Förluster

Kläder tenderar att försvinna för mig. Ibland märker jag när det händer, men försent. Som jeansjackan jag köpte i Bryssel för nästan tio år sedan. Den försvann redan samma år. Jag tror att jag glömde den på en restaurang i Kungsträdgården, men när jag återvände lite senare samma dag fanns den inte kvar. Kanske ramlade den av cykeln någonstans på vägen. Sedan dess har jag aldrig köpt någon ny, trots att jag har tänkt tanken många gånger.

Vissa kläder smyger ut ur garderoben, utan att det märks. Först långt senare uppdagas förlusten och är då omöjlig att reparera. En gång hade jag en nätt och fin bolerojacka i sammet. Ofta när jag ska på fest tänker jag att den skulle vara bra att ha. Sedan kommer jag på att jag inte har sett den i min garderob på flera år. Hur och när den försvann har jag ingen aning om. Troligtvis skulle jag inte ens längre tycka om den.

Klassiskt tillfälle för klädförluster är flytt. Sedan vi flyttade hem från USA hittar jag inte mina Timberlandkängor. De är spårlöst försvunna. Jag köpte dem på Woodbury Common 1997 eller 1998, men de var fortfarande i fin form. Nu får jag klampa omkring i min sons urvuxna kängor i stället, vilket inte alls är lika snygga och sköna.

Därutöver har jag troligen blivit av med en mängd kläder som jag aldrig har saknat, men då är inte heller någon skada skedd.

Hysteri

Tre saker det råder brist på i december - parkeringsplatser, snowracers och kundvagnar på Systembolaget.

Tänk om vi kunde ha ett rullande schema för julen? Alla får välja vilka datum de vill mellan den första december och sista januari att förlägga julhelgen på. Vad är det som hindrar oss egentligen? Tradition, masspsykos och gammal vana antar jag.

Inställt besök

Under några timmar i dag trodde jag att vi skulle utöka vår julafton med ytterligare sju personer. Det hade varit mycket roligt att vara så många i huset, men min hjärna har gått varm med hur mycket mat som behövs för att föda så många. Till slut kom jag in på servetter - inte har vi tygservetter till så många. Bäst att lägga till pappersservetter på inköpslistan.

Efter att i tanken ha klarat av såväl julafton som frukost och middag på juldagen, ändrades planerna och vi blev åter så många som det var meningen från början. Lite tråkigare, men mycket lättare.

Visst skulle det vara underbart med ett stort hus med många rum, rymlig matsal och funktionellt kök. Som vårt hus i vår New York-förort ungefär. Där kunde vi vara många utan att det märktes. Här springer vi på varandra hela tiden om vi är fler än fem. Men Stockholm är inte en stad för stora hus, om man inte är gjord av pengar.

I vår kanske vi kan samla hela tjocka släkten istället när uteplatsen kan nyttjas. Om vi någonsin blir av med all snö det vill säga.

Grubbel

Det är så erbarmligt lite

en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor,

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

Nils Ferlin

Rödkål

Planen för dagen var att tillbringa för- och eftermiddag hos mamma på sjukhuset och däremellan träna med min storasyster. Så väl vi hade behövt den träningen, men ibland blir det inte som man har tänkt sig.

Strax efter min ankomst till sjukhuset ringde skolsyster från skolan och berättade att den lilla sjuåringen var krasslig. Det var bara att packa ihop sakerna och vända hemåt igen.

Nu har vi julpysslat istället för att träna. Dottern och jag har gjort ett flätat julhjärta och jag har kokat rödkål. Om rödkålen har trängts undan på julbordet kan jag rekommendera ett återupplivningsförsök. Om inte annat för att det luktar så gudomligt när man kokar den.

Så här gör jag min rödkål:

1. Strimla 500 g rödkål tunt.

2. Hacka en gul lök

3. Skala och klyfta ett äpple.

4. Bryn rödkål, lök och äpple i smör i en kastrull.

5. Tillsätt 2 hela nejlikor, 2 kryddpepparkorn, 1/2 msk vinäger, knappt 1 tsk salt, 1 tsk socker, 0,5-1 dl glögg, cirka 1 dl buljong. Låt allting koka på svag värme under lock i cirka 1 timme.

Fördelen är att det kan göras i förväg och frysas till julafton.

Lucialinne

När jag passerade Åhléns för ett par veckor sedan slog det mig att jag gett bort sjuåringens gamla lucialinnen eftersom de ändå var för små. För att inte stå utan på Lucia passade jag därför på att köpa ett linne i lagom storlek. Oförskämt billigt linne köpte jag, eftersom det var vad som erbjöds. Man kan fråga sig vem som har betalat när ett lucialinne kostar 129 kronor. Eller inte fått betalt rättare sagt.

Veckan innan Lucia slår det mig att inte ens minsta dottern längre har några officiella Luciaåtaganden. Numera får vi klara oss utan uppträdanden med åtta lucior, tre tomtenissar och två pepparkaksgubbar. Antalet tärnor och stjärngossar tycks tyvärr ha minskat successivt genom åren.

Nu har vi ett oanvänt Lucialinne hemma i storlek 122/128. På något sätt anser jag att alla svenskar borde vara innehavare av ett Lucialinne, varför jag troligen kommer att införskaffa ett i storleken över så småningom. Sen återstår det att se om det kommer till användning.

Snötäcke

Vintern kom så snabbt att vi inte hann röja undan hösten innan vår trädgård ockuperades av snö. Sedan dess har det bara fyllts på och nu har vår höstfröjd fått ett permanent tak av snö. Var ska vi göra av all snö om det här fortsätter? Vi har inte nått fram till hälften av december än och redan har vi fått stora snödrivor på tomten.

Tillbaka

Nu var det så länge sedan jag skrev ett inlägg att jag kanske inte har några läsare kvar. Eftersom min läsekrets inte är gigantisk redan innan, borde jag vara mer rädd om de läsare jag har, men ibland finns det varken tid eller kraft. Oftast är det nog kraften som sinar.

Den här veckan har mitt liv kretsat kring sjukhus. Det är inte min uppgift att redogöra för min mammas sjukdomsförlopp varför jag inte kommer att beröra den saken mer än att konstatera att det är där min tid och kraft har koncentrerats.

Vår familj har numera utökats med ytterligare en familjemedlem. Mannen och yngsta dottern har köpt en dvärghamster. Jag har lovat att ta hand om den om nöden kräver, men jag står inte bakom nytillskottet. I 18 år har jag stått emot allt vad husdjur heter, men nu har vi alltså både fiskar och en hamster.

Vår nya familjemedlem heter Junie B och är en sibirisk dvärghamster. Hon är fortfarande ganska blyg och gömmer sig gärna i sitt hus. Nätterna är hennes tid och då springer hon i sitt hjul på hamstrars vis. Hur kan det vara genetiskt att springa i ett plasthjul när man har sitt ursprung i Sibirien?

Jag lyckades inte ta ett kort på henne, men här bor hon i alla fall:

Mingel

I går var jag på en tillställning med jobbet. Lite privat var det också eftersom flera som var där är mina vänner, men jag var inbjuden på grund av min profession. Vi minglade, åt snittar och drack drinkar. En trevlig kväll helt enkelt.

Bland annat pratade vi om att göra det lite galna och oväntade. Vi som diskuterade saken är inte kända hos vår omgivning att göra galna saker, varför diskussionen är desto mer intressant. Är anledningen till att jag gör så få galna saker att jag inte vågar eller att jag inte vill? Jag vet ärligt talat inte.

Jag tar hela tiden hänsyn till andra människor och helheten. Visst vore det underbart galet att spontant åka iväg på en resa helt ensam till någon exotisk plats och komma hem en vecka senare. Men då börjar jag tänka på vem som ska hämta och lämna på skolan, köra till aktiviteter och andra praktiska saker.

Tidigare i höstas skrev jag att jag skulle göra fler oväntade saker, om än inte galna. Det har blivit dåligt med det. Jag kan inte ens komma på något oväntat jag vill göra. Om någon är intresserad av att hitta på något galet och behöver en kompanjon, hör av er till mig. Jag behöver lite vägledning.

Badminton

Sjuåringen spelar badminton en gång i veckan med traktens badmintonklubb. När vi anmälde henne till klubben fick vi själva välja dag. "Kurser erbjuds måndag, onsdag och söndag, välj den dag som passar er bäst".

Det var en chansning hos klubben som inte riktigt fungerade. Normalfördelningskurvan är inte tillämpbar på ett så litet urval. Sjuåringen och hennes kompis var nämligen de enda som valde onsdag. Varje onsdag mellan 16.30 får därmed sjuåringen och hennes kompis privatlektion i badminton av två tonårspojkar.

Man skulle kunna tro att tonåringarna skulle välja den lätta vägen med dessa småflickor och nöja sig med att lära dem att få bollen över nät så många gånger som möjligt. Men det som är så underbart med dessa unga instruktörer är att de tar våra små tjejer på stort allvar. De lär inte bara ut skillnaden mellan backhand och forehand utan dessutom en mängd specialslag med olika namn som jag inte har lyckats memorera.

Precis det här tror jag är hemligheten bakom en bra lärare - att ta sina elever på stort allvar. För de som kommer ihåg de fantastiska lärarna i programmet Klass 9A, var det precis det de gjorde. De tog alla elever på stort allvar och hade stora förväntningar på alla.

Pulkbacken

Som liten var jag inte speciellt förtjust i att gå ut på vintern. Väl ute var det oftast kul, men vägen dit var motig. Precis så är det fortfarande. Om känslan fick välja skulle jag aldrig gå ut på vintern. Eftersom jag numera även styrs av förnuftet, går jag ändå ut och inser att det faktiskt inte är så dumt.

I helgen var det sjuåringen som drev på så att jag kom ut. Hon ville åka pulka och med all snö utanför fönstret var det svårt att säga nej. Vi klädde på oss ordentligt och fuskade genom att ta bilen till pulkabacken. Varsin pulka hade vi med oss, eller rättare sagt en pulka och en kälke. Det viktigaste när man åker pulka med barn är att man åker själv. Annars blir det alldeles för tråkigt.

Det var inte alltför mycket folk i backen och vi hade riktigt roligt. Vi frös inte ens. En bra start på pulkasäsongen.

Bilresa

Vad är det med bilar och vägar som gör oss extra emotionella? Alla trafikanter tycks iklä sig något vasst och skavande som gör att tålamodet och förståndet minskar till tio procent av ordinarie storlek.

Igår hämtade jag min mamma och hennes man på Skavsta flygplats. Resan gick förvånansvärt snabbt och smidigt trots snön. Helt smärtfritt gick den dock inte, därav detta inlägg. Ingenting som medförde några konsekvenser, endast irritation blandat med ett visst mått av förvåning.

500 meter innan vår avfart på motorvägen har jag en långtradare efter mig som börjar blinka med helljuset att jag ska flytta på mig. Jag kör i 90 km/h på en 90-väg, i filen längst till höger. Alltså den fil man ska ligga i om man ska svänga av på nästa avfart, vilket jag skulle göra.

När jag inte flyttar på mig, blinkar han igen. Sekunderna senare svänger jag av på min avfart och jag slipper få 30 ton i baken. Istället för att lätt rycka på axlarna över händelsen, blir jag förbannad. Så arg att jag idag skriver om det.

Jag skulle vilja konfrontera honom och fråga vad han menade egentligen. Sen när är högerfilen en gräddfil för långtradare? Det var inte bussfilen jag låg i och han körde inte ens en buss.

Nu när jag har skrivit om det kan jag lägga min irritation åt sidan och istället fokusera på brevet jag ska skriva till SL om nattbussen som åkte förbi min dotter som stod och väntade i 8 minusgrader.

Mer om tacksamhet

Jenny Nordberg, krönikör i Svenska Dagbladet, är idag inne på samma tema som jag avseende Thanksgiving. Hon tipsar om att vi har en egen (det vill säga kristen) Tacksägelsedag i oktober. Den ska jag lägga in i min kalender och skapa en egen högtid runt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/antligen-tacksam-for-tacksagelsefest_5749167.svd

Thanksgiving

I går var det Thanksgiving i USA, något som vi tack och lov inte har anammat här i Sverige. Inte för att det är något fel på högtiden som sådan. Tvärtom är det nog den trevligaste av alla högtider jag har träffat på. Bakgrunden till firandet är dock helt lokal varför ett firande utanför USA's gränser skulle bli minst sagt krystat.

Däremot kanske vi skulle behöva en helg då vi uttrycker tacksamhet. Jag upplever inte så mycket tacksamhet här i Sverige. Vi är antingen ganska nöjda eller rent av missnöjda, men tacksamma vet jag inte om vi brukar vara.

De flesta av oss har mycket att vara tacksamma över, men detta har vi glömt bort eller kanske aldrig brytt oss om. Kanske försvann den känslan i takt med sekulariseringen? Inte för att jag uppfattar den gamla svenska kyrkan som styrd av tacksamhet, snarare underkastelse.

Själv ska jag idag bland annat vara tacksam över att större delen av min omgivning är friska, att mina barn är engagerade i skolan och att det inte blåser så mycket längre eftersom det då hade varit riktigt svinkallt.

Knäckebak

Att baka bröd är en skön avkoppling, problemet är bara att vi aldrig äter mjukt bröd. I vår familj äts det antingen knäckebröd, fil eller yoghurt till frukost. Sjuåringen kan även tänka sig gröt emellanåt. Mjukt bröd finns aldrig på repertoaren. Till och med sonen har börjat med knäckebröd, antagligen i brist på annat.

Den här veckan bestämde jag mig därför för att försöka mig på att baka knäckebröd. Det är i alla fall något vi äter. Degen sattes i går kväll och fick vila över natten. I morse, när övriga familjen lämnat hemmet för arbete och skola, satte jag igång med brödbaket.

Det tog ett par plåtar innan jag insåg att jag hade glömt nagga bröden innan gräddning och att det var därför de blåste upp sig som ballonger. När väl den fadäsen var åtgärdad, gick det riktigt bra. De blev i alla fall fina att se på. Om de duger äta får jag testa i morgon bitti till frukosten. Eller kanske redan en provsmak till kvällens middag.

Julmarknad

I helgen besökte vi årets första julmarknad. Egentligen är jag ingen julmarknadsperson. Jag blir stressad av trängseln och är allmänt dålig på att shoppa på kommando. Om sanningen ska fram är jag ingen marknadsperson överhuvudtaget. Ibland försöker jag handla blommor på Hötorget, men det slutar vanligtvis att jag går därifrån tomhänt. Så fort någon tilltalar mig blir jag så stressad att jag går vidare till nästa stånd. När alla stånd är avverkade lämnar jag marknaden utan blommor.

Försäljarna på Steninge julmarknad var inte lika pushiga som de på Hötorget, men å andra sidan fanns det inte så mycket som lockade till köp. Fyra nya smörknivar lyckades vi få med oss hem. Behållningen var enligt sjuåringen och hennes bästa kompis från gatan istället två helt andra saker.

Det första var en kvinna som hade en spinnrock med sig där hon förevisade hur man spinner lin. Barnen lyssnade med stort intresse och avslutade med frågan var Askungen stack sig någonstans. Vi fick lära oss att hon stack sig på föregångaren till spinnrocken, sländan, men att det bara är en saga för där finns inget att sticka sig på.

Det andra var en glaskonstnär som målade en julbock på ett glasfat med hjälp av färgpulver. Även detta följde vi med stort intresse och gick till och med tillbaka för att ta del av arbetets fortskridande. Barn är utmärkta alibin för att lära sig nya saker.

Mistletoe

Det engelska ordet för mistel är mistletoe och jag gillar verkligen det ordet. Vår svenska mistel rimmar på tistel och låter inte alls spännande. Mistletoe däremot klingar julstämning och romantik. Det hörs på namnet hur någon sträcker sig på tå för att nå upp och ge en julkyss. Ja, jag förstår att toe i det här fallet inte har något med tå att göra, men jag pratar associationer, inte fakta.

Svenska ord hör vi varje dag och de har svårare att hävda sig i konkurrensen när det kommer till vackert. Om man vill höra vacker svenska kan jag rekommendera Alltid på en söndag i P2. Vassilis Bolonassos vackra svenska med skön grekisk accent, väcker nytt liv i vårt träiga språk.

På engelska älskar jag även andra ord från växtriket - parsnip, turnip, parsley, thyme och sage. Salvia är i och för sig vackert på svenska också, men palsternacka och kålrot? Min hemläxa blir att hitta svenska ord som är vackra i sig, inte för att de gestaltar något vackert.

Kärlek

När jag var åtta år bröt min mamma benet. Jag minns hur hon låg hjälplös i sängen med benet i gips. Hur vi hanterade logistiken minns jag däremot inte. Det var ju bara mamma, jag och lillasyster som då inte kan ha varit mer än ett par år.

Sedan den gången kan jag inte minnas att jag har sett min mamma sjuk. Tvärtom är det alltid hon som har varit den starka. Den som har löst mina och mina systrars problem med sin handlingskraft och styrka.

När mitt hjärta brast vid 25 års ålder kom hon till min lägenhet och sov i min säng. När jag var nyskild och min tvättmaskin gick sönder hjälpte hon mig att köpa en ny. När tonåringarna var små fanns hon alltid till hands för att hjälpa till att hämta på dagis.

Nu är min mamma sjuk igen och den här gången tycks det inte hjälpa med lite gips och sängliggande. Nu är det min tur att finnas till hands med omtanke och kärlek. Jag hoppas att jag kan ge tillbaka åtminstone en bråkdel av all kärlek jag har fått.

Första lektionen

Innan vi sätter oss i bilen för den första lektionen fladdrar fragmentariska minnesbilder förbi. Konflikter i skidbacken, på cykeln och på skridskobanan. Min brist på tålamod och dotterns känsla av otillräcklighet har följt oss som ett gammalt trist par.

Med en känsla av oråd snarare än tillförsikt intar vi därför våra platser i bilen med skylten Övningskör på bakrutan. Det visar sig att vi båda har blivit både äldre och klokare. Lektionen går som en dans. Dottern hanterar sina misstag med balanserat lugn och arbetar målmedvetet vidare. Jag tar motorstoppen med ro och berättar stilla och sansat hur hon ska göra för att det ska bli rätt.

Efter 45 minuter bedömer jag att lektionen får vara slut för idag, även om vi båda skulle kunna fortsatt en stund till. Men vis som jag numera är avblåser jag undervisningen när det går som bäst. Nu kan vi båda se fram emot nästa tillfälle och hoppas på att det fortsätter i samma anda.

Middag

Mamman till en av sjuåringens bästa kompisar i USA har en underbar matblogg, Dinner: A Love Story. Hennes mission är att inspirera till att samla familjen runt middagsbordet. Även här i Sverige slarvar vi nog titt som tätt med middagen, både med maten som serveras och själva umgängesformen. I USA är hennes strävan än mer behövlig och framförallt beundransvärd.

I vår familj har vi en näst intill rabiat inställning till middagen. Vi äter alltid gemensam middag och formerna runt är lika viktiga som maten som serveras. Ingen får börja äta förrän alla har mat på tallriken, inga armbågar på borden och båda besticken ska användas.

Vad som ligger bakom denna fanatiska inställning för min egen del är ganska tydlig. Jag tillbringade en stor del av mina år som barn i stallet och kom sällan hem före klockan åtta på kvällen. Middag var något jag åt i min ensamhet när jag kom hem. Vad jag minns var vi fler i familjen som intog kvällsmaten i stort sett på stående fot. Jag antar att min inställning i dag är en reaktion på detta.

För min mans del tror jag att det är det motsatta. Hos dem var middagen viktig och det är ett arv han förvaltar. Det ska bli intressant att se vilken väg mina barn väljer när de blir stora. Blir det en motreaktion eller kommer de att värna om familjemiddagen?

Avund

Utav de sju dödssynderna måsta Avunden vara den värsta. Frosseri, Vällust, Högmod och Lättja är mer personliga och drabbar egentligen inte någon annan. Girighet och Vrede är i och för sig inte speciellt vackert det heller.

Avunden är ful eftersom det egentligen handlar om missunnsamhet. Varför får hon när inte jag? Dessutom medför avunden så många andra simpla tankar. Istället för att erkänna att det är avunden som talar, låtsas vi att det är objekten för vår avundsjuka det är fel på.

Aldrig är man så avundsjuk som när man är barn. Kanske allra mest när man är tonåring. På min gymnasieskola hade vi två fotomodeller. Om den ena sades att "så himla snygg är hon faktiskt inte" och om den andra (vars modellutseende var totalt odiskutabelt) ryktades det att "hon är inte särskilt smart".

Jag tror att de sju dödssynderna är det absolut mänskligaste som finns. Endast konventioner, resurser och moral hindrar oss från att hänge oss åt allihop på en gång. Men den där avunden fyller faktiskt ingen funktion överhuvud taget. Nästa gång jag tänker en missunnsam tanke om någon ska jag rannsaka mig själv, om det egentligen inte är Avunden som talar.

Middagsfrid

På radion igår diskuterades det nya fenomenet med hemleverans av matkassar. Sedan 2007 har marknaden exploderat med företag som erbjuder färdigpackade matkassar utifrån en av dem förberedd meny.

I vårt hem har vi haft Middagsfrid sedan i januari. Det började som en nödvändighet när jag arbetade i stan. Vi har ingen mataffär inom gångavstånd från vårt hus och eftersom jag åkte buss fram och tillbaka från jobbet blev det ett moment för mycket att handla på vägen. Alternativet hade varit att göra all planering och inhandling på helgen, men det lyckades vi aldrig med.

På radion låg allt fokus på just denna tidsbesparing. Efter snart 11 månader som brukare av denna tjänst anser jag att förtjänsten inte bara ligger i tidsbesparingen. Den största vinningen är istället variationen på kosten och kvaliteten på middagarnas komposition. Aldrig har vi serverat så mycket olika grönsaker och haft sådan variation på våra middagar.

En annan viktigt vinst är de pedagogiska instruktionerna som innebär att alla i familjen kan vara med och laga maten. Tonåringarna hävdar ofta att de hellre lagar mat efter eget huvud än följer ett recept, men att följa ett recept är en form av utbildning som underlättar för framtida improvisationer.

Än har vi dock inte kommit så långt att vi serverar veckans vegetariska alternativ såsom det är tänkt.

Fresh air

Nu har jag hittat ett betydligt billigare substitut till talböcker, Fresh Air från NPR. NPR är amerikansk public service-radio. Fresh Air är en talk show som sedan 30 år tillbaka leds av Terry Gross. Programmet har inriktning kultur och underhållning, men även världsnyheter.

Fresh Air är allt man kan begära av bra radio - underhållande, intellektuellt, verbalt, roligt och fängslande. Trots att programmet har funnits i över 30 år känns det inte alls mossigt. Hur enkelt som helst att ladda ner som podradio.

Fest

I fredags fyllde jag 45 år och eftersom jag har haft lite åldersångest de sista månaderna ville jag fira detta med en riktig fest. Nuförtiden kan man aldrig veta om det blir fest om man bjuder hem sina vänner, eller om det bara blir en stilla mingelkväll. 45 år är ingen jämn siffra och det kändes lite överdrivet att ha en 45-årsfest på lokal, även om det är ett säkrare kort för att det ska bli Fest.

Jag valde därför taktiken att bjuda in till After Work. På vår gata brukar det nämligen vara det bästa sättet att skapa fest. Om det beror på att ingen förväntar sig fest eller om det bara är för att alla är uppe i varv efter arbetsveckan, vet jag inte. Fest blev det i alla fall.

Som mest var vi nog 25 vuxna och cirka 15 barn. Tonåringarna stod för servicen och gjorde det med bravur. De kokade dumplings med ena handen och matade barn med varmkorv med den andra.

Barnen tjatade om disco men när väl dansen satte fart på allvar, kröp de upp i soffan och stirrade storögt på de vuxnas dans samtidigt som de höll för öronen. Successivt somnade dock barnen i olika hörn och vi andra kunde hänge oss åt dansen.

Strumpor

Att strumpor försvinner i tvätten är ett allmänt känt fenomen. Rykten cirkulerar om vem som tar strumporna och vart de tar vägen. Många har ställt sig frågan om strumptroll faktiskt finns eller om tvättmaskinerna förser sig med energi genom strumpor.

Nu kan jag avslöja att strumporna försvinner på ett tidigare stadium än i tvättmaskinen. Troligtvis redan i sovrummet. Min mans strumpor matchar nämligen alltid. Varje gång. Min sons strumpor matchar däremot aldrig. Inte en enda gång.

Utifrån vad jag vet om dessa personers läggning är det inte en slump att det förhåller sig på detta sätt och inte tvärtom.

Väderomslag

I dag ser vädret ut så här

Igår såg det ut så här

Lördag

Efter en lång och slö morgon börjar vi vår intensiva lördag på Moderna Museet. Där visas just nu Modernautställningen med svensk samtidskonst. Min iakttagelse är att samtidskonst blir alltmer verbal och mindre visuell. Kan man snart tillgodogöra sig konst om man inte kan läsa eller förstå språket?

Efter museibesöket promenerar vi in mot stan och intar lunch med vin på Frippes. Vi hinner även med en sväng genom Sturegallerian innan det är dags för Bob Hanssons monolog på Dramaten. Bob Hansson har skapat en föreställning utifrån senaste årets inslag om lycka i programmet Babel. Gillar man Bob Hansson gillar man den här förställningen. Jag gillar Bob Hansson.

Kvällen avslutar vi med några vänner på Zink Grill. Jag äter en oxkind som har kokat i 30 timmar och den är helt gudomligt god. Därefter blir det party i baren och hade inte några andra gäster ramlat ner från en bardisk hade vi nog hållit igång ännu längre. Nu är vi hemma i tryggt förvar strax innan halv två.

Yoga och skaldjur

Det var min man som övertygade mig om att gå till Maria Den Spirituella Massören. Hon anlitas av hans jobb men har även en lokal inte långt från där vi bor, så det passade bra. Min man kallar henne "sin shaman" och efter några besök förstår jag varför.

Maria är inte bara Spirituell Massör och Shaman utan även Yogainstruktör och fredag lunch var både jag och min man där för ett yogapass. Själv har jag en ganska lång men inte alltid harmonisk erfarenhet av yoga, men för min man var det första försöket. Som väntat föll det i god jord och har jag tur kommer det att blir en fortsättning. Jag är nämligen av den övertygelsen, att är det något som kommer att få oss att åldras snyggt så är det yoga.

Fredag kväll startade vi på Paname, en underbar fransk bistro på Hagagatan. De två ägarna uppfyller varje förutfattad mening om en fransman, med sina mörka kalufser, dekadenta stil och sängkammarblickar.

Till middag blev det skaldjursplatå på Wasahof, en annan klassiker. Få restauranger kan presentera samma bredd i sin publik som Wasahof. Där blandas 20-åriga tjejer med rödnästa stammisar, teaterbesökare från landet och välklädda akademiker.

Barnfritt

Sjuåringen har flugit ner till Skåne för att umgås med sina kusiner några dagar på höstlovet. Med tonåringarna hos sin pappa innebär det en barnfri helg. Vi har nu planerat in varenda dag i detalj för att riktigt dra nytta av vår tillfälligt barnfria tillvaro. De närmaste dagarnas inlägg kommer jag därför att ägna åt att recensera vuxennöjen och börjar med torsdagskvällens biobesök.

Egentligen hade vi tänkt besöka någon av stadens alternativa, mindre biografer. Valet stod mellan filmerna Somewhere av Sofia Coppola och Du kommer att möta en lång mörk främling och Woody Allen. På grund av de stora vägarbeten som har förlagts till höstlovet står emellertid trafiken still på vägen från vår förort in till stan på kvällen och vi tvingades istället att välja en närbelägen förortsbiograf. Där visades inte Somewhere och valet föll därför naturligt på Woody Allen.

Avsikten var inte att recensera biografen utan filmen, men jag måste nämna något kort om denna förortsbiograf. Att besöka SF's multisalongbiograf i Stockholms förort är som ett besök på McD eller att försöka sätta tillbaka en kundvagn som inte passar. Det är inte människovärdigt. Sikten och stolarna var i och för sig bra, det måste jag erkänna.

Filmen var precis som man kan förvänta sig en Allenfilm - intelligent, rolig, underfundig och annorlunda. Inga hjältar och inga skurkar, bara människor. Jag imponeras av hur han lyckas åstadkomma något nytt varje gång och inte som så många andra göra om samma sak om och om igen.

Handledarutbildning

Artonåringen och hennes föräldrar har äntligen kommit till skott och tagit tag i det där med körkort. Nu för tiden måste alla som vill sitta i framsätet på en bil med skylten "Övningskör" gå en Handledarkurs. I drygt tre timmar satt vi blivande handledare och elever och lyssnade på vad vi bör tänka på under övningskörningen.

Dessa tre obligatoriska timmar innan övningskörningen ens får börja kan jämföras med de totalt fem obligatoriska timmarna i New York State som vi genomled för nästan två år sedan. Det enda som är jämförbart mellan de amerikanska körkortskraven och de svenska är byråkratin.

Förutom handledarkursen måste eleverna även gå en obligatorisk Riskkurs. Mellan raderna kunde vi förstå att denna kurs har tillkommit på grund av att de unga männen har alltför höga tankar om sin egen bilkörning och därmed även står för en oproportionerligt stor del av olycksstatistiken. Varför inte sätta ner foten och rikta en kurs endast till unga män istället för att tvinga alla blivande körkortsinnehavare att gå en kurs som så uppenbart riktar sig till hälften av deltagarna?

Chick lit

I går intervjuades Monica Gunne och Amelia Adamo på radio angående sin bok Sex, Systerskap och några män senare. Boken är en form av Sex and the City för kvinnor över 55 och bygger på författarnas egna erfarenheter.

Både den manliga och kvinnliga reporten fokuserade främst på hur lite dessa kvinnor representerar sina medsystrar och om det verkligen var rätt att skriva en bok som bygger på kvinnor som inte bara är vackra utan dessutom rika.

Kan det vara så att det är mer stötande när kvinnor över 55 framstår som framgångsrika och självständiga än när män i samma ålder gör det? Eller unga kvinnor? Läser man dessutom de kommentarer som har lämnats till radioprogrammet framstår det tydligt hur provocerande dessa kvinnor är.

Chick lit tycks fortfarande ha konsten att utmana och handlar den dessutom om kvinnor som bör veta sin plats i klimakteriet retar det desto mer. Att Ulf Lundell har passerat 60 och fortfarande skriver om vin, kvinnor och sång tycks vara förväntat och inte det minsta provocerande.

För mig som snart fyller 45 känns det befriande att veta att det finns livsglädje, sex och systerskap att se fram emot även efter 55, även om man är kvinna. Men det misstänkte jag nog redan innan.

Kolmården

Höstlovet dyker alltid upp när vi som minst anar det och plötsligt står vi med en skolfri vecka och ett förväntansfullt barn. Jag säger ett barn eftersom de andra två sköter sig själva och inte har några problem att sysselsätta sig på höstlovet.

Spontant hade vi bokat in en tvådagarstripp till Kolmården som inledning på lovet och gav oss av tidigt i söndags morse. Vädret var perfekt och känslan overklig när vi strövade omkring i den näst intill öde djurparken. Mycket var igenbommat men detta kompenserades av den totala bristen på trängsel.

Behållningen var självklart delfinshowen som nog aldrig slutar att fascinera, även om Markooliotemat inte var ämnat för mig. Även schimpanser och gorillor är svåra att se sig mätt på. Speciellt schimpanserna med sin intensitet och lekfullhet.

Den oväntade behållningen fick vi när vi lämnade stora stråket för att följa skylten "Utsiktspunkt 150 m." Vägen till denna punkt gick nämligen bakom björnhägnet och helt plötsligt stod vi öga mot öga med hela björnfamiljen. De djur som totalt lös med sin frånvaro utefter den vanliga vägen. Deras förvånade min visade att vi var ganska ensamma om att lockas av utsiktspunkten, men de låg lugnt kvar och brydde sig inte om att vi hade avslöjat deras hemlighet.

Fredagskväll

Klockan är strax efter åtta på kvällen när vi närmar oss bilen i parkeringsgaraget. Vi har precis intagit en middag på en amerikanskinspirerad sports bar i närheten och ska nu återvända hem.

"Vilken skitig bil du har" kommenterar jag, mest eftersom jag själv har tvättat min egen bil samma eftermiddag.

"Bra idé" svarar maken "Vilka röstar för att vi tar en tur till biltvätten?" fortsätter han och räcker själv upp en arm i luften. Till min stora förvåning ser jag hur sonens flickvän räcker upp armen i luften och som den solidariska pojkvän min son är, även han.

Fälld av majoriteten får jag därmed finna mig i en tur till biltvätten på vägen hem. Som familjen i "Vi hade i alla fall tur med vädret" sitter vi fem i bilen och betraktar biltvättens spektakel.

På vägen ut ur tvätten blir vi stoppade av pojken i kassan. Det visar sig att biltvättsköpet inte har gått igenom ordentligt så maken är tvungen att återvända in till macken för att fullfölja transaktionen. Samtidigt som han lämnar bilen kommenterar flickvännen "Var inte det där han som spelade Kaspar i Kaspar i Nudådalen?"

Efter lite disukussion om saken, kliver även jag ur bilen och går in för att fråga. Det var han som spelade Kaspar. Han blir lite förvånad över att bli igenkänd från den julkalender som sändes 2001. Även jag måste jag säga, med tanke på att flickvännen då endast var sex år.

Därefter kan vi äntligen köra hem efter en något absurd omväg.

Tjejsnack

Två gånger den här veckan har jag varit på tjejmiddag. Det är upplyftande även om det blir sent och lite för mycket vin ibland. Vi hörs inte mycket mellan träffarna och därför är det desto roligare när vi väl träffas.

När slutar tjejer prata i telefon? När jag var yngre kunde jag sitta i timmar i telefon på kvällarna med mina vänner. I dag har jag näst intill telefonskräck. Är det barnen som kommer emellan? Jag tror inte det. Det skulle innebära att kvinnor i min ålder som inte har barn fortfarande skulle ha en drift att tillbringa hela kvällarna i telefon och det har jag svårt att tro.

Det här kanske inte ens är ett fenomen, det kanske bara är jag? Alla andra kvinnor kanske fortfarande fördjupar sig i relationsproblem och matvanor över telefonen.

Nåväl, över till något helt annat. Morgonens promenad var sagolik vacker. För alla som inte vandrade utefter vattnet i morse, kan jag berätta att solen glittrade i de guldfärgade bladen och den lätt krusade vattenytan.

Talböcker

På två veckor har jag avverkat 2,5 talböcker. Efter talbok nummer två bestämde jag mig för att, nu får det vara nog. Inga fler talböcker. Även om det går att göra mycket samtidigt som man lyssnar på boken - köra bil, åka buss, sätta lökar, äta lunch, sticka mm, tenderar valen av aktivitet för dagen styras mot det som är lämpligt att kombinera med lyssnande.

När det var dags för morgonens promenad och jag insåg att jag inte hade något att lyssna på under rundan var det kört. Som en alkoholist utanför Systembolaget en måndagsmorgon närmade jag mig datorn. Jag hade ju lovat mig själv att dra ner, men bara en till, tänkte jag desperat. Promenaden blir så mycket roligare.

Ett par minuter senare var nedladdningen ett faktum. Ytterligare en bok att förgylla mina dagar med. Ofta är böckerna jag lyssnar på inte ens speciellt bra. De får inte vara för litterära för att fungera i talboksform. Men ändå blir de som ett gift.

Nu funderar jag på om jag ska börja lyssna på andra språk istället. Engelska skulle vara ett självklart alternativ, men varför inte danska? 17 CD-skivor med Peter Høeg på originalspråk skulle kanske göra under med min usla danska.

Fotografi

För ett par år sedan hittade jag ett foto hemma hos min syster. Fotot föreställde en samling unga människor på maskerad. Energin och glädjen på kortet var så påtaglig att jag sögs in i bilden och jag kunde inte släppa tanken på den.

I samband med min systers flytt ville jag befria henne från gamla ting och erbjöd mig att ta hand om fotografiet. Nu har jag scannat in bilden för att digitalt bevara det som med tiden har bleknat och kommer att blekna alltmer.

De flesta fotografier från den här tiden (jag tror att det är sent 20-tal eller tidigt 30-tal) illustrerar stelt uppställda människor i sina bästa kläder. Bilderna från förr har fått åtminstone mig att glömma bort att ungdomar förr var som ungdomar är idag. Glada, lekfulla och sorglösa. Kanske i vissa fall mera då än nu.

Min Farmor sitter längst ner i högra hörnet med någon sorts krona på huvudet och min Farfar står upp längst till höger.

Omysigt

Bara för att ett ord fungerar i dagligt tal är det inte säkert att det gör sig i skrift. Svärord är självklart bannlysta i en text om de inte är absolut nödvändiga av någon anledning. Därtill finns flera adjektiv av positiv karaktär som inte riktigt kommer till sin rätt när man sätter dem på pränt.

Bostadsannonser och kvällstidningarnas bilagor är fulla av dem och de ord som sticker ut mer än andra är "mys" och "mysigt". Är de ens ord eller bara någon form av onomatopoetiska läten?

Det skulle inte förvåna mig om jag själv har trillat dit någon gång och använt mig av dessa oskrivbara ord i någon text, men jag lovar att det aldrig ska hända igen. Jag tror till och med att jag ska försöka lägga in en spärr i min dator som förhindrar nyttjandet.

Ett annat ord som inte riktigt kommer till sin rätt i skrift är "härlig". Inte ett ord i samma liga som "mysig", men heller inte lika överutnyttjat.

Troligtvis lär man sig på journalisthögskolan att inte använda adjektiv över huvudtaget i texter, eller åtminstone mycket sparsamt. Det vet inte jag eftersom jag inte har någon högre utbildning inom det skrivna språket. Jag vet bara att vissa ord skapar retningar under skinnet när man läser dem.

Nödvändiga ting

Efter att ha varit tillbaka i Sverige i över ett år, finns det fortfarande två saker från USA som jag inte klarar mig utan. Varje gång min man åker på business trip till New York har han samma saker på sin inköpslista - Diane Higgins och sandwich bags.

Diane Higgins är min amerikanska hudterapeut med egen hudvårdsserie, som jag fortfarande är trogen. När det kniper kan jag vänsterprassla med andra produkter, men så länge det går håller jag fast vid Dianes.

Sandwich bags har jag däremot inte den minsta lust att vara otrogen mot. Inte en dag i mitt liv passerar utan att jag någon gång under dagen behöver en. Om någon känner till en svensk affär som har dessa oumbärliga påsar i sitt sortiment, vill jag hemskt gärna veta det. Lite fånigt känns det att släpa en så trivial produkt över Atlanten, men nöden har ingen lag.

Träningsvärk

Som ett barn skröt jag inför familjen i fredags. Jag hade fått beröm av pilatesinstruktören för min starka rygg, vilket jag berättade för alla vare sig de var intresserade eller inte. Ingen kan nog ärligt säga att de är oberörda av positiv feed back, själv suger jag åt mig som en svamp. Varför ifrågasätta om berömmet verkligen är äkta eller inte? Huvudsaken är att det får mig att må bra.

Igår fick jag mitt nemesis. Det var en helt annan typ av träningspass, med andra muskler i fokus. Om min rygg är stark, kan jag numera konstatera att mina ben är desto svagare. Jag kunde knappt gå i trapporna från gymet. Mina steg var lika stolpiga som efter den gången i Montana då vi satt på hästryggen sex timmar i sträck.

Som tur var mildrades smärtan något efter massagen som sedan följde, men jag stolpar fram rätt bra i dag också. Nu finns bara två vägar att gå. Antingen tar jag tag i mina dåliga benmuskler och tränar även dem i framtiden eller stoppar jag huvudet i sanden och fortsätter träna det som redan är starkt. Förnuft eller känsla, återstår att se.

Avrapporterat

Nu är det avslutat. Det som började som ett trevande möte med verkställande direktören i bolaget avrapporterades igår inför hela styrelsen.

När jag för en månad sedan klev in i projektet kändes det som om jag simmade på djupt vatten. Visst kan jag simma, men jag har alltid känt ett obehag av att inte nå botten. På gårdagens styrelsemöte nådde vi inte bara botten, vi promenerade helt torrskodda. Visst har jag mycket min tillfälliga kollega att tacka för detta, men jag tänker vara självgod nog att ta åt mig en del av äran.

I dag väntar ett träningspass och massage som belöning. Sedan är det dags att hitta nya utmaningar igen.

Ticket to ride

När man har barn som sträcker sig från sju till arton år och dessutom inte har alla hos sig hela tiden, är det inte lätt att få till en familjekväll. I fredags lyckades vi inte bara få alla, inklusive flickvän, att äta middag, utan även att spela spel tillsammans.

Vårt favoritspel heter Ticket to Ride, ett brädspel som påminner lite om Risk, men ändå inte. Det är lite för komplicerat för sjuåringen, men det är bara en tidsfråga. För övrigt är det ett spel som både tonåringar och vuxna kan spela med stor behållning.

Spel kan lätt mana fram våra sämsta sidor, men i det här spelet är alla så fokuserade på sina egna åtaganden att man inte hinner provocera varandra. Förrän det närmar sig slutet.

Pappan i familjen har inga begränsningar när det gäller att ta ut segern i förskott och låta alla andra veta att de är chanslösa. Familjens sämsta förlorare, artonåringen, kunde denna gång sitta lugnt i båten och trött betrakta familjefaderns för tidigt utförda segerdans. Hon visste bättre.

Sextonåringen som vanligtvis är en god förlorare, blev denna gång riktigt putt över att komma sist. Även en god förlorare har sina svaga sidor. Att förlora är en sak, att misslyckas inför flickvännen en annan.

Inte ens jag kan säga att det inte spelar någon roll vem som vinner, huvudsaken är att kämpa väl. Att vilja vinna är en mänsklig drift. Men själva kampen är inte så dum den heller och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får revansch.

Nya gardiner

Vårt hem har begåvats med gardiner. Vi har tidigare levt i tron att ett modernt hem inte behöver gardiner. Fönster utan gardiner släpper in mycket ljus och förstärker den moderna minimalistiska stilen som är så inne där vi bor. Nu har vi tänkt om och införskaffat tyg i stora lass.

Än så länge har vi bara fått upp gardinerna i vårt sovrum och i köket. Skillnaden är remarkabel. Den tunna, lätt glittrande gardinen i sovrummet skapar lugn och trivsel. Gardinerna i köket har medfört att vår matplats har blivit ett eget rum.

Nu återstår bara att få upp det stora projektet. De dubbla gardinlängderna som ska gå utefter husets kortsida. Vi ska dölja det stora svarta hål som har uppstått där sommaren bjuder på grönska och ljus.

Att sätta upp en extra gardinskena och hänga upp gardiner kan låta som en enkel match, men i vår familj är det en utmaning. Inte för att inte kompetensen finns, utan för att sådana saker tenderar att ständigt skjutas på framtiden. Därför lovar jag här och nu att innan helgen är över ska våra nya vardagsrumsgardiner vara på plats.

Korthårig

Mitt hår har blivit kort. I alla fall kortare än det har varit på cirka 30 år. Sug på det - 30 år. Jag kan i alla fall inte minnas att jag har klippt håret kortare än axlarna efter 14 års ålder. Den gången gick jag med på att klippa upp håret och lärde mig därmed en läxa: klipp inte upp ett hår som lever sitt eget liv, du har inte en aning om konsekvenserna.

Klippningen den här gången var nödvändig. Mitt hår genomgår någon form av sen 40-årskris med slitet rufs som följd. Nu är det samlat, snyggt och i en frisyr. Men kort. Min stora oro är om det får mig att se äldre ut. Det är faktiskt det enda jag bryr mig om. Än så länge har jag bara vågat fråga de som jag hoppas kommer att ge ett nekande svar, oavsett sanningen. Sjuåringen var ärlig nog att säga att det var finare innan.

Tänk om jag som 14-åring hade vetat att jag som 44-åring fortfarande skulle oroa mig för mitt utseende? Patetiskt hade jag antagligen tänkt.

Utflykt

Innan vi flyttade till USA funderade vi på att köpa sommarhus på en ö i skärgården. Vi visste precis vilken ö vi ville att sommarhuset skulle ligga på. En ö i mellanskärgården, med lanthandel, waxholmsbåt men utan bilar.

Nu när vi har flyttat till förorten känns det inte lika lockande med ett hus på en ö utan bil. Den där sköna bilfria resan till landet kommer ändå aldrig att infinna sig. Förort och bil är en lika självklar kombination som Billy Ray Cyrus och hockeyfrilla.

Därför har vi nu utökat vårt område och tittar alltmer intresserat på platser med biltrafik. I dag begav vi oss till och med inåt landet, mot Mariefred. Att vara sommarhusspekulant på hösten ger en fantastisk möjlighet att komma ut i naturen. Vägen till Mariefred var kantad av färggranna löv och Mälaren krusade sig vackert av de kyliga vindarna.

Dessvärre kommer vi nog aldrig att komma till skott med någon sommarstuga. Hittills har vi inte hittat något som har varit prisvärt. Troligen ett tecken på att vi har en felaktig uppfattning om vad saker och ting kostar. Men vi får i alla fall några trevliga utflykter i vardagen.

Omröstning

Just nu finns inte mycket att skriva om men jag tar det lilla jag har. Om lördagskvällen kan jag berätta att vi har röstat fram nästa års resmål. Vi som hyrde hus Danmark i somras ska nästa sommar åka på all-inclusivesemester på Mallorca. Det blir något nytt för min del. Mitt förslag, Toscana, kom tvåa och därmed på reservplats.

Resten av kvällen blev rena bacchanalen och lämpar sig inte för att återges på offentlig plats. Detta medförde också att min söndag blev den vilodag den är avsedd att vara.

I dag har jag haft botgöring genom ett hälsosamt men slitsamt yogapass. Mitt uppdrag är så gott som slut och jag kan återigen hänge mig åt träning. Behövs nog mer än ett yogapass för att anses vara botad efter lördagens utsvävningar.

Oväntat möte

För drygt 25 år sedan tog jag tåget från Stockholm till Ockelbo för att hälsa på min pappa och syster. När jag på kvällen kommer in i vardagsrummet hos en kamrat till min syster, flyger en för mig okänd tjej upp från soffan och utbrister "Men det är ju du!"

Det visar sig att vi tidigare samma dag sprungit på varandra först på Alviks tunnelbaneperrong och sedan på Stockholms Central. När jag nu kliver in i en lägenhet drygt 20 mil från Stockholm tror hon att hon ser i syne. Själv har jag levt i min egen värld och inte noterat våra kollisioner, varken i Alvik eller på Centralen.

Senare kommer det fram att vi båda jobbar i Alvik, bor på Södermalm och har släkt i Ockelbo. Från den dagen börjar vi umgås och under många år är hon en av mina närmaste vänner. Så som livet är ses vi efter några år alltmer sällan och våra liv utvecklas i olika riktningar. Det går längre och längre mellan våra träffar och till slut ses vi inte alls.

I morse när jag kliver på bussen sitter hon där. Som om inget har hänt och som om tiden har stått still. Vi drabbas båda av så mycket värme och kärlek att tårarna bränner under ögonlocken. Mycket hinner vi säga på vår 20 minuter långa bussfärd, men än mer hinns inte med. Nu har vi varandras mobilnummer och jag hoppas att vi ses snart igen.