning. Dagen avslutades sedan med ansiktsbehandling då jag somnade, trots att jag kämpade hårt för att hålla mig vaken. Jag skyller på alla örter samtliga terapeuter lät mig andas in innan behandlingarna.

Man kanske kan tycka att en sådan här dag är grädde på moset för en hemmafru som jag. Kunde jag inte delat med mig till någon hårt dubbelarbetande mamma som förtjänade detta betydligt mer än jag? Så kanske man kan tycka, men det gjorde jag inte.

Fritids

Vanligtvis hämtar jag sexåringen på fritids runt fyra på eftermiddagen. När jag hämtar, hämtar även många andra föräldrar. De flesta tror jag faktiskt att jag kan säga med säkerhet. I går hämtade jag först strax före fem. För en gång skull hade jag en aktivitet på eftermiddagen jag inte kunde ändra på, så även pappan. Tre barn var kvar på fritids efter att vi hade gått.

När tonåringarna var i fritidsåldern hämtades de alltid mellan fem och halv sex. Hur ska man som heltidsarbetande förälder kunna hämta tidigare än så, kan man fråga sig? Samtidigt som jag hämtade, hämtades de flesta andra barnen. Några barn, främst de med yngre syskon, gick hem tidigare, men för övrigt var fem en ganska vanlig tid att gå hem från fritids.

Vad beror denna skillnad på? Är det skillnad på innestadsfritids och förortsfritids? Eller är det skillnad i dag mot för tio år sedan? Pusslar föräldrar mer idag än tidigare för att till varje pris inte låta sina barn vara för länge på fritids eller jobbar folk mindre? Troligtvis finns svaren på dessa frågor någonstans i SCB:s statistik men jag tänker inte kontrollera. Jag ställer bara frågorna.

Målmedveten

Sexåringen vill ha en väckarklocka. Vi har talat om för henne att hon inte behöver någon väckarklocka eftersom hon aldrig vaknar i sin egen säng. Hennes väckarklocka skulle stå ensam och övergiven på morgnarna och ringa förgäves.

"Men om du sover fem dagar i rad i din egen säng, får du en väckarklocka" säger hennes pappa. Själv föreslog jag en vecka, men en pappa tenderar att vara lite mesigare mot sin dotter än en mamma. Har ena parten sagt fem dagar och den andra sju, är det svårt att genomföra sju dagar, så fem dagar blev kravet.

Nu har det gått tre nätter som den målmedvetna sexåringen har sovit i sin egen säng. Hon har berättat att hon visst har vaknat på natten, men eftersom hon så gärna vill ha en väckarklocka har hon somnat om i sin egen säng. Även de gånger det har tagit emot.

Vet hon egentligen vad hon kämpar för? Har hon insett att det hon så målinriktat arbetar för att få, är något som de flesta skulle vilja vara utan? Uppenbarligen inte och jag hoppas att upptäckten inte kommer att förstöra hennes ambitiösa läggning.

Nästan en arbetsdag

Torsdag morgon tog jag bussen in till stan halv åtta på morgonen för att gå på ett seminarium om redovisnings- och skattenyheter. Känslan var nästan overklig, både att bege sig iväg så tidigt på morgonen och att sitta och lyssna på ord som IFRS, bokföringsnämnden, redovisningsrådet och koncernbidragsspärr. Har detta något med mitt liv att göra? Kommer dessa ord verkligen att ha något med mitt liv att göra igen?

Efter seminariet hade jag två möten på två olika platser i stan och jag började nästan känna mig som en normal yrkesarbetande kvinna igen. När jag tog bussen hem igen klockan halv fyra, var jag totalt slut. Nu är det nog dags att börja jobba på allvar snart innan jag blir arbetsskygg.

Konsert

På ett bananskal halkade 15-åringen in i en klass med inriktningen Pop och Rock i höstas när vi återvände till Sverige. Han hade i och för sig börjat spela trummor redan i USA, men för övrigt inte uppvisat några vare sig pop- eller rockdrömmar tidigare.

I går var det dags för samtliga Pop- och rockklasser i skolan att visa upp sig. De andra niorna hade gjort det förut och kände sig varma i kläderna men för vår 15-åring var det första gången och lite nervöst.

Kvaliteten var som väntat varierad på de olika banden. Positivt var att många av tjejerna även vågade sig bakom instrumenten och inte bara höll sig till sång. Förhoppningsvis beror detta inte bara på att det är ont om killar i klasserna. Däremot var det bara en av killarna som vågade sig bakom mikrofonen för att sjunga.

Modigast var tjejen i sjuan som sjöng Nirvanas Smells like teen spirit med en inlevelse som få andra vågade uppvisa. Tråkigast var såväl musiker och sångare som inte vågade titta på sin publik och inte tycktes vara medvetna om vad de egentligen sjöng och spelade om. Bäst tyckte jag om kvällens sista låt, Ain't no Sunshine, som var både snyggt arrangerad och snyggt framförd.

I vilket fall har jag ändrat min syn på Pop och rock-inriktningen i skolan. Först tyckte jag att det var ganska fånigt, men nu inser jag vilken möjlighet det är för tonåringarna att få uttrycka sig och samtidigt lära sig att ta plats. Speciellt för tjejerna är det ovärderligt oavsett vilken riktning deras liv än tar sig senare.

Kombinationslås

På temat rädda amerikaner och låsta dörrar i Sverige har jag gjort en annan iakttagelse. I USA införskaffade jag ett hänglås till gymet. Precis som alla andra där, köpte jag ett kombinationslås. Fördelen med ett kombinationslås på gymet eller i en simhall är naturligtvis att man slipper släpa på en nyckel. Otroligt behändigt, konstaterade jag snabbt. Detta lås har jag nu med mig till Sverige där jag har insett att jag är mycket ensam om att ha ett kombinationslås på gymet.

"Varför använder man inte kombinationslås i Sverige? frågade jag mannen häromdagen. "Det är ju så otroligt smidigt"

"Det anses nog inte säkert" var hans svar.

Kan det vara så att vi återigen är alltför måna om att låsa in oss, att vi inte tycker att ett kombinationslås känns säkert nog? Man kan faktiskt i teorin luska fram kombinationen, även om fyra positioner nog skulle ta några timmar. Tillräckligt länge för att jag skulle hinna tillbaka till omklädningsrummet i allafall. Tror man verkligen att en eventuell tjuv skulle välja att försöka hitta kombinationen framför att knipsa av låset med en bultsax?

Eller är det bara ingen som marknadsför kombinationslås i Sverige?

Söndagsbrunch

Eftersom jag fyllde år förra veckan hade vi bjudit hit mina systrar och mamma med familjer på brunch i söndags. Det kan låta som en liten och behändig tillställning men eftersom vi systrar har nio barn tillsammans blev vi en nätt skara om 18 personer inklusive en pojkvän men exklusive två kattungar.

Hur arrangerar man en avspänd brunch för 18 personer om man själv vill delta och inte bara stå vid spisen? Som ska passa för gäster i åldrarna 2-78 år? Planering och förberedelser naturligtvis, såsom så mycket annat här i livet. Bort med nystekta pannkakor och bacon. Istället blev det fläskpannkaka i ugn, grillade kycklingklubbor, smakrika korvar, Maris sagolikt goda couscous-sallad, sill, potatis, äggröra och lax. Samt en stor Grand Blanc från Gateau. Alla nöjda och glada, så också värdinnan.

Dagen avslutas med att den vanligvis ganska tillknäppta 15-åringen kommer ner och spelar introt till Stand by me på gitarr för mig och mannen. Vad är detta? Först slängar frun i huset ihop en läcker brunch för 18 personer som ingenting sen uppträder barnen med gitarr på kvällen? Har vi förvandlats till Familjen Wahlgren till slut?

Trafikgalning

Vår familj har för första gången två bilar. Jag kör den klassiska andrabilen, en röd Audi A3 som jag måste erkänna att jag är otroligt förtjust i. Den är allt som jag själv skulle vilja vara - kvick, säker och snygg.

Den här dagen kör vi, jag och bilen, in mot stan och som vanligt känner jag mig som Charlize Theron i Italian Job. Jag är högst medveten om att likheten är totalt obefintlig. Hon kör en Mini Cooper, är blond, tio år yngre och modellvacker, men det är känslan som räknas.

Vid Sveaplan ser jag på håll hur lyset slår om till rött och hur en stor containerlastbil, trots att det har hunnit vara rött i flera sekunder, kör rakt igenom korsningen. Som tur är händer ingen olycka, utan händelsen passerar ganska obemärkt.

Något senare, strax efter Roslagstull, på Valhallavägen, hamnar jag brevid denna stora lastbil. Jag noterar att min fil försvinner lite längre fram på grund av en parkerad bil i högerfilen och planerar att vara snabbt iväg för att hinna framför den lite långsammare containerlastbilen vid min sida.

Med min kvicka dieselmotor är jag snabbt iväg och har god tid på mig att hinna förbi den rödkörande lastbilen, vilket även bilen bakom mig hinner. När sedan bil nummer tre försöker klämma sig in framför lastbilen ställer sig chauffören på tutan så att det ekar över hela Valhallavägen. Och inte nöjer han sig med det. Han tar sin tunga lastbil, far ut i höger körfält som återigen har blivit ledigt och passerar oss alla. Därefter stannar han sin bil, häver sig ut genom fönstret och vräker ur sig en mängd okvädesord. Detta är alltså samma man som några minuter tidigare körde mot rött i en tättrafikerad korsning.

Visst känns det tryggt att vi delar våra vägar med den här typen av galningar? I bilar som väger flera ton dessutom.

Bilderbok

6-åringen har skrivit en bok, eller rättare sagt ritat en bok. Det rör sig nämligen om en bilderbok. Titeln på boken är Hjertstormen, precis med den stavningen. Hon har själv kommit på titeln och stavat alldeles själv.

Såsom totalt partisk mamma tycker jag att det är en underbart poetisk titel som accentueras ytterligare genom den gammalmodiga stavningen. Jag skulle vilja stjäla titeln rakt av och utifrån den börja på Den Stora Romanen.

Bilderboken Hjertstormen handlar om författaren själv samt författarens mamma och storasyster. Dessa tre befinner sig, såsom titeln antyder, i olika vädersituationer, bland annat regnar det hjärtan. Jag tror att min bok med samma titel skulle ha ett annat innehåll, fast ändå kanske inte. Är inte det vad livet och fiktionen ofta går ut på? Kärlek och stormvindar?

Höstlöv

Så här års vadar man i löv i New York Citys förorter. De illaluktande och högljudda lövblåsarna går varma från morgon till kväll, medan markens röd-gula täcke kontinuerligt fylls på uppifrån. De flitiga trädgårdsarbetarnas lågbetalda arbete framstår som såväl hopplöst som fruktlöst.

I vår förort är gräsmattan lika grön som på sommaren, inte ett löv lyser upp gatan framför huset och några lövblåsare har jag varket sett eller hört. Jag antar att i ett äldre område med många lövträd ser det annorlunda ut och att många villaägare just nu svär över sin lövtäckta trädgård, men vi gör det som sagt inte.

Jag ser de kala björkstammarna i skogsslänten från mitt fönster, men några löv under ser jag inte. Vad händer med björklöv när de ramlar av på hösten? Äts de omedelbart upp av förväntansfulla larver i myllan?

Utekväll

Ingen annan har kommit när jag kliver in i baren på Hotel Lydmar strax före sex på fredagens kväll. För säkerhets skull går jag tillbaka till receptionen och frågar om det finns ytterligare en bar en trappa upp, men det gör det bara på somrarna får jag veta.

Tillbaka i baren längst in i restaurangen söker jag efter någonstans att sitta. Den lilla baren är redan full och samtidigt som jag bestämmer mig för att tryggt stanna lite mitt i står bartendern framför mig. Han ser ut som Robert Redford skulle ha gjort i The Great Gatsby om han hade varit 23 år vid inspelningstillfället istället för 37, vilket inspirerar mig till att beställa ett glas champagne.

Strax anländer resten av sällskapet och till slut är vi samlade alla fem. Det är inte direkt första gången vi fem hänger i en bar tillsammans. Förr var det mer regel än undantag. Nuförtiden händer det knappt en gång per år. Så fungerar livet och ingen av oss är speciellt ledsen för det. Istället gäller det att njuta när det väl händer.

Efter ett par timmar beger vi oss till Grill för att äta och kvällen slutar för tre av oss på Riche, där man så här i efterhand kan konstatera att de två glasen rosé, kanske var lite onödiga. Men det kändes helt rätt just då.

Kristen

När jag var tonåring var jag uttalat ateist. Inte ens en klädsam agnostiker, utan kraftigt och bestämt ateist. I dag har jag en annan syn på min religiösitet, dock fortfarande med många frågetecken. Att jag är kristen tycker jag är självklart. Allt jag gör, tänker och säger genomsyras av kristendomen eftersom den så starkt har präglat det samhälle jag har vuxit upp i. Däremot har jag inte hittat någon religiös plattform som passar mig.

Av någon anledning tror jag att det hade varit lättare om jag hade varit katolik. Jag tror att det är enklare att vara religiös light om man är katolik. Det kan till och med vara lite coolt, i alla fall ur vårt nordliga perspektiv. All rökelse, mysticism, korstecken och botgörelse framstår som betydligt mer spännande än vår torra lutherska kyrka.

Jag hade kunnat bära sedessamma, men samtidigt utmanande, svarta kläder på söndagarna med ett vackert kors om halsen och utstråla gåtfullhet. Ingen hade betraktat mig som en torr kristen nörd, utan min religiösa dragning hade istället ansetts som ett naturligt och lite spännande inslag i min personlighet.

Att konvertera till katolicism ser jag dock inte som ett alternativ så jag får nog hitta svaret på mitt religiösa sökande på annat sätt.

Vinterkläder

I morse visade termometern på 2,6 grader, men vindens vinande utanför fönstret förebådade betydligt kyligare väder än så. Efterom 6-åringen är utomhus stor del av dagen gav jag henne två alternativ, fleecetröja med den tunna Pop-jackan eller täckjackan. Fleecetröja under Pop-jackan var för klumpigt och valet föll på täckjackan. Tills den satt på. Då bryter 6-åringen samman.

"Jag ser jättetjock ut!" pressar hon fram mellan tårarna.

"Men snälla lilla vän, du ser absolut inte tjock ut. Det är jackan som är bullig." Min tröst är totalt meningslös. Varför denna lilla sticka till flicka överhuvudtaget kan få en sådan tanke i huvudet är för mig totalt obegripligt. Resonemanget har dock varit uppe tidigare i samband med överdragsbyxorna på fritids. Vad gör vi med våra barn så att de vid 6 års ålder ifrågasätter om de ser tjocka ut eller inte?

In i hallen kommer då 15-åringen och även han gör sitt bästa för att övertyga 6-åringen om att det är helt OK att ha en jacka som är luftig och bullig.

Därefter börjar nästa diskussion. 15-åringens syn på vinterkläder är nämligen en extra hoodie (i bomull) och en sjal (i bomull).

"Idag måste du ha ytterjacka på dig. Det är svinkallt ute." Jag lägger fram den vinterjacka vi inhandlade på Urban Outfitters i USA förra året.

"Den jackan tänker jag i alla fall inte ha." svarar han sammanbitet, varvid jag suckar uppgivet, tar med mig den någorlunda tröstade 6-åringen ut genom dörren och lämnar 15-åringen åt sitt öde. Vill han frysa är han stor nog att skylla sig själv.

Och vintern har inte ens börjat.

Inledningar

Så här börjar några av mina favoritböcker:

"Byn vintersov i snön. I orörligheten steg rök ur skorstenen på ett vitt hus." Skraplotter av Kerstin Ekman

"-Vem är du? frågar min syster. Hon är känsligare än de andra, det är bara hon som någonsin anar min närvaro." Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson

"Jag känner mig alltid ensammare när det är kallt. Kölden utanför fönstret påminner mig om kylan från min egen kropp" Italienska Skor av Henning Mankell

"Efter kvällsvarden säger Helga att hon tänker ta en promenad. Märit är då i full färd med att duka av." Gregorius av Bengt Ohlsson

Det är slående hur mycket samtliga dessa inledningar säger om innehållet i boken. Innan man har läst boken, vet man naturligtvis inte det, men nu när jag skriver ner det är det påtagligt.

Vintern i Skraplotter som symboliserar det karga och kalla Jämtland, Fredriks ångest och skam i Italienska skor, Desirées gränsöverskridande krafter i Aprilhäxan och den subtila antydan om Helgas otrohet i Gregorius.

Helt plötsligt blev pressen på inledningen ännu större. Kanske bättre att vänta med inledningen till slutet?

Böcker

Första gången jag köpte en skönlitterär bok av någon som jag känner personligen var 2007. Då var det en av papporna på dagis som hade publicerat en deckare och sanningen å säga kände jag honom inte speciellt väl.

För ett tag sedan var det dags igen. Det var en speciell känsla att gå in i Akademibokhandeln och hitta boken på framträdande plats. I kassan ville jag berätta för expediten att jag faktiskt känner han som har skrivit den här boken, men insåg att den saken struntar hon totalt i.

Boken är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. En underbart rolig och underhållande bok smäckad med historiska personligheter, dråpligheter och livsglädje.

Snart hoppas jag på att få åka till New York och köpa min amerikanska väninnas bok som utspelar sig i Stockholm på Gustav III:s tid. Hon har i alla fall fått ett kontrakt med en förläggare. Det blir extra spännande eftersom jag själv har fått vara med och tycka till om manuset.

Själv då, innan jag börjar jobba på allvar, varför tar jag inte tag i saken och skriver den där fantastiska romanen? Problemet är att jag inte vet hur man börjar (som om det vore det enda problemet...)

Österlen

Luften är stilla och klar när jag beger mig ut på en morgonpromenad i den lilla byn på Österlen som det senaste halvåret har ökat från 690 till 691 invånare, sedan min vän har flyttat dit. Bokskogen är lysande gul och på marken ligger en gyllene heltäckningsmatta. Med hjälp av blå markeringar tar jag mig runt ensam i skogen utan att gå vilse.

Min vän har flyttat till denna avlägsna plats för att öppna ett spa tillsammans med traktens Gästgiveri. Än så länge är större delen av anläggningen bara halvfärdig och det är svårt att tänka sig slutresultatet när vi går runt och inspekterar byggarbetsplatsen. Som tur är finns det en del som är någorlunda färdig och jag får ta del av utbudet i form av helkroppsmassage.

Lunchen intar vi i Gästgiveriet som till min förvåning är helt fullt. Var alla människor kommer ifrån, denna onsdag i oktober, förstår jag inte, men uppenbart är att det finns liv här på Österlen även på hösten.

På kvällen beger vi oss till byns Stick-café. Ett stående evenemang varannan onsdag i traktens nedlagda banklokal. Där sitter vi, 15 kvinnor och en man, och stickar tillsammans. Känslan är surrealistisk och istället för att fråga mig varför det inte är fler män i sällskapet undrar jag hur denna man har lyckats hamna här. Han visar sig vara en stjärna på området och alla kvinnorna flockar sig runt honom som en tupp i hönsgården.

Det är för mycket att säga att livet på landet är spännande, men det är i alla fall annorlunda.

Road trip

Framför mig har jag en resa på 60 mil och för ovanlighetens skull ska jag vara helt ensam i bilen. Som sällskap har jag laddat upp med två talböcker (utifall en av dem är dålig) och en iPod.

För att komma i rätt stämning inleder jag resan med Led Zeppelin. De får hänga med hela vägen till Södertälje. Deras musik överensstämmer bättre med trafikhetsen och min sinnesstämning än någon talbok i världen.

Ibland finns inget bättre än Led Zeppelin. Deras musik är rå, utmanande och sexig. Jag önskar att jag vore mer Led Zeppelin och mindre Norah Jones. Hon är i och för sig söt och rar, men inte speciellt spännande.

Om jag vore mer Led Zeppelin skulle jag ta för mig mer, vara mer egoistisk och provocera mer. Inte bry mig om vad andra människor tycker eller tänker, bara göra sådant som känns rätt för mig.

Fast egentligen behöver jag kanske inte gå så långt som att bli Led Zeppelin, det kanske bara är som Beyoncé sjunger - “If I were a boy”.

Besvikelse

När mannen är ute och springer passar jag och 6-åringen på att tända varenda stearinljus vi har så att hela nerevåningen gnistrar och tindrar. Klockan är inte ens fem på eftermiddagen och mörkret har redan lagt sig, denna första dag med vintertid. 6-åringen är exalterad över hur överraskad pappan kommer att bli när han kommer hem från sin joggingrunda.

Så kommer han hem - genom bakdörren. Från fel håll. 6-åringen är helt uppriven. Överraskningen är totalt förstörd och hennes besvikelse visar inga gränser. Hon rusar tjutande upp på sitt rum och slänger sig i sin säng. Tårarna sprutar och hon sparkar i sänggaveln. Jag försöker trösta henne och säger till henne att det är faktiskt hon som förstör just nu. Pappa blev visst överraskad och glad när han kom hem. Men ingenting jag säger hjälper.

En 6-åring är utagerande och direkt. Inga känslor förpackas i dekorativa boxar utan allt visas upp i hela sin färgskala. Vi vuxna har lärt oss att hålla tillbaka vår besvikelse med sammanbitna käkar. Fast hur mycket har vi lärt oss av livet för övrigt? Hur många har inte planerat sitt bröllop med perfekt precision och haft så stora förväntningar att något bara måste gå fel med stor besvikelse som följd? Alla förväntningar vi har haft på resor, helger, fester, födelsedagar och partners som aldrig kan uppnås utan istället kantas av missräkning och frustration?

Förväntningar måste vi i och för sig kunna ha på vår omgivning, vår framtid och oss själva. Motsatsen vore desillusion och cynism. Vi ska bara lära oss att hantera det oväntade.

Fasader

När jag inte riktigt mår som jag ska går det ut över mina barn. Andra människor, som jag inte älskar tillnärmelsevis lika mycket, träffar mitt vanliga glada jag. Mot mina barn visar jag irritation och otålighet. Varför kan jag inte istället vara glad och öm mot mina barn och sur och grinig mot alla andra?

Undrar hur andra människor skulle reagera om vi alltid visade upp för varandra exakt hur vi mår? Om svaret på frågan "Hur står det till?" alltid var ett ärligt och uppriktigt svar. "Just nu är det förj-ligt" - "Det låter inget vidare, vill du prata om det?" "Nej" "OK". Svårare än så borde det inte vara att vara ärlig mot sin omgivning.

Problemet är att ett ärligt svar skapar olust hos mottagaren och ingen vill egentligen bli belastad med andras bekymmer. Därför fortsätter jag att vara glad och trevlig mot min omgivning och förhoppningsvis finns det även energi kvar att vara glad och öm mot mina barn.

Uppdragslös konsult

Mitt första uppdrag såsom egen konsult är avslutat och jag är åter endast en hemmafru. Alternativt en uppdragslös konsult. Inte för att mitt uppdrag ens gjorde anspråk på halvtid, men det gav mig ett alibi. Åtminstone kunde jag säga "Jo, jag arbetar med ett uppdrag".

Att vara hemmafru i Sverige är inte ett alternativ, om man inte tillhör en mycket liten och isolerad samhällsklass. Det gör inte vi och alltså är mitt liv mycket apart. Snart även för mig själv.

Än så länge har vi inte varit i Sverige i mer än knappt tre månader. Jag har hunnit med ett uppdrag, om än litet, samt kommit med i ett konsultnätverk såsom underkonsult. Det är väl ganska bra ändå? Inte ska jag behöva känna mig misslyckad och onyttig bara för att jag inte går till jobbet varje dag? Det gör jag egentligen inte heller, men ändå känner jag andras undrande blickar.

Frågan "Har du fått några uppdrag än?" känns ungefär som efter min skilsmässa för 15 år sedan - "Har du träffat någon än?". Vissa saker tar tid och får ta tid. Fast å andra sidan är nog frågan bara väl ment. Såväl då som nu.

Jag vill...

utmanas intellektuellt och kulturellt

trotsa mina konventioner

bidra till förbättringar

lära mig italienska

vara rörlig och öppen för förändringar

skriva en fantastisk roman

vara stark

älska

älskas

The Women

Det finns aldrig något ont som inte har något gott med sig och det goda med min sjuka mamma är att vi umgås betydligt mer nu, jag, mina systrar och vår mamma. I söndags hade vi en riktig systrar-mamma-dag med lunch och film hemma hos oss. Trots det förhållandevis fina vädret satt vi hela eftermiddagen och tittade på film och det var otroligt mysigt.

Filmen vi såg, The Women, handlar om en kvinna vars man visar sig vara otrogen. I filmen förekommer endast kvinnor så mannen i fråga får man aldrig se, men däremot kvinnans relation till sina väninnor och sin mamma. En riktig tjejfilm alltså, vilket passade bra med endast kvinnor i publiken.

Poängen i filmen är att kvinnan har tappat bort sig själv. Hennes liv har blivit en del av mannens liv och först när Bette Midlers excentriska rollkaraktär frågar henne "What do you want?" vänder filmen och kvinnan designar sin egen klädkollektion med stöd av mammans arv som råkat ha blivit över. För så är det ju i tjejfilmer, det finns alltid talang och pengar så det räcker och blir över.

Men frågan är kanske inte så dum. Vad vill jag?

Låsta dörrar

I filmen Bowling for Columbine konstaterar Michael Moore att orsaken till de många dödsskjutningarna i USA är rädsla. Det är nu många år sedan jag såg filmen, men jag har för mig att amerikanernas rädsla kunde spåras ändå tillbaka till pilgrimmerna.

I vår förort utanför New York City låter man ofta en dörr stå olåst även när man själv inte är hemma. Alltid är det någon som har vägarna förbi för att lämna något, en hantverkare, en städerska eller en PTSA-medarbetare (föräldraföreningen) och då är det bättre att dörren är öppen.

Posten lämnas vanligtvis i en liten metallkorg utanför dörren, helt öppen för allas åsyn. Även den klassiska amerikanska brevlådan förekommer naturligtvis. Med en tydlig signal när posten är levererad, öppen för alla som kommer förbi att tjuvkika in i.

I vår nya svenska förort har alla husen inte bara stadiga lås i inbrottssäkra dörrar, de har även i 99 procent av fallen larm. Dörren låser man självklart när man lämnar hemmet och helst även när man är hemma.

En svensk brevlåda har lås som standard. Vår brevlåda går inte att bara stänga och låta förbli olåst. Den måste låsas för att överhuvudtaget hållas stängd. Alla brevlådor på vår gata har lås, de flesta av samma konstruktion som vår.

När blev vi svenskar så här oroliga och varför är man inte lika orolig i vår New York-förort, trots den konstaterade amerikanska rädslan? Finns det ett samband mellan antal poliser i ett samhälle och antal låsta brevlådor? Vågar man lämna sin dörr olåst när man går hemifrån därför att det finns 28 poliser på 10 000 invånare och poliserna i stort sett känner alla busar på orten till namn?